1982.

Jag besökte 1982 i söndags. Ett enda stort museum över hur det verkligen kunde vara 1982. Jag hade inte mer än tagit första steget på den bruna slitna heltäckningsmattan på Stenabåten förrän jag såg någon iklädd dräkten Nicke Nyfiken lite längre in i skeppet. Han..eller hon..stod bara där rakt upp och ner och tittade förbryllat på de nyvakna gästerna som alla nonchalerade denna varelse och var mer intresserade av att hitta en sovplats. Strax bredvid Nicke stod en uppklädd man i 1982 års outfit och log ansträngt för att kanske locka till sig en och annan nyfiken gäst. Det lyckades inte. Ingen gick dit. Nicke blev ensam. Nicke var nog glad åt detta. Då kunde Nicke gå ner till kabyssen och byta om. Få av sig den trånga förbannade ap-kostymen. Den hade hängt med sedan 1982. Liksom allt annat i detta stora museum. Kallat Stenabåten. Alla går omkring i vita skjortor, mörka byxor med pressveck och vita tubsockar. Vita tubsockar säger väll allt.
Frukost på Stenabåten. Likt en utspisning på ett hotell i fd, DDR så blir vi tilldelade mat i rostfria kantiner. Charmen på upplägget är på botten av Skagerack och ingen kan någonsin de sista 30:io åren ha lagt ett uns av själ i hur man smyckar en frukost. Kanske någon gjorde det 1982. Eller kanske inte ens då. Den arbetande personalen står i klungor och pratar om allt annat som har hänt. I sina vita skjortor. Kaptenen önskar oss välkomna på ett gött Göteborgskt sätt. Det känns som att vi har varit vänner i hela vårt liv. Goa Göteborg. Hela inredningen och allt därtill flåsar Goa Göteborg och det där enkla och goa som man bara kan träffa på västkusten, Sveriges framsida. Det enkla men genuina. Inget mer än så. En slät kopp kaffe och en stena bakelse. Det räcker så, eller?

Att berätta hemskheter...

Så har dom blivit tysta. Samlade. Det uppstår en förväntan. Dom tittar på varandra och undrar nästan varför det är tyst. Som om tystnaden skrämmer dom. Som det är något det just nu råder brist på. Någonstans uppstår ett läge när jag måste gå in och fylla detta vakuum. Exakt där börjar berättelsen. Exakt där. Jag inleder med att låta blicken spela över allas ögon. Det är ett ansvar att vara den som berättar något. Att ljuda för alla. Att fylla tomrummet med något intressant. Något som fångar.
Jag visar handflatan. Ärret. Det går ett ärr ifrån ena sidan av handflatan till den andra. Det går ett sus ibland åskådarna. Alla vill nu visa upp sina olyckor. Jag lugnar och höjer rösten genom att berätta hur det egentligen gick till. Ensam var jag. Bara fem-sex år. Bakom en stor ladugård. Jag lekte och fick för tillfället syn på en gammal stege i trä. Den bara stod där ensam. Jag gick fram till den och började klättra. Jag hade inte klättrat långt förrän jag insåg att stegen hade brutits av på mitten. Och det som var kvar av skadan av brottet var två väldigt vassa spettsar. Jag klättrade längre upp och tog tillslut tag i en utav spettarna och precis då gick steget av. Bara brast. Att jag precis då hade tagit tag om den vänstra avbrutna spetsen. Den trängde, likt ett spjut, igenom vänster hand och gjorde mig hängande i stegen. Jag skrek allt vad jag orkade. Det ekade. Långt där borta såg jag en kvinna komma springande. Hon skrek och var arg. Arg på att just hon hade hört mig och var tvungen att vara med om detta elände. Försiktigt lyfte hon av mig och tröstade mig. Hon luktade ladugård. Stora stövlar.
Jag hinner inte mer förrän det viftar nio händer i luften. Alla barnen vill berätta om en egen skada eller någon dom känner. Storebror, lillasyster, kusiner, vänner, alla har dom råkat ut för något hemskt. Tiden står stilla. Några lyssnar och andra sitter bara och tittar på sina egna fingrar och undrar om dom själva har något hemskt att visa upp. Jag blir till slut tvungen att avbryta denna magiska stund och lotsa dom in i skapandets värld och fortsätta med sitt slöjdande..Det tar sin tid..Det mumlas fortfarande..

Leken….vad tog den vägen..

Lek och fantasi går hand i hand. Uteblir den ena så försvagas den andra. Så uppenbart. Vi ler och tittar på barn när dom sitter och klär på små dockor eller springer med svärd i skogen. Det lyser en energi av inlevelse i deras ögon. Om dom inte skulle leka utan bara sitta tyst för sig själva stämplar vi det som något sjukt. Underligt. Något som dom bör få hjälp med. Vi ser det som att det är för barn en förberedelse för vuxenlivet. Dom ser vuxna agera och leker därefter. Fantiserar om olika situationer som kan hända i framtiden eller bara har hänt. Fantasin skenar iväg och tiden står stilla.
Så plötsligt infinner sig tonåren och leken blir inte lika naturlig längre. Den kastas på sophögen. Hånas. Som om det skulle vara något sjukt att leka. Dess följeslagare, fantasin, får också tyvärr stryka på foten och leta efter yngre deltagare.
Det är där, i tonåren, tror jag, något tråkigt händer. Något som stoppar det som vi alla behöver göra hela livet, lite då och då. Inte i smyg. Inte för oss själva i en vrå någonstans. Utan tillsammans. Om fortsätter att fantisera så är steget till leken inte så långt. Någon måste gå bräschen. Visa andra att det går. Vara en förebild som vuxen. Visa barn att det är inte farligt att fantisera och leka även som vuxen. Fantasin öppnar bara inte upp möjligheten att leka utan gör oss dessutom mer kreativa. För om vi släpper prestigen och öppnar upp för misslyckanden så blir livet, vår resa, fasiken så mycket roligare. Det är nog det som gör att jag trivs i sällskap av barn och barnsliga vuxna.

Bali 7.

Vi är hemma på hotellet nu. Tittar på varandra och bara ler. Mer kan man inte göra åt denna dag. Le. Vi bestämmer oss för, jag och Max, att först duscha och sedan mötas i rum 201 för att bara slappna av för en stund. Det har varit en händelserik dag för oss. Och intensiv. Att ge sig ut i trafiken i Indonesien på en liten moped kräver både koncentration och en stor skopa våghalsighet. Jag och Max satte oss på mopeden för att kanske ta oss en bit upp på ön för att kolla in de berömda träskulptörerna som finns i den lilla byn Mas, på väg upp till Obud. Vi hade ingen karta utan förlitade oss fullständigt på vägskyltarna. Det skulle vi aldrig riktigt ha gjort. I denna intensiva trafik irrade vi säkert omkring i ett antal timmar innan vi erkände för oss själva att vi kanske skulle vända tillbaka för att hinna hem till åtminstone kvällen. Mitt ute på den trafikerade vägen blev vi vinkade av vägen av en kille, även han på moped. Han kallade sig för Katut och rekommenderade oss att göra ett besök på en elefant farm där det gick att åka elefanter. Vi antog förslaget och följde honom rakt ut på landsbygden, långväga ifrån där det fanns en tillstymmelse av turister. Folk vinkade och tjoade och Max fick en känsla av att känna sig i centrum av världen för en stund. Vi stannade och gick omkring i byar som var vackert dekorerade för ceremonier och fest. Folk log och stannade för att prata. Detta var så långt ifrån Kuta vi hade kommit. Så plötsligt var vi vid elefantfarmen. Vi köpte två biljetter där det ingick en 30 min lång tur på elefanterna och sedan en middag. Det var en trevlig upplevelse och efter det så sade Katut att vi skulle åka med honom för att besöka hans familj. Varför inte. Det låg ändå på vägen tillbaka. Vad vi nu insåg var att vi verkligen var långt hemifrån. Nåväl. Vi satte oss på mopeden för att hälsa på hans familj. Det tog ett bra tag innan vi var där. Då visade sig givetvis att han hade tagit oss till en kompis som sålde silversmide. Vi uttryckte vår besvikenhet för att han hade lurat oss och för oss hit. Han beklagade sig och tyckte nu att vi skulle tippa honom för besväret. Tänk att man inte kan lita på någon människa i dessa länder. Jag tippade honom och lade samtidigt en förbannelse i dessa ynka pengar. Vi var nu själva och lade kursen mot Kuta City. Det var en lång väg dit. Vi stannade ibland för att vila rumpan. Och huvudet, som hela tiden var på spänn. Vi upptäckte en liten affär där vi köpte en fotboll och fick då tipset om att på andra sidan gatan så fanns det en riktig barberare. Jag var verkligen i behov av en rakning. Tacka vet jag den känslan det är när man får hela ansiktet Ingräddat i raklödder för att sedan känna den där superskarpa rakkniven mot halsen. Sådan skicklighet. Vilket hantverk. Efter rakning så kommer en ansiktsmassage och varma handdukar. Mm. Underbart. Dessutom är kostnaden bara 10 kronor. Vi åker därifrån på gott humör och börjar nu närma oss vårt slutmål. Då inträffar det som oftast händer i korrumperade länder. Vi blir avvinkade av poliser att stanna utmed vägkanten. Där står ett antal andra mopedister. Kalla asiatiska ansikten. Jag visar mitt körkort och tar även fram registreringsbeviset. Dom vinkar att jag skall följa med personligen till ett ställe lite längre bort. Max står nervöst kvar vid mopeden. När jag kommer bort till där några poliser sitter frågar dom vad jag heter och var jag kommer ifrån. Jag berättar givetvis detta. Dom undrar varför jag inte har ett internationellt körkort. Jag svarar att mitt körkort är internationellt. Dom säger att jag skall ställas inför rätta imorgon i huvudstaden Denpasar. Jag frågar vad jag är anklagad för. Dom säger att man inte får köra i detta landet med detta körkort som jag nu har. Jag anar att detta bara är en skenmanöver för att pumpa mig på pengar. Då säger dom att skall jag slippa åtalet så vill dom ha fem hundra tusen R. Det är rätt mycket pengar. Jag letar i min plånbok och tar fram allt jag har. Jag lyckas samla ihop fyra hundra tusen och säger att detta är allt jag har. Han rycker pengarna ifrån mig, ber mig signera ett papper och säger att jag skall försvinna. Jag ser hur han slänger mina pengar i en väska där det ligger en massa andra sedlar. Förbannade korrupta polis. Det är sådant här som verkligen förstör en underbara upplevelsen att vara här. Och alla vet om att så här är det bara. Poliser pumpar turister och vanliga människor på pengar. Vi sätter oss på mopeden och färden går vidare och slutligen är vi framme vid hotellet. Rumpan är svettig och full av kramp. Vi tackar gudarna att vi är tillbaka ifrån dagens äventyr. Och ser fram emot nästa!

Bali 6.

