Lek och fantasi går hand i hand. Uteblir den ena så försvagas den andra. Så uppenbart. Vi ler och tittar på barn när dom sitter och klär på små dockor eller springer med svärd i skogen. Det lyser en energi av inlevelse i deras ögon. Om dom inte skulle leka utan bara sitta tyst för sig själva stämplar vi det som något sjukt. Underligt. Något som dom bör få hjälp med. Vi ser det som att det är för barn en förberedelse för vuxenlivet. Dom ser vuxna agera och leker därefter. Fantiserar om olika situationer som kan hända i framtiden eller bara har hänt. Fantasin skenar iväg och tiden står stilla.
Så plötsligt infinner sig tonåren och leken blir inte lika naturlig längre. Den kastas på sophögen. Hånas. Som om det skulle vara något sjukt att leka. Dess följeslagare, fantasin, får också tyvärr stryka på foten och leta efter yngre deltagare.
Det är där, i tonåren, tror jag, något tråkigt händer. Något som stoppar det som vi alla behöver göra hela livet, lite då och då. Inte i smyg. Inte för oss själva i en vrå någonstans. Utan tillsammans. Om fortsätter att fantisera så är steget till leken inte så långt. Någon måste gå bräschen. Visa andra att det går. Vara en förebild som vuxen. Visa barn att det är inte farligt att fantisera och leka även som vuxen. Fantasin öppnar bara inte upp möjligheten att leka utan gör oss dessutom mer kreativa. För om vi släpper prestigen och öppnar upp för misslyckanden så blir livet, vår resa, fasiken så mycket roligare. Det är nog det som gör att jag trivs i sällskap av barn och barnsliga vuxna.
