Solidaritet.

” Solidaritet (av latinets solidum, hela summan, kapitalet) innebär för kollektiv att gemensamt ta ansvar för något, inbördes gemenskap, att i egenskap av del av en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa” Finns det något mer ord som när det faller ut ur munnen känns mer klyschigt än solidaritet. Men ändå så angeläget och självklart. Speciellt i dagens läge. Vi föds till egoister men är ändå helt beroende av vår omgivning. Det är terminsslut. Den sista gången eleverna kommer till slöjdsalen så är det bestämt att vi skall börja städa och sedan skall vi fika tillsammans. Eleverna har fått instruktioner om att medtaga helst egentillverkade bulle eller kaka. Jag hinner knappast visa mig på skolgården innan den första eleven dyker upp småspringandes med en stor burk i handen. - Hej Claes…jag har bullar med mig. Titta?… Jag kikar lite snabbt under locket och ser en hel massa brunbrända läckerheter ligga där. Desto närmare dörren jag kommer ju mer elever dyker upp med olika burkar och färggranna påsar. Jag låser upp och smyger in i salen. Eleverna väntar otåligt på att jag skall låta dom komma in. Stolta över vad dom har med sig. Jag tar dom i handen, hälsar dom välkomna, och dom sätter sig ner. - Då är det sista gången denna termin som vi har slöjd. Och ni vet att vi börjar lektionen med att städa tillsammans för att vi alla har arbetat i denna sal och det är viktigt att vi tar ansvaret för den gemensamt och att den blir ren och snygg igen. Ni har era ansvarsområden som skall göras fina. Dessutom får ni själva klura ut nya ställen som ni tycker borde göras rena och fina. Se nu till att ni visar mig vad ni gjort innan ni hittar något nytt. Jag säger till när vi bryter för gemensam fika! Frågor? Likt en myrstack sätter eleverna igång i ett sjungande tempo och jag går mest omkring och ser så att det finns trasor, stålull, och lite sandpapper till bänkarna. Mycket blir gjort och många elever sänder mig blickar om att, skall vi inte fika snart… Jag signalerar att nu har vi verkligen sett till att salen är i toppskick och att vi är värda att samlas och fika. Eleverna lägger alla läckerheter på ett och samma bord och det sviktar nästan av vikten. Vi sätter oss i en ring runt allt gott. Det är viktigt att alla sitter med. Ingen skall känna att man är på undantag. När vi satt oss ber jag om tystnad. När det är helt tyst berättar jag varför jag under alla mina år som slöjdlärare har samlat elever på detta sätt. - Vad roligt att se att så många har tagit med sig något gott att äta. Ni skall veta detta att det är ni värda efter att ni arbetat så bra. Ni har tagit ert ansvar av att städa i denna slöjdsal. Vissa av er har inga kakor med sig. Det gör inget. Alla här vet att man skall bjuda av det man har. Utan att känna att man måste ge tillbaka. Det är en skön känsla att få dela med sig. Eleverna tittar på varandra och ger de som inte har tagit med sig något ett godkännande att det är ok. Ok att kanske inte har de förutsättningar som alla har. Ok att det finns föräldrar som inte bryr sig om att hjälpa till eller stötta när dom vill bjuda till och göra som dom andra. Ok att bara få del av kakan utan att man blir dömd för att inte räcka till. - Ni skall veta det att det har hänt en gång. En gång. Att en elev har vägrat att bjuda de andra. Satt bara och höll om sina kakor som att det var det sista personen ägde. Om det nu var så viktigt att inte bjuda och dela med sig till andra så kanske det vore bäst om personen ifråga satt vid ett annat bord. Eleverna tittar storögt på mig och vill att jag skall fortsätta. - Jo, då fick eleven sätta sig en bit bort och gnaga på sina bullar. Alldeles själv. Medan vi andra bjöd varandra och småpratade. Hur tror ni det kändes?.. Dom räcker upp handen. En efter en. - Det kan nog inte vara så kul, säger en liten flicka och tittar samtidigt på de andra. Nä, just det. Det är inte så kul att sitta alldeles själv. Även fast man vet att man har sina egna bullar. Det tar ett tag att förstå att gemenskap är bättre än själviskhet. Att dela med sig är bättre än hålla på sitt. Ibland gör det ont att fatta. Men till slut tar eleven mod till sig och erkänner att det nog inte var så bra att sitta själv. Att det är mycket roligare att sitta tillsammans och dela det man har med andra. Att vara en del av något. Att känna sig solidarisk med andra.