2011-07-19

Klockan är 16.30. Solen är på väg ner men det är fortfarande 34 grader i skuggan. Luftfuktigheten är upp till 80% och minsta rörelse skapar en svettning. Det gäller att spara på krafterna. Jag drar på mig ett linne och sätter på mig mina joggingskor. Springer sakta förbi vakten till hotellet och gör en snabb rörelse med handen mot pannan som om att han som vakt skulle känna igen sig lite mer med denna gest. Väl ute på gatan tar jag till vänster och följer trottoaren utmed Kuta Beach. Det är många som inte alls bryr sig att en sådan som jag är ute och springer men, förvånansvärt många tar ändå notis om mig och antingen ler eller ger mig någon underlig vinkning om att antingen ta det lugnt, eller öka på farten. Jag springer förbi uppklädda par på väg till någon restaurang med havsutsikt, poliser eller försäljare av olika slag. Någon ropar:
- hello boss…you want ride??
Jag springer bort till ett hotell med ett enormt torn av något slag, som jag tar sikte på. Där vänder jag för att ta mig tillbaka. Nu blir det tuffare. Även fast jag möter en massa människor så blir bara stegen tyngre och tyngre. Ibland snubblar jag och trampar lite snett. Jag försöker verkligen att se så oberörd det bara går men kroppen ljuger inte. Svetten fullständigt sprutar ut ur mig. När jag är bara några hundra meter hemifrån ser jag ut som en person som har stått i en dusch i några sekunder. Jag skall precis svänga in på den lilla gatan in till hotellet när en taxi, med ett tut, stannar till. Rutan vevas ner och chaffisen säger:
- you want taxi??
- Now…I am running!!!
Då tittar han förvånat på mig och utbrister:
- Wy!!!!!

Bali 5.

Klockor. Jag vet inte vad det är. Men jag är bara lie besatt av klockor. Jag kan stå och titta på klockor och fullständigt glömma både tid och rum. Det är något magiskt med klockor. Jag vet precis vad jag vill ha. Snål, som jag är, så får det inte kosta något heller men jag är väldigt noga med vad som sitter runt handleden. Efter några rundor ibland de olika stånden runt Kuta så hittar jag till slut en klocka som vrider upp sig själv, svart, snygg, tung och till viss del fyrkantig. En arme modell som tål hundra meters djup och allt annat som säkert skulle vara bra i olika kris situationer. Jag prutar en massa och tills slut når jag en nivå som är pinsamt låg. Mannen säger ok och köpet skall genomföras. Då kommer ägaren till butiken och får reda på skambudet. Det blir en rätt infekterad situation där jag tillslut går därifrån som vinnare. Vinnare bara för några timmar. Det visar sig att klockan inte alls går, varken i tid, eller med någon som helst regelbundenhet. Jag sitter och viftar med handen bara för att den överhuvudtaget skall röra sig några minuter framåt. Lägg därtill att jag väljer att ta ett dopp i havet med detta vattentäta lilla undervärk. Vatten liksom bara sköljs in mellan glas och järn och det tar inte många sekunder förrän jag pgr av inre dimma i urverket varken kan se visare eller dagens datum. Hur kunde detta ske. Jag liksom hör hur den börjar rosta och ärga igen inuti. Besviken och förbannad, mest på mig själv snåljåp som jag är, går jag med bestämda steg tillbaka till ägaren och kräver ett inbyte. Jag förväntar mig, likt i Sverige, en brysk tillrättavisning där jag måste erkänna mitt dumma tillvägagångssätt att jag badar med min nya klocka, och att det inte finns något att göra. Men, inte här inte. Ägaren tar mig på högsta alvar och ger mig givetvis rätt och erbjuder samtidigt mig att ta vilken klocka jag vill. Jag tar en snabb titt ibland urverken och väljer ut två klockor son jag faller för. Svårt att välja. Jag vill ha båda. Ägaren ler lite diplomatiskt och säger:
- ta du båda två.
Ännu en gång går jag glad och nöjd därifrån, nu med två klockor. Känner mig som en vinnare. En dubbel vinnare. Det tar även denna gång en ny vändning. Klockan som på något sätt visar sig vara lite mer intressant har en timvisare som saktar lite efter. Den drar liksom inte i takt. På en timma tar den två timmar på sig. Känns lite konstigt att hela tiden tänka på detta. Och hur skall det gå desto längre tiden lider. Jag som bara har svårt att hålla reda på vilken arm klockan sitter på..Jag tar isär den och försöker modifiera och reparera den. Sätter mina glasögon långt ute på nästippen och sätter en pannlampa på huvudet. Tar fram kniven och sätter igång med att operera. Den kirurg jag nu åtnjuter att vara är inte någon jag själv skulle vilja råka ut för vid en operation. Fjädrar, små kugghjul och annat flyger liksom i små bågar ut ifrån klockans innandöme och landa på hotellgolvet. Omöjliga att hitta. Det pärlar sig i pannan och jag finner mig själv ,krypande på alla fyra, frenetiskt letande efter alla dessa små mekaniska delar. Svordomar och förbannelser börjar hagla över sammanhanget och jag greppar desperat den andra klockan. Nu jävlar. Den slaktas och tillslut så plockar jag samman något som är ett ihopaplock av Rolex, Jean Phillip och ett gammalt Yugoslaviskt märke. Satan. Hur kunde det bli så här. Kan jag inte bara gå och köpa en riktig klocka och låta tiden gå.Nä…Så här har det alltid varit Och kommer säkert alltid förbliJ

Bali 4

Lång morgonpromenad på stranden för mig och Åsa. Frukost och morgondusch. Jaha. Dagen börjar med en förmiddag på stranden. Har alla med sig sina solglasögon, insmorda i solcreme, flippfloppen på, Check. Jag och Max hyr brädor och tar på oss långärmat för att inte skava sönder kroppen. Vågorna är skyhöga och vi bestämmer att om vi fångar samma våg och åker jämte varandra så ger det 20 poäng. 10 poäng är det om man åker hela vägen in till stranden. Vi samlar poäng. Lyckan är enorm när vi rider på samma våg och samtidigt tittar på varandra. Lite längre bort är det surfskolor. Massor av kritvita japaner och australiensare befinner sig i högsta koncentration kring hur man skall först ligga på brädan, sedan ställa sig upp för att hitta sin egna ballans. Folk skrattar. Det är en show för publiken. Vi är i läge för lunch. Moa hade dagen innan noterat ett ställe med bra priser och snygg inredning. Allt stämde när vi kom dit. Vi passade dessutom på att spela ett parti pool. Mätta gick vi tillbaka på hotellet och skall nu spendera en tid vid poolen med en god bok.
Det går inte att komma ifrån att nämna att detta är ett fullständigt överexploaterat område där det till största delen bara handlar om att sälja saker till turister. Allt som går att sälja. Elpistoler, lazer, viagra, you name it. I detta kaos av försäljning pågår det samtidigt hela tiden en massa religiösa handlingar där det offras en massa saker till de olika gudarna. Fast människor har så hängivet valt att arbeta för att sälja allt till turister så möts vi inte på något sätt av elakhet, negativa vibbar eller annat tråkigt, utan alla vill verkligen något gott. Vänligheten slår igenom på alla nivåer ifrån poliser till vaktmästare till någon som bara vill prata lite.
På kvällen hittade vi ett ställe att äta på som verkligen var bra. Vi åt, snackade och njöt av varandras närvaro. Trevligt. På hemvägen tog vi vägen på stranden. Vågorna slog hårt och gjorde ett dovt starkt ljud som nästan lät lite skrämmande. Natten är kommen och vi tackar för oss!

Bali 3.

Tidig morgon. Fläktar och tutor om vartannat. Jag drar på mig träningskläderna och går sömndrucken ner till stranden. För att komma dit krävs det att man passerar en huvudgata som är strängt trafikerad. Det är en utmaning så här tidigt på morgonen. Man vaknar verkligen när en moped med familj stryker tätt kring sidan på mig. På stranden i Kuta är det full aktivitet. Försäljare gör sig redo för dagens inkomst och surfuthyrarna går med små krattor och räfsor för att snygga till efter gårdagen. Ingen frågar om man vill köpa något. Skönt.Däremot är det full aktivitet ibland brädåkarna. Vågorna är flera meterhöga och de allra bästa slåss nu om att fånga den där riktigt stora vågen. Dom sitter som ankor och väntar på att den skall komma. Själv börjar jag jogga nerför stranden och tar sikte på en mast långt där borta. Det är gott om löpare och andra som bara tar en promenad. Ingen bryr sig om någon. Alla är upptagna med att sköta om sig själva. Stranden och havet är underbart. Jag inser snart att det är tuffare än man kan tro att löpa i sand. Jag pressar mig till det yttersta och vänder vid masten och arbetar mig sakta tillbaka. Svetten sprutar ifrån pannan. Ner på tröjan och gör den mörkare och mörkare ifrån ovan och nedåt. Mål. Jag ställer mig och tittar lite på ankorna. Oj. Någon fångar vågen och åker längs med den och svänger allt som oftast upp på kanten för att åka tillbaka ner igen. Nöjd drar jag mig tillbaka till hotellet och möter upp de andra för att äta frukost. Hälsoguden skriker nu frukt och grönsaker. Det är ändå svårt att undvika det rostade brödet och kaffet. Efter frukost blir det en runda i kvarteren där vi sonderar kring vad det finns för ett utbud av saker. Detta ständiga:
- hello boss
- you want massage
- special price
- you want driver
- etc, etc, etc……
Gör oss ibland lite irriterade. Jag och Åsa kanske kan hantera det lite bättre men jag ser att Max börjar bli lite förbaskad när han tittar på mig och säger:
- kan dom inte bara ha prislappar på allt …som hemma??
Min dotter Moa däremot verkar smått trivas i detta sammanhang. Hon är livsfarlig på att pruta och verkar veta exakt när man skall lämna försäljaren för att sätta in nådastöten.
Det handlas in några saker men alla verkar bara inventera vad som finns och sondera lite kring vilka priser som sätts på det man verkar vara intresserad utav. Själv blir jag faschinerad av utbudet kring trähantverk och konst. Det verkar finnas en outgrundlig fantasi kring att skapa nya saker. Tillbaka till hotellet tar jag en avstickare till en massör som så vänligt bjuder mig in.Att denna lilla späda människa kan ha så mycket styrka får mig att hämta andan. Jag valde att bli masserad i en timma men hon avsatte säkert en och en halv timma bara för att verkligen visa denna överåriga, överviktiga viting att här kommer man inte undan utan att bli helt mörbultad. Det var faktiskt helt underbart, och det för en spottstyver emot vad det kostar hemma. Efteråt satt jag och pratade med personalen och jag berättade lite om mig själv och dom om sig. Det ingick lite dricka efteråt och jag sade att jag säkert skulle komma förbi någon mer gång. Jag var väldigt välkommen. Jag anar att dom ser mig mer som en framtida inkomst än en potentiell kompis. Det är bra om det är så. Så ut i vimlet igen. Det är en stor kontrast ifrån att bli masserad till vacker musik till att börja sicksacka mellan bilar och bli indragen av någon försäljare i ett stånd. Jag kommer dock hem lagom till att vi alla skall äta lunch vid poolen. Trevligt. Vi inser dock att det är alldeles för dyrt att sitta här på hotellet och äta lunch varje dag. Nu blir det bad och slappa fram till kvällen. Kvällen bjuder inte till någon direkt överraskning mer än att vi gick in i de otroligt aktiva kvarteren kring där vi bor och hittade en charmig liten restaurang. Mat till alla och Bintang öl till de vuxna. Nu sitter vi på hotellet och har eftersnack på vår balkong medans syrsorna spelar sin musik.

