Individualister föder nya individualister..

Idag är det valdagen. Alla bör utnyttja sin individuella möjlighet att rösta fram ett styre som gynnar oss alla. Frågan är bara om vi gör det.
Svenskt 50.tal präglades av en framtidstro av att vi tillsammans skapar ett samhälle som skall gynna, inte bara individen, utan oss alla. Det fanns en vision och en vilja att skapa det goda samhället. Samhället som vi alla skall trivas i och tillsammans växa i. Vi tänkte kollektivt och samhället skulle utformas därefter. Byggnader, torg, mötesplatser av alla de slag. Föreningslivet tog fart och kollektivavtal slöts och Sverige gick i frontlinjen när det gällde att hitta en medelväg mellan företag och enskilda. Det spenderades pengar på både skola och sjukhus. Mycket pengar. Pengar som skulle ge oss individer i samhället ett gott liv. Barn växte upp i familjer där det tidigt samtalades om en fantastisk framtid för alla. Alla skulle vara delaktiga till att utforma samhället. Vi skulle lära oss att vi alla var en kugge i maskineriet.
Åren gick och samhället förändrades. Vad var det som hände. Var det samhället utanför Sverige som ändrade på sig. Eller var det vi själva som plötsligt tappade tron på vår egna framtid. Plötsligt var det som att vi släppte alla visioner om det goda samhället. Vi slutade att blicka framåt. Vi slutade att visionera om hur vi ville att vår värld skulle se ut om 10, 20, 30 år framöver. Det var som att luften gick ur varje människa. Kanske inte alla. Några stod och kisade mot horisonten och fortsatte att mumla om att vi kan. Bara vi vill. Tillsammans. Men, den stora skaran hade redan lämnat startblocken. Och gett sig ut på livets stora löparfest där den egna plånboken är likt en GPS som styr varje individ i sin riktning. Åt olika håll. Varje individ ser till att sina förutsättningar är ultimata. Här gäller det att löpa så fort det går och samla poäng i livets bonussystem. Att bekräfta sig själv. Har jag lyckats, så räcker det. Skit i dom andra. Dom får skylla sig själv. Man har ju ett eget ansvar..eller!
Hur skall vi få våra barn att förstå vikten av att om vi tänker på våran nästa så gynnar det mig tillbaka. Hur skall vi bryta en trend för en ung människa som alltid har hört att det enda som räknas är dom själva. Inte gruppen som sådan.
Vi föder unga individualister just nu. Dom kommer i sin tur själva föda nya individualister. Jag må kämpa för att bryta det sociala arv som våra unga människor har med sig. Nu måste dom också lära sig att dom inte är jordens medelpunkt. Att det kanske är så att vissa saker måste man göra för att skapa ett samhälle för alla.
Gå nu och rösta och följ hjärtat, inte plånboken.

Fötter...

Fot (latin: pers) kallas den kroppsdel som på vissa djur avslutar benen och som används till förflyttning.

Dessa fötter. Dom slutar aldrig att fascinera mig. Jag kan blåstirra på andras fötter bara för att avgöra för mig själv om det är vackra eller mindre vackra. Det finns riktigt vackra fötter. Det handlar inte om storlek. Dess proportion är på något sätt i ballans. Tårnas längd är i fas med fotens bredd. Hälens bredd har hittat en yta som följer fotvalvet och dess väg fram till tårna. Det kan betyda en hel del hur foten har använts. Kanske gått i ett par för trånga skor. Kanske varit utsatt för mycket tryck eller helt enkelt bara blivit åsidosatt av dess ägare för andra viktigare saker. För foten är en del på kroppen som man bör ta hand om och vårda ömt. Sköta om och ta sin tid till. Naglarna skall poleras och ansas. Ett fotbad ibland gör dom mjuka. Någon kanske vill massera dom och smörja in dom. Då blir dom glada. Då är dom redo för allt man har planerat en tid framöver. Man liksom bara räknar med att dom skall ställa upp och bära, inte bara sin kropp, utan också alla dessa idéer som kroppen får för sig att göra. Jag tittar på dom. Dom är en bit bort. Det bär mer och mer emot att nå dom. Men det är värt ett besök.