fredag 28 december 2012

Nordkorea och jag..

Jag spricker nästan. Av nyfikenhet. Vad är det som gör att jag bara sitter klistrad vid allt om Nordkorea. Är det för att det både kliar och smeker samtidigt. Är det för att jag under så många gånger under min ungdom fick chansen att passera öst-tyskland och känna känslan av dels, kalla stålblå ögon, vakttorn, uniformer och misstänksamhet och också dessa gråa bleka nyanser på allt och alla. Så hemskt och så fascinerande på en och samma gång. Nu har jag läst ” Inget att avundas, vardagsliv i Nordkorea” av Barbara Demick. En bok väl värd att läsa om man vill gå in i hur människor i Nordkorea tänker och fungerar. Hon har under åtta år intervjuat ett stort antal avhoppare och tagit del utav berättelser som åskådliggör hur människor tänker och fungerar i Nordkorea. Det är en bister inblick hur man kan hjärntvätta en hel nation kring en ledare som framställs som en livs levande gud som mytologiseras och framhävs som en landsfader som alla bör/ skall rätta sig efter. Att växa upp i landet som har allt, som vet allt, som är bättre än alla andra. För hus skall man kunna veta bättre när man inte har tillgång till ett uns av information utifrån.Det är en skrämmande sanning som uppenbarar sig för dom som lyckas fly. Är det en bättre värld som möter dom i Kina eller Sydkorea? Vad skapar samhörighet? Varför vill vissa tillbaka till svält och svår umbäranden? Det är detta som gör livet så nyanserat..

torsdag 27 december 2012

Berättare, lyssnare och kanske lite av varje…

Så är vi där tillsammans igen. Sitter vid samma bord och har inte setts på kanske ett år. Det trevas kring olika ämnen och någon berättar om en situation som hände för ett tag sedan. Det är så lätt att bordet blir en spelplan där olika lag utvecklas och antingen tar för sig av den tiden vi har tillsammans eller backar och bara spelar med. Det vilar givetvis en stor portion förväntning över att all konversation skall fungera klanderfritt. Vi träffas ju inte varje dag. Långa avstånd. Vi är släkt men har inte valt varandra. Vi måste ge och ta. Inte gå in för djupt i något ämne eller bli för personlig. Hålla i sina känslor och varken skratta för högt eller gråta i smyg. Positioner flyttas fram. Några bara berättar det ena efter det andra. Andra lyssnar nickande och låter berättarna få mer och mer ved på brasan. Det är som att berättarna känner att nu eller aldrig. Det gäller att stå på sig. Indelningen är tydlig. Så dyker plötsligt det upp en joker vid bordet. En som varken berättarna eller lyssnarna hade räknat med. En nyfiken liten rackare. En som vågar ställa frågor. Frågor som får berättelserna att utvecklas och få en djupare innebörd. Andra vinklingar. Det där som gör att alla vaknar till. Lyssnar lite extra. Men jokern är smart. Jokern vet att om frågorna smattrar mot berättaren så ökar dess inflytande och ensidigheten får allt mer fäste på tillvaron. Jokern väljer sina offer. Med beräkning. Jokern vet att om lyssnarna får chansen att berätta sin historia så blir positionerna kring bordet så mycket mer ballanserad. Så mycket mer intressant. Jokern vågar bryta mönster. Ge även de yngre deltagarna chansen att ge sin version. Sin version från ett liv som kanske inte alls har varat så länge som en fullfjädrad berättare men, som ändå har lika mycket liv och energi i sig. En historia är lika mycket värd. Alla vet. Alla har så mycket att tjäna på jokern. Berättarna kan andas ut och dra tillbaka sina trupper. Det tar på krafterna att hela tiden ligga på topp. Lyssnarna känner att självförtroendet ökar. Stiger. Det pirrar i kroppen att få ge sin version. Rummet får liksom en gemensam historia att berätta. Något att minnas tillsammans. Något att luta sig tillbaka mot när vi nästa gång träffas och skall återupprepa samma procedur. Då vi måste göra om samma sak och har glömt allt vi lärde oss sist. God jul.

söndag 15 januari 2012

Bara män, mat och mys..