Bali 2.

En god natts sömn. Rummet är väl kylt och förutsättningar för sömn är riktigt bra. Vi stapplar ner för trapporna och letar upp frukosten. Det är mycket att välja mellan och det tar ett tag innan man vet vad man skall ta. Sedan lossnar det. Melon, ananas, papaya, pannkakor, bröd med olika sakers pålägg, stekt ägg och en massa annat. Trevligt. Vi sitter tysta och betraktar alla de andra gästerna. Olika språk men oftast australiensare med den där starka brytningen som dom så snyggt lägger till med. Försiktiga japaner och nyrika kineser. Jag vill bada. Jo i poolen också men framförallt i havet. Efter ett snabbt taktik snack så enas vi kring att ta raka vägen ner till havet. Följa havet en bit och strosa på vägen tillbaka. Den lilla gränden leder ner till det öppna havet. Bleka, som vi är, så drar vi genast till oss en massa försäljare, som vi så distinkt nonchalerar. Det gäller att inte skapa för mycket ögonkontakt. Underbart. Där breder havet ut sig. Människor med surfboards springer i riktning mot vågorna. Dom vågorna. Stora även på håll. Jag skyndar att springa ner till stranden och doppa fötterna. Vi följer strandkanten och går sedan in i staden. Massor av försäljning av allt och bleka turister som strosar omkring i färgglada kläder. Vi försöker att smälta in i omgivningen. Detta, Kuta, är ett ställe som jag för 20 år sedan skulle ha förkastat för att det var för mycket turister och försäljning. Då, för 20:o år sedan alltså, kom jag ifrån Java och hade levt under klart mycket enklare förhållanden. Nu känns detta helt ok. Tillbaka till hotellet och samling vid poolen. Bad och avslappning med lunch. Gott. Det går inte att vänta. Jag är otålig. Jag frågar dom andra om dom vill ner till havet för att vågsurfa. Max vill. Dom andra hänger på. Vi går ner och hyr två brädor som vi fäster på våra ben. Vi rusar försiktigt ut i vattnet. Vågorna växer allteftersom vi kommer längre ut. Vi lyckas vända brädorna, liggandes på magen och frenetiskt paddla oss till lite hastighet för att kunna följa med vågen. Det lyckas några gånger. Jippi! Vi tittar på varandra och skrattar. Vilken lycka. Ibland slår man runt och får lite panik i vågen men det hindrar inte oss. Tillslut finner vi oss besegrade av trötthet och lämnar tillbaka de hyrda brädorna för att sedan gå tillbaka till hotellet. Där slappar vi vid poolen tills vi skall bege oss ut i vimlet för att söka upp en restaurang. Livet är bra enkelt ibland..J

Bali

Söndag den 10 juli 2011
Så vaknade vi kl 04.00 och stapplade upp för att snabbt dra på sig kläderna. Försiktigt väcker vi barnen och ställer resväskorna demonstrativt vid utgången för att övertyga oss själva att vi verkligen är på väg. Alla är fokuserade, tysta och sömndruckna av att kanske inte ha sovit så värst mycket. På vägen till Landvetter så ökar anspänningen i bilen och vi börjar att skoja om det ena efter det andra. Kanske inte för att få de andra att skratta utan för att mer släppa på de nervösa känslorna som dyker upp. Vi hittar till slut en platts för bilen på långtidsparkeringen och tar ut våra väskor för att leta efter ingången. Ljudet av fyra, stora resväskor inger än mer en signal att vi är på väg någonstans. Incheckning vid datorer. Det krånglar men personal dyker upp och ger ett snabbt och effektivt stöd. Säkerhetskontroll där lampor blinkar och personal försiktigt känner igenom folks kroppar med apparater. Planet lyfter och nu är vi på väg till första anhalten. München. Där skall vi sitta i fem timmar för att sedan ta nästa plan till Singapore. I planet till Singapore packas vi som sillar. Mellan sillarna så simmar det vackra flygvärdinnor som på ett förträffligt sätt försöker att tillgodose allas behov. Vi stängs in i en värld full av videofilmer, mat och fotsvett. Det tar inte många minuter förrän flygvärdinnan ännu en gång frågar om jag vill ha lite juice, vatten eller snacks. Jag pluggar in mig och gör som barnen. Letar hysteriskt efter vilken film jag skall börja med att titta på. Det blev Scarface. I takt med att huvudrolls innehavaren ”Tony Montana” drar i sig lass efter lass med kokain och blir mer och mer paranoid så glider min middag ner i takt med smattret av Tony´s kulspruta. Så var det dags för sömn. Det blir ingen sömn. Vi sitter alla och bara kollar på film hela natten. Vi vill sova, men det går inte. Man störs av att hela tiden höra detta evinnerliga plingandet i kabinen som är ett uttryck för att det nu är turbulens på gång och man måste sätta på sig bältet. Av och på. På och av. Hela tiden. Det blir svårare allt eftersom vi sitter på planet av den orsaken att man sväller upp av allt drickande och knaprande på chipps. Vi följer planet på radarn. Sakta glider vi över Himalaya och Indiens stora slätter. Till slut når vi Malaysia och det känns som att vi nu bara har ett stenkast kvar till Singapore. Planet glider sakta ner och vi passerar stora kinesiska fartyg som ligger en liten bit ifrån Changi Airport. Väl inne i byggnaden inser man att vi bara måste sova. Inget annat. Sova. Vi traskar fram till ett hörn någonstans i denna stora sal och lägger oss tillsammans på heltäckningsmattan för att slumra till för en stund. Vi sover säkert i tre timmar. Jag vaknar först och går runt lite i omgivningen. Jag inser snart att det är en enorm flygplats. Eller rättare sagt, tre flygplatser som är ihopkopplade med ett snabbtåg emellan. Allt är otroligt välordnat och det är snyggt, polerat och rent. Vi strosar, äter och hittar en sorts massage maskin som gratis masserar fötter. Där hänger vi en hel del. Det blir en populär maskin. Kanske för att den är just, gratis.
Det börjar att närma sig 15.30 och flyget till Bali är på ingång. Och avgång!
Det är ett stort plan. Med nästan bara uteslutet vita turister. Jag hinner precis avverka filmen ”Paul” innan vi landar i Denpasar. Varmt, fuktigt och trängsel på flygplatsen. Alla formulär som skall fyllas i och stämplas i olika köer. Tillslut går vi ut ur byggnaden och möts av en mur av människor som vill köra oss. Jag tränger mig fram till den lokala taxi luckan och beställer en resa för oss fyra till hotellet. Många skall hjälpa till att bära och det gör dom inte bara av snällhet. Små gator, ett virrvarr av bilar, fotgängare, mopedförare och starka dofter. Vi cirkulera ett tag innan vi glider in på en uppfart med hotellets logga. Folk hjälper med väskor och vi spatserar fram till disken. Vi välkomnas och det breder ut sig ett fnitter kring vårat efternamn. Blixt. Kanske betyder det något eller så är det bara roligt att säga. Blixt, blixt, blixt säger dom och fnittrar. Vi leds upp till våra rum och blir glatt överraskad av hur vi skall bo, de närmaste 19 dagarna. Helt ok. Efter en snabbdusch går vi gemensamt ner till innergården och spanar in området. Vi har blivit bjudna på en välkomstdrink. Ett glas juice med ett plaströr och lite melon. Där sitter vi nu, jämte poolen, och önskar oss all lycka vi bara kan behöva här nu de dagarna vi är här. Skål.

Jo....jag går upp för backarna...

Skall jag skämmas för det. Ja..jag har börjat att gå upp för backarna när jag är ute och springer mina 8 km. Är det ett ålderstecken eller är det bara ett nytt förhållningssätt till livet. Vet ej. Jag njuter av det. Jag ser fram emot en backe och att få unna mig den möjligheten att få gå uppför. Att liksom slippa att pressa mig sådär som alltid har varit en del av träningen. Pressa. Att pressa ut sista droppen och känna sig helt slut. Nu är jag inte slut efter ett pass längre. Jag går uppför i backarna. Jag ligger heller inte i tält längre. Hårt och obekvämt. Nära naturen, bullshit!! Jag ser till att om jag, mot förmodan, är tvungen att sova över, händer sällan..älskar min egen säng, så har jag förberett andra att det förhoppningsvis finns en riktig säng. Eget rum. Nära toalett. Jag kör också bilen hellre än åker med. Litar inte på personen bredvid. Tar gärna och går hem lite tidigare på festen. Orkar inte sitta och tjata om saker jag har tjatat om i trettio år utan att ha hittat en lösning. Lösningen är en god natts sömn och en underbar frukost. Gärna nytt kaffe, tidning och färska frallor. Lugn och ro. Det kanske är så. Att livet öppnar upp för alla dessa möjligheter till att få tillägna sig dessa små belöningar i form av att ”inte behöva” längre. Jag behöver inte stå längst fram och ropa, pressa mig att springa tills jag spyr, imponera på någon som tycker man är snygg eller sitta på ett föredrag som är kass. Jag gör mer som jag vill. Det ligger i ålderns previlegium att få göra mer som man vill. Som det behagar. Ingen fasen kan ju klaga. Man är ju gammal och vis. Vet sina begränsningar och har varit med.

Skottkärran..

