Nordkorea och jag..

Jag spricker nästan. Av nyfikenhet. Vad är det som gör att jag bara sitter klistrad vid allt om Nordkorea. Är det för att det både kliar och smeker samtidigt. Är det för att jag under så många gånger under min ungdom fick chansen att passera öst-tyskland och känna känslan av dels, kalla stålblå ögon, vakttorn, uniformer och misstänksamhet och också dessa gråa bleka nyanser på allt och alla. Så hemskt och så fascinerande på en och samma gång. Nu har jag läst ” Inget att avundas, vardagsliv i Nordkorea” av Barbara Demick. En bok väl värd att läsa om man vill gå in i hur människor i Nordkorea tänker och fungerar. Hon har under åtta år intervjuat ett stort antal avhoppare och tagit del utav berättelser som åskådliggör hur människor tänker och fungerar i Nordkorea. Det är en bister inblick hur man kan hjärntvätta en hel nation kring en ledare som framställs som en livs levande gud som mytologiseras och framhävs som en landsfader som alla bör/ skall rätta sig efter. Att växa upp i landet som har allt, som vet allt, som är bättre än alla andra. För hus skall man kunna veta bättre när man inte har tillgång till ett uns av information utifrån.Det är en skrämmande sanning som uppenbarar sig för dom som lyckas fly. Är det en bättre värld som möter dom i Kina eller Sydkorea? Vad skapar samhörighet? Varför vill vissa tillbaka till svält och svår umbäranden? Det är detta som gör livet så nyanserat..

Berättare, lyssnare och kanske lite av varje…

Så är vi där tillsammans igen. Sitter vid samma bord och har inte setts på kanske ett år. Det trevas kring olika ämnen och någon berättar om en situation som hände för ett tag sedan. Det är så lätt att bordet blir en spelplan där olika lag utvecklas och antingen tar för sig av den tiden vi har tillsammans eller backar och bara spelar med. Det vilar givetvis en stor portion förväntning över att all konversation skall fungera klanderfritt. Vi träffas ju inte varje dag. Långa avstånd. Vi är släkt men har inte valt varandra. Vi måste ge och ta. Inte gå in för djupt i något ämne eller bli för personlig. Hålla i sina känslor och varken skratta för högt eller gråta i smyg. Positioner flyttas fram. Några bara berättar det ena efter det andra. Andra lyssnar nickande och låter berättarna få mer och mer ved på brasan. Det är som att berättarna känner att nu eller aldrig. Det gäller att stå på sig. Indelningen är tydlig. Så dyker plötsligt det upp en joker vid bordet. En som varken berättarna eller lyssnarna hade räknat med. En nyfiken liten rackare. En som vågar ställa frågor. Frågor som får berättelserna att utvecklas och få en djupare innebörd. Andra vinklingar. Det där som gör att alla vaknar till. Lyssnar lite extra. Men jokern är smart. Jokern vet att om frågorna smattrar mot berättaren så ökar dess inflytande och ensidigheten får allt mer fäste på tillvaron. Jokern väljer sina offer. Med beräkning. Jokern vet att om lyssnarna får chansen att berätta sin historia så blir positionerna kring bordet så mycket mer ballanserad. Så mycket mer intressant. Jokern vågar bryta mönster. Ge även de yngre deltagarna chansen att ge sin version. Sin version från ett liv som kanske inte alls har varat så länge som en fullfjädrad berättare men, som ändå har lika mycket liv och energi i sig. En historia är lika mycket värd. Alla vet. Alla har så mycket att tjäna på jokern. Berättarna kan andas ut och dra tillbaka sina trupper. Det tar på krafterna att hela tiden ligga på topp. Lyssnarna känner att självförtroendet ökar. Stiger. Det pirrar i kroppen att få ge sin version. Rummet får liksom en gemensam historia att berätta. Något att minnas tillsammans. Något att luta sig tillbaka mot när vi nästa gång träffas och skall återupprepa samma procedur. Då vi måste göra om samma sak och har glömt allt vi lärde oss sist. God jul.