Skottkärran, denna så vackra vagn, förmodligen uppfunnen av kineserna någon gång under ”Handynastin”, runt Kristi födelse. Numer används den mest för att transportera löst material, gödsel eller annat. Vad vet jag, Jag bara greppar dessa två skalmar och direkt finner ballansen mellan de två och hjulet. Inte för mycket bakvikt utan det som placeras i vagnen skall läggas så centralt det bara går. Allt för att motverka en sned viktfördelning åt något håll, som i sin tur påverkar hela ekipagets framfart. Så ja. Nu ligger allt rätt. Jag lägger lite kraft framåt och känner hur hjulet börjar snurra under vagnen och allt rör sig sakta framåt. Så mycket vikt som jag har i vagnen känns bara marginellt för mig. Ett under. Mitt då minns jag. Jag minns hur jag fick ett arbete i Sidney i Australien. En finsk förman, och arbetsgivare, transporterade mig ut till en förort i staden. Bilen saktade in och vid sidan av ekipaget låg det en ofantlig hög av tegelstenar. Inte bara några stycken, utan ett helt berg. Jag såg skottkärran stå där bredvid. Jag såg backen ner till de nymurade husen och några till som inte riktigt var klara.
- du skall fylla skottkärran med de där stenarna och köra dom ner till de där murarna som stod vid husen. Det är bäst att du redan kör igång för att dom väntar.
Jag greppade skottkärran och vinkade hejdå till förmannen. Det var inte en allt för svår uppgift att fylla vagnen men, att sedan ta sig ner för berget och ballansera på plankor som var utlagda, var en cirkusbedrift. Det var mycket varmt och de skotska murarna hade små näsdukar virade om huvudet. Dom var väldigt angelägna om sina raster och blev det minsta tendens till regn, vägrade dom att arbeta. Jag sprang där. Upp och ner för backen med min skottkärra. Jag byggde upp en allt större känsla för hur man hanterar detta redskap. Men hade också en stor respekt för att inte lasta för mycket. Dagarna gick. En vecka. Två veckor. Så var det lunch rast igen. Det dracks en hel del fosters på rasterna. Jag tänkte i mitt stilla sinne att kanske skulle jag själv ta en slurk någon gång. Kör till. Jag beställde två flaskor och solen stod nästan i zenit. De tog inte många sekunder förrän flaskorna var tomma och lunch rasten var till ända. Jag kände mig ovanligt glad till sinnes och valde att utmana min kärra med några extra tegelstenar. Då skulle man ju vinna några bitar var gång och således tjäna några extra rundor. När jag lyfte vagnen kände jag den lilla extra tyngden men den varningen var inte tillräcklig för att stoppa mig då. Jag tog de första trevande stegen nedför slänten och kände allt mer att vagnen var tung men att jag fortfarande hade kontrollen. Efter halva backen hade farten ökat så mycket så att min egna förmåga att stanna detta ekipage var, enligt mitt sätt att se det, noll! Jag lät mig bara följa med alla dessa krafter som så vackert försköt mig allt snabbare framåt tills att plötsligt hela ekipaget for in i en nymurad vägg. Sakta ser man hur väggen faller och stenar och cement bara blir en enda hög. Själv får jag underdelen av skottkärran i bröstet och ligger och flämtar efter andan. Kanske lika bra det, för ovan för mig, samlas de inte allt för glada skottarna som nu inser att en hel förmiddags arbete är bortkastat. Det ropas och grymtas enhel del men, tydligen mjuknar stämningen något när dom inser att jag har alldeles svårt att få luft och inte är så gammal. Till slut räcks det fram några händer som hjälper mig och stämningen förbytts från vrede till likgiltighet. Jag minns att jag sitter länge och hämtar mig efter detta och samtidigt småfingrar på bröstet där skottkärra stödet hade trängt in. Jag återgår senare till arbetet och arbetar en vecka till men när det är tid för avlöning så luras jag på den summan som jag rättmätigt hade gjort mig förtjänt utav. Sorgligt men sant. Min erfarenhet av finska förmän är kanske inte så bra men, då har jag bättre erfarenhet av skottkärror, även fast de kan vara farliga ibland om man låter sig ta någon öl för mycket i samband med att man överlastar ekipaget…

Renoverings Yoga..

Just hemkommen från ett renoveringsyoga läger. Fullständigt i harmoni med mig själv och helt fokuserad på nuet och allt därtill. Allt som fysiskt påminner om att jag har varit på denna kurs är några obetydliga saker så som:
- såriga fingrar med flera stickor inborrade i huden
- skitiga fötter
- svart dam runt näsborrarna
- slemmig hosta
- värk i rygg och nacke och en fladdrande, trött blick

Vad krävs för att man skall få kvalificera sig till denna kurs?
1. Gärna ett hus, byggt kring 1900
2. Orenoverat
3. Välbyggt för sin tid
4. En hel del genomrutten trossbotten
5. En standard uppsättning av yxa, kofot, tigersåg, hink och spade
6. kläder som tål stryk
7. En stor portion tålamod och en inställning att allt ordnar sig

I början av kursen skedde det en presentation av kursledare och varje deltagare fick även dom inleda med att berätta lite om sig själva. Det var en blandad skara av allt ifrån Tommy ifrån Varberg som just hade köpt en liten gård utmed havsvattnet och gärna ville lära sig grunderna i renoveringsyoga nu inför sommaren. Jag tog själv chansen att berätta lite om mig själv och drog en lite skojig historia för att lätta upp stämningen. Vi hade inte tid att stå där och babbla utan nu skulle vi genast komma igång. Alla sprang för att hämta alla sina verktyg och olika maskiner. Det tog ett litet tag men några sekunder senare så var alla klara. Vi stod och tittade förväntansfullt på vår kursledare som hade på sig en sliten skjorta, korta snickarbyxor, snickarbälte och en nött gammal kepps. Vi stod i en ring och skulle nu inleda med lite stretching. Det var kul. Alla skulle byta verktyg med varandra men, vi skulle skicka ett verktyg till vår partner till höger och det skulle ske så att personen ifråga verkligen fick sträcka på sig för att nå den. Inte nog med det. Vi skulle också kasta ett verktyg, gärna något som tål lite stryk, så långt bakom oss det bara gick, samtidigt som vi skulle försöka följa dess bana. Då kunde man nästan gå ner i brygga. Fantastiskt. Äntligen var det dags för själva grunderna i renoveringsyoga. Vi hade tillgång till ett , till vår uppgift, perfekt hus som bara stod och väntade på oss. Kursledaren tog med oss in i huset och visade första positionen. ”Den brytande kofoten”. Det var en position som handlade om att hitta en riktigt stor spik, till hälften uppe ur trädet, som du med din kofot greppade tag om och lät din vikt sakta röra sig mot kofoten och således tänja på både axlar, rygg och svank. Vid varje tryck mot kofot skulle man låta lungorna andas ut och gärna inte med näsan utan munnen. Denna övning är bra för att öppna upp för vissa energi banor kring skuldra och axlar. Öppnar även upp för en större närvaro, speciellt när spiken släpper och du trillar framåt och måste hindra fallet så att du inte slår i pannan i bjälklaget. Raskt gick vi vidare till nästa övning. Då krävdes det en tigersåg. Övningen heter, ” tigerdimma”. Övningen går ut på följande. Leta upp en riktigt genomrutten bräda som är, till viss del, dåligt förankrad i trossbotten. Tryck ner tigersågen i en springa, måtta upp det sågade avståndet, böj både ben, rygg lätt framåt. Fokusera på att andas in med munnen och ut genom näsan och sänk axlarna. Tryck på knappen och såga i lugn takt en fin skåra i det murkna trädet. Det intensiva dammet, som frigörs av att pulver släpper ifrån alla miljoner hål skapat av trädmaskar, letar nu sig explosionsartat in i din hals och fullständigt sätter igen dina lungor medan du låter utandningen frigöra den lilla mängden damm som av någon anledning inte har fastnat. Du genomför denna övning i små, men intensiva, perioder tills du väljer att, genom en snytning, avgöra om du har hela den mängden trädamm som krävs för att få den energi som denna övning faktiskt ger. En rakare hållning och dessutom en styrka i lungmuskulaturen som så ofta får arbeta med den intensiva hostan denna övning har skapat.
Vi fortsätter med en hel hoper nya renoveringsyoga övningar som jag aldrig har sett innan denna kurs. Så som:
- ”den sopande spångubben”
- ” linoleum brygga”
- ” papp på papp”

Och en massa andra som på olika sätt, gemensamt, ger en bra närvaro i livet och öppnar upp för det som är så viktigt och som vi ofta glömmer. Att:
- kroppen och själen behöver mötas och bjudas på fest ibland och vad kan inte vara bättre än att då få tillämpa renoveringsyoga.

Vaniljeffekten...

Det vattnas i munnen. Suget efter glass gör att spottkörtlarna går igång för högtryck i munnen och jag sväljer flera gånger för att det inte skall börja rinna utmed mungipan. Jag vet att jag köpte glass för bara ett litet tag sedan. En glass som var uppdelad i tre lika stora bitar. Så att man kan ta lite av varje. Liksom blanda eller ta lite mer av en viss sort. Jag älskar vanilj. Jag vet att i denna plastbunke finns det både päron, jordgubbe och vaniljsmak. Jag kommer att ta lite mer av vanilj men samtidigt då lämna lite av de andra sorterna. Jag får upp dörren och drar ut kyl lådan. Där ligger glassbunken. Kvickt upp på bänken och snabbt av med locket. Besvikelsen och chocken strömmar till när jag ser vad som finns däri. Någon har karvat bort vaniljen utan att röra de andra sorterna. Bara sådär. Inte lämnat några ledtrådar. En litet fingeravtryck eller ett fotspår. Det betyder att jag hänvisas till att äta de andra sorterna. Någon annans val gav den konsekvensen att jag tvingas till att, i detta fallet, äta något som jag inte hade förväntat mig. Hur många gånger reflekterar vi över vilka konsekvenser det får när man gör en handling. Varje beslut jag gör leder till att andra är tvungna att göra sina beslut, väl avvägda utefter vad jag har gjort. Är det detta som kallas fjärilseffekten. Detta begrepp inom teorin ”dynamiska system” där kaos, vad vi tror, leder till stora förändringar på helt andra ställen. En fjäril i Amazonas påverkar luftströmmar som i sin tur leder till en över England. En glassbytta utan vanilj i Skene skapar ett fängelseuppror i Bogota. Kanske. Jag vet inte. Vad jag vet är att lusten för glassen minskade som i sin tur ledde till ett extra inköp av glass, extra biltur, mer bilar, mer olja, etc, etc…..Bogota…Vaniljeffekten!!

Störande moment..

Jag går in i den stora salen. Vackert vita väggar och taket ovanför oss är i massiv ek och väldigt gammal. Salen är vackert belyst både med spottligt och tända ljus. Människor sitter förväntansfulla och bara njuter av att veta att om snart några sekunder börjar en kör att sjunga stämningsfull musik. Ett svart piano är ställt i centrum av lokalen och stolarna alldeles runt omkring. Kören kommer in och konseren börjar. Inte bara jag utan flera runt omkring mig sluter ögonen och bara stillsamt låter sina öron ta åt sig av de sköna tonerna som framförs. Då, rosslar det till sig bakom mig. Av någon anledning, som det säkert inte finns någon förklaring till, råkar det sitta en gravt handikappad flicka som stirrar åt olika håll samtidigt som hon kippar efter andan. Svårt att andas. Hon ger samtidigt av sig ett antal läten som kanske jag inte hade tänkt på om jag hade mött henne på gatan i livlig trafik. Men nu, blir det bara något som borrar sig in i mitt medvetande och avskiljer mig ifrån att kören. Känslor väcks. Jag förbannar min platts och börjar fundera på lösningar samtidigt som jag slås av tanken av att alla skall ha möjlighet att lyssna på vacker levande musik. I vilket skick man än är. Klart. Men, är det bara jag som har blivit mer känslig för störande moment. Med stigande ålder kanske blir jag mer benägen att vilja ha ett lugn när så stunden kräver det. Barn som skriker på föreläsningar, människor som avbryter mitt i min mening, någon sitter och slår med en penna i bordet, Radio Rix bölar ut reklam på hög volym. Listan kan göras lång på alla dessa störande moment som jag kan träffa på dagligen i min vardag. Det är som att föra ett krig på olika fronter och inte veta om jag har någon allierad med mig i mitt lag. Är jag på väg att utveckla ”surgubbe” tendenser och bli en sådan där elak man vissa ungdomar bara älskar att reta upp och bli jagad utav. Kanske. Det kanske ligger i naturens gång att man vill filtrera ljud och andra saker i ett mer fin maskit nät. Jag vill bara höra något vackert eller ingenting alls.

Mors Dag!!

Så vaknar vi upp ännu en gång till en egentillverkad konstruktion då vi skall lätta på plånboken för att tillfredställa samhällets kommersiella intresse av att ständigt köpa något för att hålla ekonomin vid liv. Det finns lika många tillfällen som dagar då vårt dåliga samvete får en törn av att inte räcka till. Vi handlar och slår in paket efter paket. Nu låter jag en smula bitter och tråkig och jag hoppas att jag inte framstår som att jag helt förkastar allt som har med att lyfta upp olika saker som skulle kunna hyllas. Tvärt om. Jag fullständigt älskar att göra folk och fä glada. Det är en utav de där saker som jag vet ger livet en mening. Det finns dock en variation av sådant som jag tycker är viktigt att lyfta. Denna dag är en dag som verkligen bör uppmärksammas. Mors Dag. Vad vore vi inte utan våra mödrar. Mammor går igenom skärselden vid sina födslar och ger liv. Mammor ammar och ger av sig själv. Mammor ställer fram mat på bordet och vaggar barn till sömns. Mammor försöker skydda sina barn när männen slåss på för makt och gränser. Mammor har alltid famnen öppen, hur gammal man än blir. I mammas ögon är man fortfarande ett barn. Idag lyfter vi på hatten och skänker både en tanke Och en handling till våra mödrar som likt cement håller tegelstenarna på platts. Tack mammor för att ni finns!!

Att springa tillsammans eller..

Hon tittar med stora ögon när jag går ner för trappan för att hämta mina träningsskor. Huvudet liksom lägger sig lite på snedden och öronen åker fram när jag säger till henne att:
- ska vi springa..Sacha??
Vi parkerar bilen i en tom ficka och hoppar ut. Jag kollar mig om för att se om någon annan är i närheten. Tomt. Det står bara ett antal bilar men av människor är det intet. Jag väljer att låta Sascha få lukta lite på gräset innan vi tar satts för att springa åtta kilometer i blandad terräng. Hon luktar lite försiktigt och markerar ganska snart att hon har varit där. Det är nästan på samma ställe varje gång. Det är som att hon vet att det redan finns andra dofter på detta ställe eller att hon varje gång blir förundrad över att det råkar ha markerats just där. Jag låter inte mina tankar börja grubbla över detta fenomen utan tar sedan satts och så bär det av. Vi väljer att ta det riktigt lugnt de första hundra till två hundra meterna för att låta sig känna lite hur kroppen känns. Ibland kan det vara avgörande hur man inleder sin joggingrunda. Tar man i för mycket i början kan ballongen brisera och luften totalt gå ur kroppen. Då får man betala dubbelt slit för att ta sig runt. Efter en mycket lugn inledning så tittar Sascha förhoppningsfullt på mig med sina svarta ögon och liksom undrar:
- är det inte på tiden nu att öka farten och se till att få detta gjort.
Jag låter mig inte påverkas utan fortsätter att i sakta mak gå in det som jag kallar för ett sorts jogging trans. Det innebär att mina tankar bara kommer och går utan att fastna någon längre stund. Skulle det mot förmodan dyka upp något som är så viktigt att jag måste komma ihåg detta tills jag kommer hem så lägger jag denna tanke i ett fack längst in i hjärnan för att kunna plocka fram det lite senare. Detta att bara låta kedjor av tankar komma och gå är själva charmen i att springa. Det finns inga direkta krav på att man skall komma fram till något speciellt banbrytande utan man kan bara låta benen, tillsammans med all koordination det krävs för att hitta exakt rätt placering för nästa steg, vara det som gäller för stunden. Det går liksom inte slappna av i en blandad terräng med hala små rötter och slippriga broar och samtidigt ha en hund i koppel som kanske när som helst vill åt ett annat håll.
Jag känner att idag går det lätt. Av någon anledning är det bara så det kunde lika gärna vara tvärt om. Varför? Tankarna växer och byter hela tiden skepnad. Jag kommer på mig själv att redan vara på ett speciellt ställe. Det går fort när man liksom springer i trans utan att veta att man har avverkat flera kilometer. Motsvarigheten är att tänka på hur mycket det är kvar. Då hängs det plötsligt två bly klumpar kring fotknölarna och stegen känns tunga och omöjliga. Det finns en lite backe där Sascha vill kissa. Jag låter henne göra sina behov samtidigt som jag pustar ut och låter pulsen och flåset gå ner lite i varv. Det är som en station i skogen där det är tillåtet att varva ner ett tag. Så bär det iväg igen. Hon först och jag efter. Vi har inte mer är någon kilometer kvar och jag börjar ana slutet på vår jogging runda. Jag tittar snett ner för att se om hon verkar andfådd. Tungan hänger ut ur munnen och jag tycker det finns tendenser till trötthet men blir snart tvungen att inse att man inte kan trötta ut denna hund på detta sätt. Så fort det dyker upp något som bara liknar ett djur så verkar det finnas en extra energi som kopplas på i hunden. Hon går liksom igång på alla cylindrar och blir då helt fokuserad på jakt och verkar glömma att jag/vi har sprungit åtta kilometer och är jätte trötta. Att hon inte vet bättre.
Jag fäster henne vid en stolpe och passar på att stretcha kroppen lite innan vi sätter oss i bilen. Hon sitter där och tittar på och undrar säkert vad tusan jag gör och varför. En klapp är hon värd och kanske en till. Hon klappar inte tillbaka men på något sätt så får jag en känsla av att hon har uppskattat denna tur och framförallt ser fram emot nästa. Och det blir det.

Dofter..

Dofter..
Jag har en näsa. En näsa som ser ut på ett speciellt sätt. Ganska stor. Platt. Full med hår. Kall. Men det är hur den ser ut. Inte hur den är. Dess funktion. Att känna lukt. Av allt som den kommer i kontakt med. Den sitter liksom så centralt placerad. Bara en bit nedanför mina ögon. Som ett kikarsikte. Det är bara att sikta, fokusera, ta sats och pang på rödbetan. Backa inte, inte fega. Sök ett objekt och kör in näsan i målet. Spännande. Jag fullständigt älskar dofter. Goda som onda. Sköna som äckliga. Dom äckliga dofterna ger dom goda dofterna chansen att vara riktigt goda. Annars skulle dom inte vara det. Klart det finns nyanser av mellan intressanta dofter men , dom försvinner lika fort som man hinner blinka. Bara så där. Var hittar jag dom riktigt goda dofterna? Babyskallar, tall, mossa, bensin, linolja, mina barns ryggar, läder, jord, lunta, nyöppnad förpackning med Mac prylar…Äckligt då: hundskit, otvättad armhåla, rensa avlopp, gamla träningskläder, analsäck på hund… Nu är det vår och det sker en explosion av dofter. En traktor for förbi med en stark doft av diesel..mmm. Någon bränner en bit tomt och det osar lunta. En massa stockar av gran ligger helt nyfällda utmed vägen. Kåda. Tallbarr. En häst passerar och sprider sin lukt av djur. Jag tackar våren för att den äntligen släpper loss alla de dofter som bara är början på denna sommar som nu skall komma. Länge leve dofter..

Burkina Faso 10

Nu är jag tillbaka och tittar ut genom fönstret från mitt hus. Ingen trafik, och det är helt tomt på gatorna. Det är fortfarande minusgrader och jag passar på att summera resan till Burkina som något som verkligen har satt djupa spår i mig. Jag undrar verkligen vem man skall tycka synd om, oss eller dem? Jag bestämmer mig på något sätt för oss. Vi har det materiellt så bra på alla sätt, men det fattas något som jag slogs av när jag var där. En generositet, mänsklighet och en inställning till livet att ”allt löser sig”. Att leva på marginalerna, som de gör, och samtidigt ha en sådan stor portion humor och värme är beundransvärt. Jag har en sådan respekt för dessa människor och önskar någonstans att vi här, kunde visa bara en liten del av detta mot varandra. Då skulle vi nog skapa en lite mänskligare värld att leva i.

Burkina Faso 9

Så vaknar jag då upp den sista morgonen på Chez Tess pensionat. Sugen på nypressad jouse, avokado, fralla och kaffe. Bara sitta där och känna dagen vakna upp och höra ljudet av aktiviteter på utsidan av staketet. Idag blir vi hämtade lite senare av Ouateba och Alli. Vi skall hem till en släkt familj och gratulera dom till deras barndop. Vi har med oss lite presenter och när vi äntrar deras hus och rum blir det helt tyst till en början. Dom blir väldigt överraskade av att vi kommer och ställer genast fram en massa mat och dryck för vår skull. Jag både äter och dricker för gästfrihetens skull och håller dessutom i bebisen för fotografering. Det är en liten Ingrid. Dom vill gärna att barnet döptes till ett katolskt namn. Låter väldigt svenskt i mina öron. Vi tackar för gästfriheten och åker vidare till en enorm marknad där det säljs en massa häftiga saker ifrån olika delar av hela Afrika. Jag blir helt förvirrad när jag inser att pengar och tid bara rinner mellan fingrarna och jag inte har något utav de tu kvar. Jag har bara de sista papperslapparna för att bjuda mina goda Burkina Faso vänner på pizza. Jag vet inte om det är första gången men dom äter med enorm aptit. Efter slutförd lunch drar vi oss tillbaka till pensionatet för att packa det sista inför tillbaka resan kl 21.20 i kväll. Innan jag säger ”klart slut” så måste jag bara lovorda dessa oaser man ibland träffar på ute i världen som har så mycket mer än bara en personlighet. Det är detta ställe som finns att bo på i Huvudstaden i Burkina. Chez Tess. Detta är ett ställe man bara vill tillbaka till igen. Med nära och kära, kanske vänner, barn, etc. Helt underbart charmigt och anledningen till dess charm är givetvis Tess och personalen. Vilka härliga människor. Vi andra har mycket att lära av dom. Tack Tess.
http://tess.eklablog.com/
Tack Burkina Faso för att ni visar att i all den misären, olycka som ändå existerar så finns det så mycket värme, omtanke och kärlek. Jag blir rörd..

Burkina Faso 8

Jag har blivit bättre. Lite bättre. Man är sådär osäker på om magen bara spelar en ett spratt. Luras, för att nästa stund bara peka finger åt mig och skapa kaos.
Idag är det ”shop to you drop” som gäller. Vi går till banken för att hämta pengar och växla in lite euro till lokala papperslappar. Går därifrån med en jättebunte och undrar lite tveksamt hur jag skall lyckas göra mig av med denna. Våra två vänner, Issa och Alli, tar oss till lokala marknader där dom tycker att man kan göra riktigt bra fynd. Problemet, visar det sig, är bara att människor som jobbar där bara blir mer och mer påflugna. Nästan drar i oss. Alla vill ha uppmärksamhet. Det slutar med att vi äntrar en affär som Issa känner och jag bestämmer mig snabbt för ett antal saker som jag vill ha. Jag pekar. Den, den, den och den. Allt läggs på hög och sen skall det köpslås. Helst en timma. Med involvering av världskrisen, klimatförändring, etc. När det ändå bara handlar om några kronor. Vi åker till en lyxigare marknad där det nästan bara finns vita människor. Kostar också betydligt mer men, slipper tio personer som hela tiden vill ha ens uppmärksamhet. Ett nytt stort paket läggs i bagageutrymmet på bilen. Sedelbunten har knappast minskat och jag undrar hur mycket man kan ha med sig hem. Det finns så mycket fantastiska saker som jag skulle vilja ha men hur fixar man det.
Vi beger oss på eftermiddagen hem till två olika familjer för att träffa Allis och Issas fru och barn. Dom hade ställt till med massor av mat och dryck och med min mage så satt jag mest och petade lite trotsigt i maten. Som en tonåring. Det framkom att vi också skulle åka på invigningen av Afrikas största filmfestival som började kl 17.00 i en gigantisk arena. In i bilen och iväg. Hitta parkeringsplats är inte så svårt. Det finns människor överallt som hjälper till med det för en summa pengar. Det är gratis för vem som helst att gå på denna invigningen och arenan rymmer 45 000 platser och jag märker på en gång att här blir det mycket folk. Jag liksom sugs in i arenan och blir placerad, tillsammans med mina vänner, på ett ställa. Solen har legat på hela dagen så betongen är som skållhet. Packade som sillar. Det ena afrikanska bandet efter det andra äntrar scenen och folk ställer sig upp och dansar till musiken eller bara skriker ut sin lycka över att få vara här. Kvällens avslutning är klassisk med ett gigantiskt fyrverkeri som säkert kostade en förmögenhet. Känner dock en liten olust vid tanken av att om något skulle gå snett och det i sin tur skulle orsaka en panik ibland alla på arenan. När kvällen är över så åker vi tillbaka till Tess pensionat och rundar av kvällen med lite franska ostar och några glas vin. Imorgon åker vi hem på kvällen. Skall bara på barndop först…

Burkina Faso 7.

En ny dag i Ouayagouya. En ny morgon med vår chaufför. Med bilen som förmodligen skulle få körförbud i Sverige på stående fot. Vi åker ännu en gång ner till vår morgonrestaurang för en frukost. Där är alla igång med en massa småsaker, allt ifrån att skala mango till att torka av gamla frysar ifrån den röda sanden. Vi äter och dricker kaffe och tar sedan och beger oss till skolan. Där visar det sig, till vår fulla förvåning, att alla eleverna är hemma idag och strejkar pgr av att några elever i en stad, inte så långt härifrån har misshandlats till döds av polisen. Det har också lett till endel upplopp och andra obehagligheter. På skolan får vi till och börja med en guidad tur till biblioteket. Eller kan man kalla det så. Det är en byggnad med sporadiskt uppsatta hyllor där det står enstaka böcker som är röddammiga av all sand. Givetvis är det mest färgglada i det rummet den fantastiskt klädda bibliotekarien som skiner upp med hela ansiktet när vi äntrar rummet. Det sitter ändå några elever och läser. Det finns de som inte har något annat att göra utan tar då denna stund för att förkovra sig ännu mer. Ambitiöst. Efter detta tar jag och Bondao och sätter oss i ett rum för att summera vad som egenterligen hände igår när vi presenterade Ängskolans Forumverksamhet och hur eleverna tyckte att det fungerade på denna skola. Det var ingen positiv summering, om man ser till hur eleverna upplever sin skola, men det var bra information om man vill gå vidare med hur man kan förbättra de demokratiska arbetsformerna. Vi konstaterade att det brister i mycket, men det stora problemet är att det inte, eller i en liten form, brister i kommunikationen mellan rektor-klassföreståndare-elev. Men, när vi fortsatte diskussionen så, uppenbarar sig så mycket andra saker som väger tyngre än att arbeta demokratiskt så som, mat för dagen, inga skolmaterial, eller inga pengar att betala för att gå i skola. Jag överhopas av alla de ofantliga problem som dessa människor står inför och undrar verkligen hur man skall kunna hjälpa på bästa sätt. Bara ett sådant simpelt faktum att, engelskläraren inte ens har en kassettbandspelare som kan spela ett kassettband. Det skulle, påstår Bandao, göra mirakel för undervisningen. Jag vet inte hur många gamla kassettbandspelare jag har sett i källaren på skolor genom åren. Som bara står där och dammar. Tusan också. Jag funderar på att bara sticka till honom några penningar så att han kan gå och köpa en bandspelare med en gång. Vi pratar löner och arbetsförhållanden och jag bara nickar och lyssnar. Vad kan jag göra. Han är ändå positiv och fruktansvärt trevlig och artig och dessutom full av humor i sin prekära situation. Fram emot kl 12.00 beger vi oss till en restaurang för att äta. Där har det utvecklats en ofantlig kommers ibland borden där olika försäljare gör allt för att sälja sin vara. Det utvecklar sig ibland till en fars där det står kanske fem till sex försäljare samtidigt kring bordet, samtidigt som jag försöker koncentrera mig på att äta. Det känns inte bra. Det märks att de infödda lärarna vrider sig lite bekymrat på stolen och inte riktigt slappnar av. Jag passar på att tacka Mr Bondao genom att hålla ett litet tal och ge en liten gåva ifrån oss. Han vrider sig hela tiden av tacksamhet och säger att detta träffade honom rakt i hjärtat. Jag tror att det gjorde det. Nu är det siesta time och vi blir hemkörda till vårt hus för att slappna av en stund, duscha och förbereda oss för den stora avskedmiddagen med alla på skolan och några riktiga höjdare.
Jag klär verkligen upp mig, även fast jag vet att den röda sanden kommer att finnas överallt. Vi blir körda till alla de andra lärarna och det är då jag börjar känna mig riktigt dålig i jämförelse med innan. Det har liksom värkt i någon dag men nu börjar det både kännas dåligt i magen och värk i lederna. Dom håller verkligen på att arrangera en riktigt stor fest och när jag nämner att jag börjar känna mig dålig, engageras en hel arme för min skull. Det rings till höger och vänster och till slut visar det sig att en privatklinik ligger bara några hundrameter därifrån. Läkare varnas och dom leder mig dit, genom en belamrad sjukhus gård och in i ett väntrum. Är sitter det redan ett gäng riktigt sjuka människor, inklusive bäbisar. Alla kollar förskräckt på mig och innan jag vet ordet av så sitter jag framför en gammal doktor med stetoskopet nonchalant hängande över axeln. Det är saker överallt. Så trångt att jag nästan inte kommer in. Han tittat klurigt på mig och frågar min Burkina Faso tolk vad som är problemet. Jag försöker berätta min åkomma och han slänger till mig en termometer som jag skall sätta under armen. Trettio sekunder senare konstaterar han att jag har i alla fall ingen feber och skulle så vara så måste jag genast höra av mig. Han skriver ut några piller mot magkramp och lite annat och lutar sig mot mig och säger:
- det blir tusen dollar, och skrattar. Vilket skämt..
Han menade givetvis trettio kronor och ler ännu en gång. Vi går tillbaka genom lokalerna och jag vill knappast säga vad jag såg för misär på vägen ut. Människor överallt. Han är den enda av två läkare som har ett gigantiskt distrikt uppe i norra Burkina. Och han jobbar snart ihjäl sig. Hans specialitet är att operera harmynt på barn.
Tillbaka till festen och en person skickas genast iväg för att hämta pillren på apoteket. Tal efter tal gås igenom och det delas ut presenter åt alla håll. Till slut är det vår tur att ställa oss upp och få ett antal presenter som vi sedan försöker tacka för . Jag som fullständigt älskar handslag har kommit till handslagets mecka. Jag har aldrig tagit så många i hand i hela mitt liv. Alla fullstädigt orerar i händer, fingersmekningar och små knäppningar med fingrarna. Dom som är riktigt kompisar slår sina pannor ihop flera gånger, verkligen för att visa att man är bröder på alla plan. Volymen är alldeles för hög och alla sitter och äter fantastisk god mat och det är fri Fanta, Cola och lokal öl. Det är en övervägande majoritet muslimer, så då går det åt en massa Fanta. Jag sitter på nålar med min kropp och känner efter ett tag att jag tyvärr inte orkar vara med till slutet. Vi skakar händer, krockar pannor och kommer tillslut iväg. Nu är vi hemma och jag vill bara ligga ner och ta det lugnt. Imorgon har vi en slitsam färd till Ouagadou och Tess Pensionat. Kvällens konstaterande. Det var när vi kom hit upp äventyret började.

Burkina Faso 6.

Denna natten har inte varit bra för min kollega, Brigitte. Hon blev riktigt magsjuk igår och har legat hela natten med en fruktansvärd magsmärta och diarré. Idag fick jag börja dagen själv. Det känns lite konstigt att nu inte ha någon tolk men man får göra det bästa. Min chaufför kom punktligt och hämtade mig kl 8.00 och vi åkte i maklig fart till en restaurang för frukost. Där satt vi, helt tysta, och drack en kopp kaffe och åt en smörgås. Vi tog med oss lite vitt bröd till Brigitte på tillbakavägen och tog sedan och styrde skeppet mot skolan. Det vart ju lite turbulens ibland lärarna när det framkom att min kollega var sjuk. I vilket fall som helst så fick jag mig tilldelad en underbar engelsklärare som nu skulle vara min tolk och ledsagare. Han heter Bandao och har en underbar humor. Vi visste att vi skulle träffa alla elevrepresentanterna i ett och samma klassrum, ca 70 st, och tillsamman presentera vårt sätt att arbeta med elevdemokrati på Ängskolan i Skene. Så vi förberedda oss genom att jag förklarade hur verksamheten är uppbyggd och hur den fungerar. Så var det bara att äntra scenen. Där satt dom i klassrummet och väntade. De vart helt tyst när vi kom in. Jag började ett presentera mig på franska och gick genast över till engelska och förklarade att Bandao kommer at tolka allt jag säger. Jag började med att vara lite personlig och förklara vem jag är och vilket syfte jag står här framför dom. Sedan övergick jag till att berätta om skolan jag arbetar på och hur den fungerar. Därefter gick vi stenhårt på att förklara hur eleverna på Ängskolan arbetar konkret med elevinflytande, det som kallas för forumverksamhet. Allt översattes hela tiden av Bandao, som så smidigt fick mig att känna mig bekväm i detta. Eleverna var fokuserade och väldigt uppmärksamma på vad jag hade att säga, fast det var som en bastu i detta rum utan fläktar. Så kom vi då till det momentet där jag kunde fråga eleverna på denna skolan om hur dom upplevde sin situation och om dom tyckte att dom hade en möjlighet att påverka. Då var det några stycken som vågade räcka upp handen och berätta. Inte var det något positivt direkt. Visst, dom hade några som fick representera klassen och träffa rektorn men, dom tyckte inte alls att det fungerade. För att dom verkligen skulle få chansen att individuellt välja ståndpunkt så bad jag dom att gå till det hörnet i rummet där dom kände igen sig. Jag delade upp hörnen i olika ståndpunkter så som, gillar organisationen och har möjlighet att påverka, gillar inte alls organisationen men har ingen ståndpunkt, gillar inte alls organisationen och har en idé hur den skall förändras, eller bara något helt annat förslag. Det visade sig att de flesta eleverna ställde sig i det hörnet vilket man inte gillade organisationen men inte visste hur man skulle göra..Det var ett sorgligt faktum. Det var dock en hel del elever som ställde sig i hörnet där man var missbelåten och även hade idéer på hur man skulle ändra systemet. Det var glädjande. Nu gick diskussionen igång. Jäklar vad det plötsligt hände saker. Dom hade så många saker dom ville ändra på och debatten gick igång hur vi skulle göra. Bondao, som inte hade gjort något sådant här innan blev lite tagen på sängen och hann knappats med att översätta alla åsikter. Till slut var vi tvungen att säga stopp och knyta ihop säcken innan lunch. Vi hade nästan hållit på i två timmar. I ett och samma rum. I denna värme. Efter denna tillställning tackade jag Bondao och vi sade att vi nu skall summera vad som sades och få det dokumenterat. Nu blev det lunch och Brigitte hade varit hos den lokala doktorn och fått dundertabletter som tydligen gjorde mirakel på några timmar. Vågar knappt fråga vad det är i dom.
På kvällen blir det en utflykt till en stor lokal damm med intilliggande odlingar. Det odlas allt ifrån potatis till ärtor och mycket mer jag inte har en aning om. Sakta går solen ner över odlingarna och landskapet förvandlas till ett så vackert sceneri som man bara kan se i filmer ifrån fjärran länder. På kvällen åker vi till en riktigt modern restaurang där det visas nyheter på en storbild. Eftersom nyheterna handlar om det som just nu sker i Libyen så förvandlas bordet till en politiskt arena. Det finns verkligen en debattlusta i detta landet. I vårt hem, senare på kvällen, sitter det en lokal reporter, som vill göra en intervju. Brigitte gör ett gott jobb och besvarar frågorna efter bästa förmåga. Det tas bilder och händer skakas.
Vi undrar samtidigt vad som kommer att hända imorgon.

Burkina Faso 5.

Prick kl 8.00 är dom här. En chaffis. Med en bil som jag tvekar om jag skall gå in i. Inga problem säger mannen. Den är fullständigt rödfärgad inuti av all sand som ständigt flyger omkring i luften. Sand som kan krypa in i varje vrå av den bilens sönderslitna inredning. Sakta vrids nyckeln om och motorn tuffar motvilligt igång. Vi sitter säkert fem minuter i bilen och väntar på att föraren skall hitta ettans växel. Om och om igen försöker han lägga i en växel. Det är något som inte stämmer. Tillslut knastrar det till i kugghjulen och växeln hoppar motvilligt i. Det bär iväg på huvudgatan mot närmaste restaurang för en frukost. Ännu en gång slår det mig hur fruktansvärt fattigt dessa människor har det. Alla tvingas att göra något för att bidra till familjen. Små som stora. Gammal som ung.
Vi beställer in två smörgåsar med en sorts vitkål mellan skivorna. Nääskaffe och stora bruna sockerbitar. Vad gott det är med kaffe på morgonen. Medan vi sitter där, sitter chauffören och väntar i bilen. I solen. Trekvart senare. Nu bär det iväg till skolan och klockan börjar närma sig 10.00. Vi visas in till rektorn och placeras framför det stora bordet, som är belamrat med en massa stämplar, en hjärnhammare, dator ifrån 80-talet och diverse andra intressanta saker. Vi får oss tilldelad dessa dagars besöksschema. Idag skall vi gå runt i klasserna och presentera oss tillsammans med rektorn. Vi börjar med de yngre eleverna, ca 13 år, och arbetar oss sedan upp i årskurserna ända till tredje ring på gymnasiet. Det är en explosion av barn som möter oss i första klassrummet. Inpackade som sillar sitter dom där och tittar på vårt inträde. Det är cirka 70-100 elever i varje klassrum. Och en lärare som står och ritar på en griffeltavla med vita kritor. Det blir helt tyst när rektorn börjar sitt anförande och säger att nu har vi fått besök ifrån våra vänner ifrån Sverige. Brigitte berättar lite om sig själv på franska och ger sedan ordet till mig. Jag presenterar mig på engelska. Det blir helt tyst. Många förstår inte ett ord vad jag säger men det är nog inte det som är så intressant. Det intressanta är nog bara att två helt annorlunda människor bara dimper ner i deras tillvaro och lägger ett udda inslag i deras värld. Vi berättar att vi är oerhört tacksamma för att få vara här och att det är jätte varmt. Jag visar med en gest hur varm jag känner mig. Dom skrattar högt. Klassrum efter klassrum passerar vi genom och det skrattas och gestikuleras vilt. Desto äldre eleverna blir, desto mer ökar förståelsen för engelska språket och nu börjar vissa eleverna till och med att ställa frågor på engelska. Dom är så tacksamma att få ställa frågor som:
- Whats your name mr?
- How is it to be here in Burkina Faso?
- Where do you come from?
Så fort man svarar så blir det genast högljudt för en stund men dämpas direkt när man börjar prata igen. Vi raggar också elever som vill ha ett utbyte, på franska, med elever i Sverige.
- Endast dom flitiga och ambitiösa får en chans : säger rektorn och eleverna skriker att dom vill allihopa.
Vi fortsätter våran expedition genom klassrummen och vi börjar nu bli torra i halsen av alla upprepningar av samma ord. Utanför huset stiger solen upp till zenit och vi går tillbaka till expeditionen. Där tvingas nu rektorn att genast skynda iväg och posta ett brev och vi lämnas då åt en annan lärare som tar oss på en guidad tur till skolköket. Jag vet inte om man kan säga skolkök. Är definitionen på skolkök en stor murad sal med inget inuti? Är bamba tant två kvinnor som eldar under en gryta och tillreder en gröt? I vilket fall som helst är det oerhört spartanskt och de som får mat är de eleverna som har för långt att åka hem på lunch. De äldre eleverna har ansvaret att portionera ut lagom portioner till de yngre. I matförrådet, som för övrigt har regionens kraftigaste järnlås, ligger det lite ris, några konserver och lite pasta för en månad. Utanför den byggnaden står det även lite byggnader med några öppningar i golvet. Skoltoaletterna.
Nu tar rektorn och en annan ansvarig med oss i bilen för ännu ett restaurang besök. Där beställer vi in en sedvanlig portion av ris, tomatsås och en sorts bönor. Det har tydligen blivit en restaurang för västerlänningar så plötsligt dyker det upp en massa försäljare som, likt flugor, hopar sig runt oss. Man får helt enkelt bara vänta ut dom och se lite sådär nonchalant ut. Ändå gör jag till slut ett inköp av en vacker målning av en ung charmig grabb som verkligen försöker prata engelska. Då vädrar dom andra genast morgonluft och börjar att bearbeta mig med en massa olika saker. Typiskt. Nu gäller det att se än mer nonchalant ut. Jag lyckas till slut.
Nu är det siesta för ett tag innan vi tydligen skall ut på en utflykt till ett gammalt slott. Jag lägger mig inuti mitt myggnät och hör aircond surra medan jag läser en bok och sakta slumrar in.
Jag hör hur bilen kommer in på gården. Det är Outabe och Zongo. Zongo är engelsklärare och Mossi. Mossi är en utav många stammar i Burkina Faso och nu skall vi träffa en utav fem Mussikungar som bor i just denna staden. Vi måste dock vara väldigt noga med att vi är på väg och att vi möter en speciell person först som guidar oss in. Vi har med oss gåvor. När vi närmar oss kungen så parkerar vi bilen bredvid några ståtliga herrar som ligger utmed vägen. En utav dom skall följa oss in till kungariket. Vi ställs först i väntrummet. Där står vi ett tag innan vi plötsligt får möjlighet att komma fram till kungen. Han sitter välklädd på en gammal säng. På ena sidan finns ett antal av alla fruar han har och på andra sidan befinner sig hans kompisar. Vi tvingas att ta av oss skorna och smyga fram. Det ligger en viss spänning i luften. Jag ser att våra Burkina vänner verkligen visar respekt och bugar frenetiskt. Vi blir satta framför honom och han tittar på oss och frågar vilka vi är. Brigitte förklarar för honom vilka vi är och samtidigt tackar så mycket för möjligheten att få tillträde till detta ställe. Vi utbyter gåvor och byter handdukar ifrån Horreds väveri till en tupp som skall ge tur i framtiden. En tupp. Jag vet inte riktigt vad vi skall med en tupp till. Hans ben är dessutom fastbundna och han skriker regelbundet och ber oss släppa honom. Nu har han liksom inte riktigt den möjligheten så tuppen fraktas hem till rektorn och blir väll soppa. Efter lite småprat tackar vi för besöket och beger oss därifrån. Vi åker tillbaka till skolan för att rektorn vill visa judoträningen. Vi kommer till en gammal sliten lokal med en utav de trasigaste judomattorna jag har sett i hela mitt liv. Att dom överhuvudtaget ligger där dom ligger är en gåta. Där väntar en tio stycken ambitiösa budomänniskor på att vitingen Claes skall komma på besök. Dom är hedrade. Jag med. Träningen kör igång och jag ser att dom är nervösa. Gör sitt bästa. Träningen tar sin tid och dom drillas stenhårt mot varandra i ständiga kamper. Jag kan inte hålla mig utan ber, när träningen är över, att få visa lite Aikido. Dom tittar storögt när jag, på engelska, berättar om aikidons principer och bryskt tar upp en utav de tränande och slänger runt honom en stund. Varför inte bjuda på det. Vi tar sedan och sätter oss tillsammans för ett stort grupp foto. Sådana här stunder är alltid så minnesvärda. I alla fall för mig men troligen också för dom. Jag blev sedan hemkörd och avslutade kvällen med att kolla på en film. Vilken dag!!

Burkina Faso 4.

Vaknar i det nya rummet. Förbannar tuppen ännu en gång. Ligger och drar mig till kl 7 då det knackar försiktigt på dörren. Brigitte var orolig att jag inte hade vaknat. Det sitter redan någon på ”vår” plats vid frukost bordet, så vi tvingas att sätta oss bredvid. Det är tre amerikanska missionärer som jobbar för en kristen radiokanal som mer eller mindre ber sina fanatiska anhängare att åka till ett land i världen och missionera där. Gärna med lite pengar på fickan. Typiskt. Dessa tre fick Burkina Faso. Dom kan inte en mening på franska. Lycka till!! Dom är trevliga dock och lämnar försynt sitt kristna budskap på en papperslapp innan vi åker. Outabe kommer kl 10.00 för att hämta oss och kör oss till sin broders syster i en förort först. Där blir vi väl omhändertagna och systern arbetar med barn som inte har några bra förutsättningar hemma. Det finns en hel massa. Hon är så vackert uppklädd och efter vi har varit där en stund kommer hon åkandes på en moped och vinkar glatt. Vi går till en buss station för att vänta på VIP-bussen. Den finaste bussen. Det kommer dock en halvmurken gammal buss och stannar tutandes. Jaha. Den är det. Alla slåss hela tiden om att bära våra väskor. Otroligt vänliga. Jag hoppar in i bussen och möts av en massa kolsvarta ansikten och färgglada kläder. Hittar en plats och så är vi iväg. Och iväg är vi i en otrolig hastighet. Han kör säkert mellan 100-110 km/h och kryssar mellan kossor, getter och människor som cyklar. Jag har oturen att hamna mitt under en högtalare och även fast jag gillar reaggy så var det aldelles för högt. Jag tar upp min iphone och mäter ljudet. 95 decibel!! Jag hittar lite papper som jag diskret formar till hörselproppar. Ser säkert jätterolig ut med papper ut genom öronen. Skit i det. Orkar inte oljud i tre-fyra timmar. Så var vi framme. Rektorn, Outabe, springer på jakt efter en taxi. Det tar ett tag men så dyker bilen upp. Den knuffas fram till oss för den går inte för tillfället. Hm..Den behöver bara lite vatten. Vatten får den och in slängs våra väskor. Vi åker genom ett grussamhälle och landar jämte ett antal murade byggnader. Där presenteras vi för en lokal vaktmästare som inte kan ett ord franska. Pratar bara dialekt. Han skall ivartfall vara den som vi skall kalla på om det uppstår problem. Bra idé. Vi är jättehungriga och ber efter en restaurang. Rektorns bil har gått sönder så han ber vaktmästaren hämta hans och sin egna moped. Dom åker vi sedan på tillsammans genom byn, inför allas glädje, till den lokala krogen. Mmm. Vi beställer in det lokala ölet Brankina och ris med kyckling. Jag var rejält hungrig och det märktes nog. Klar först av alla. Tillbaka till den murade byggnaden och uppmontering av moskitnät. Sätter nätet i fläkten och hoppas för allt i världen att jag inte av misstag sätter på den. Då skulle både jag och madrassen följa med upp i taket. Kl 17.00 kommer Outabe, rektorn , för att hämta oss, kanske på moped, för att vi skall träffa lärare på skolan. Skapa en kontaktyta.
Det blev inte moped. Vi kan lätt gå dit. Vi strövar lite uppklädda på en gata mitt i staden. Det är ett underlag av röd fin sand. Sådan där sand som lätt kryper in överallt. Tillslut äntrar vi skolan, skolan vi har som projekt att skapa ett samarbete med. Vi möts av en enorm skolgård med byggnader som står lite strategiskt utplacerade lite varstans. Kanske en tanke eller ,vet ej. På en bänk utanför en utav de största byggnaderna sitter sju stycken män och samtalar med varandra. Vi går fram och blir presenterade av rektorn. Alla ställer dom sig upp och hälsar vänligt. Vi går sedan vidare in till huvudbyggnaden där vi möts av kala väggar och gamla fotografier på gamla presidenter. Rektorn sätter sig symboliskt bakom det stora ekbordet och låter sig fotograferas. Rak i ryggen. Stolt. Efter det bär det ut till skolgården igen och mer lärare sluter upp. Äntligen dyker det upp ett antal engelska lärare som villigt pratar på med mig om allt och inget. Jag frågar genast en massa saker om skolan och det syns för några sekunder att dom plötsligt måste ställa om maskineriet och börja prata engelska. Det går aldelles utmärkt och vi får mer och mer lärare omkring oss som vill prata om Sverige, årstider eller kyla. Jag visar stolt bilder på mig i minus 36 garder. Berättar att om man spottar i den kylan så klirrar det när det faller till marken. Drar några mer kusliga historier om kyla innan vi, av någon anledning, måste bryta upp för att åka någonstans. Det visar sig att hela lärarkåren överraskar oss med att ta oss till en restaurang för middag, tal och trevligheter. Där sitter plötsligt alla samlade och gör en gemensam beställning. Maten kommer in och efter lite tjatter så tystnar alla för att rektorn skall tala. Han hälsar oss alla välkomna och därefter ställer sig Brigitte upp och även hon tackar för att vi har fått denna möjligheten att komma hit. Jag tar själv ett initiativ och tackar på engelska, för dom som förstår detta språk, och lägger för kuriositetens skull till några meningar på svenska. Dom applåderar och sedan äter vi. Dock måste man tvätta händerna först och människor skickas runt med kanna och hink för att ge varje individ den möjligheten att tvätta sina händer vid bordet. Kyckling, ris, bröd, tomatsås, bönor och gott att dricka. Det är en livlig diskussion kring bordet om Kaddafi och hans möjligheter att vara kvar, varför Obama fick fredspriset så tidigt och hur Burkina Fasos invånare kan umgås så bra fast det vimlar av olika religioner och etniciteter. Kl 22.00 bryter vi upp för att åka hem. Vissa är så trötta och vill bara hem för att sova. Det är långa dagar för lärare i Burkina Faso. Dom börjar arbeta kl 7.00 och slutar inte förrän kl 18.00. Klasserna är på cirka 70 elever och då skall dom ha lektion aldelles själv. Det skall planeras mycket innan och dessutom skall det vara uppföljning på alla dessa. Prov är på lördagar, så då går även den dagen till arbete. Puh. Jag klagar inte utan bara nickar medlidande. Det tas i hand och tackas för en trevlig kväll och imorgon skall vi upp redan kl 8.00 för att gå runt på skolan. Det blir spännande!

Burkina Faso 3..

Sovit som en stock! Börjar gilla min aircondition som bara låter utan att fungera, min säng som är stenhård och moskitnätet som jag trasslar in mig i under natten. Det är en skön, sval värme på morgonen och en tupp som gal likt en falsk operasångare. Ständigt repeterande samma fras. Om och om igen. Vad skall det vara bra för. Så fort jag sätter mig så kommer frukosten. Kaffe, fralla, croassoint och färskpressad jouse. Mysigt. Det är söndag och min förhoppning att det kanske är lite lugnare utanför grindarna. Den förhoppningen grusades ganska snabbt genom att aktiviteten sakta men säkert ökar hela tiden. Vi sitter länge och väntar på gänget, Issa, Outabe och Alli. Man vet tydligen aldrig riktigt när dom dyker upp. Någon timme försenad kommer dom jätteglada och klargör att vi nu skall åka till ett speciellt ställe utanför staden som konstnärer ifrån hela världen kan åka till en månad om året och hugga ut något speciellt i granit. Låter jättespännande. In alla fem i bilen och iväg. Köper vattenflaskor och drar sedan nordväst genom förorterna och folkvimlet. Ännu en gång slås jag av denna fullständiga anarkin på vägen och runt omkring. Allt och alla gör något hela tiden. Vägen övergår till alla möjliga olika skepnader och nu börjar jag förstå vikten av en jeep i dessa hålor som överraskar oss hela tiden. Då ser jag den. Trädet som bara har varit på bild. Det där enorma trädet som man ser på savannerna i djupaste Afrika. Eken kan slänga sig i väggen. Detta är ett urmoderträd.
- vad heter det? Frågar jag.
- Baobab
Smaka på det. Baobab. Det låter som något som man äter försiktigt med en stor skål ris till. Dom lovar att svänga förbi en Baobab på vägen ifrån stenhuggeriet. Vi anländer ”sur granite de lango” i en otrolig hetta. Solen står nästan i zenit. Här kan man som stenkonstnär, var som helst i världen, söka tillstånd att komma hit och hugga ut något i granit som har en mening. Är man tillräckligt duktig eller har en kontakt på något sätt, så får man biljetten betald av staten och en möjlighet att under en månad i februari tillverka ett konstverk. Granit är ju hårt. Jag vet. Har varit fyra dagar på konstnärskollektivet i Bohuslän och stångats med granit. Det är inte lätt. Jag beundrar många utav värken och ser att det inte är en enda konstnär ifrån Skandinavien. Synd. Efter granitgenomgången äntrar vi bilen ännu en gång och drar nu till närmaste Baobab. Där står den. Så stor. Jag vill bara röra den. Det är en massa människor runtomkring. Även en liten moské. Jag går fram och rör den. Så hård och självsäker. En del människor står och begrundar denna vite man som är helt uppslukad av att få vara tillsammans med en sådan växt. Dom förstår. Trädet har en urkraft som dom tillbeder i sina dagliga hymner. Det är bara så självklart. För dom.
Vi är hungriga. Vi äter på en restaurang. ”Maqui”. På TV:n är det fotboll. Alli skriker flera gånger att jag måste titta. Det är Slatan. Slatan. Här sitter jag på en krog i Burkina Faso och dom bara älskar Slatan. Det är ok.
Vi åker en annan väg ut ifrån huvudstaden och drar ut på landsbygden. Små vägar. Fortfarande en massa olika människor på cyklar, mopeder eller bara går. Strövar sakta. Som om tiden stod stilla. Uppklädda i dom mest färgglada kläder. En kontrast till alla dessa svarta plastpåsar som ligger i drivor överallt. Dom i bilen slänger även dom nonchalant sina tomma vattenpåsar ut genom rutan. Som om det var självklart att någon sedan plockade upp dom. Men det gör ingen. Inte ens plastupplockaren.
Krokodilförevisningen går ut på följande sätt:
- en yngre kille följer med ut till krokodilerna. I handen har han en höna, vars ben är hopsatta med snöre. Den skriker. Vi tar en promenad utmed stranden och ser tillslut en riktig bjässe ligga där i strandkanten. Helt stel. Gör mätt. Vill inte alls äta en vettskrämd höna. Vi går vidare. Vi kommer ut på en halvö. Där finns det en massa krokodiler. Små och stora. Små barn leker utmed strandkanten och några andra barn hämtar vatten. Ingen verka bry sig att elaka fossilen ligger och kalkylerar på möjligheten till ett skrovmål. Killen med hönan tröttnat till slut och slänger nonchalant hönan till ett monster. Den piper inte mer utan accepterar bara sitt öde. Jag känner mig dum. Vi går tillbaka och det är lite dämpat.
Det är en lång färd tillbaka. Vi kollar presidentpalatset, amerikanska ambassaden, Kaddafis hotell och en massa andra saker som dom tycker att vi skall ha sett. Hm. Plötsligt kommer en jättekolonn med militärer. Det är presidentens styrka som rekar läget. Svarta män i tighta byxor med AK47:or som kollar allt och alla. Känns verkligen som taget ifrån en film. Vi kommer hem och släpps av på pensionatet. Behöver vila och en dusch. Föreståndaren, Tess, har gjort i ordning ett nytt rum som jag får inviga för natten. Jättesnyggt.
Belåtet sätter jag mig på verandan och känner kvällsvinden fläkta. Det är en ny dag imorgon. Då beger vi oss upp i norr… Och möjligheten till internet kanske är begränsad..