Det är en sådan där dag som jag har saknat så länge. En dag utan blåst och regn. En dag då man slipper producera, bestämma utan bara vara. Blå himmel och kyla i luften. Vackert står den där ute i vattnet. Kallbadhuset i Varberg. Jag och dom andra smiter fort in genom ingången, betalar, lägger värdesakerna i en låda och finner snart omklädningsrummet. Där hastar jag av med kläderna och griper min handduk och lättöl för att vidare ta mig till bastun. Där sitter dom. Allihopa. Alla de elva män som är inbjudna för att träffas denna dag , kväll och morgondag. Det är som om alla yrkesfördomar, skatter och andra dagliga tråkigheter bara rinner av sällskapet när man möts på det sättet. Varmt, svett, öl och snabbt ut i havet för ett dopp. Upp igen och leta sol. Det ryker om kroppen. Lunch på restaurang Grappa och vidare till mat butikerna för inköp av kvällens förrätt, huvudrätt och morgondagens frukost. Vi landar tillslut långt ute vid havet, nära vattnet i ett stort hus. Det minglas, pratas, skrattas och vi känner på varandra. Trevande. Men snart är tonen hög och tillsammans lagar vi maten och läppjar lite lätt på både öl och vin. Långa historier avslutas med ett gott garv och ibland läggs det till, kryddas, bara för att göra historien så mycket bättre. Det ringer på klockan. Kvällens överraskning och föredragshållare är journalist. Han har som stora intresse att forska kring konspirationer, sekter och oförklarliga fenomen. Handslag. Nickningar och presentationer. Vi äter tillsammans och skålar för kvällen. Kvällen då vi känner oss helt utlämnade till varandra. Han trollbinder oss i två timmar med historier kring det underliga. Det mystiska som gör livet värt att leva. Vi vet tillslut inte vad vi skall säga. Det finns mycket förklaringar men det föds allt mer nya frågor. Sakta väller natten in genom fönstren till huset och en efter en går vi och lägger oss med ett leende på läpparna. Natten är kort. Upp och hoppa. Doften av frukost tränger in genom dörrspringan. Det sitter två och pratar i soffan. En är ute och fotar. Toaletten är upptagen men efter ett tag så är det min tur. Vi sitter runt frukostbordet med rufsiga frisyrer och småpratar. Historierna byter av varandra. Det är intressant. Ögonen landar ibland på horisonten och måsarna. Tankarna svävar iväg och kommer tillbaka. Det blir en promenad runt kvarteret och ut till havet. Spegelblankt. Vi kramar tillslut varandra för att sedan kanske aldrig mer träffas. Vem vet. Jag längtar redan efter nästa gång..

fredag 6 januari 2012

Länge leve den högra hjärnhalvan..


Det som så vackert kallas ”hemisfärisk asymmetri” är egentligen bara frågan hur våra två hjärnhalvor samarbetar med så olika sätt att bearbeta information och skilda inriktningar. Så olika men ändå ett radarpar hos varje människa.
Den högra hjärnhalvan lever bara fullständigt i nuet. Fullständigt passionerad av vad som händer framför ögonen, öronen i munnen för tillfället. Här finns inga regler. Som bortblåsta. Här är det total anarki kring kreativitet och spontanitet. Varje möjlighet testas för stunden. Inga fördömanden. Inga hämningar. Här är vi alla lika och en del av något större. Här finns empatin och förmågan att känna hur andra känner.
Så har vi den vänstra hjärnhalvan. Likt ett gigantiskt kontrollsystem bedöms informationen från den högra hjärnhalvan och struktureras i tidsföljd, detaljer och detta jag. Ett jag som hela tiden bedömer all information, kritiskt granskar det och, för denna ständiga diskussion med sig själv. Ett ständigt trätande på den högra hjärnhalvan, som vi så ofta hör dagligen. Den för inte bara ett enskilt samtal, utan gör också ständiga bedömningar gentemot andra människor. Inte bara kring utseende och status utan kring moral, etik och så mycket annat som det finns att jämföra med.
Är det inte så att den högra hjärnhalvan får stå tillbaka alldeles för mycket i livet. Eller har jag fel. Som barn lär vi oss att tidigt jämföra oss med varandra genom att bli satta i samma rum, i samma ålder, och göra det läraren säger. Den vänstra hjärnhalvan måste bara älska det. Då kan den slappna av för en stund. Skulle jag bara för ett ögonblick vilja vara spontan, kreativ och nydanande och, kanske också empatisk, så har jag inte bara skolan och eleverna emot mig utan även halva hjärnan som undrar vad jag håller på med. När vi har fått reda på att vi passar in i mallen så är det så svårt att ändra riktning. Den vänstra hjärnhalvan håller våran högra i ett järngrepp. Vi är tvungna att dämpa styrkan i greppet genom att ta till alkohol eller något annat förlösande. Då äntligen släpper hämningarna och spontaniteten och kreativiteten får en chans för utlopp. Annars sitter vi där. Och tittar på varandra. Vågar inte, kan inte och har halva hjärnan emot sig. Jag vill så gärna slå ett slag för den högra hjärnhalvan. Låt den få lite mer utrymme. Lyssna på den. Den är så vacker. Säg till den vänstra att nu får det vara nog. Gå tillbaka några steg. Backa. Låt den högra va. Bara va.

onsdag 4 januari 2012

Vad skall det sluta...


Jag missade något. Något som skedde i Sverige för 50 år sedan. Då landet Sverige eftersträvade något som för mig är avundsvärt. Man försökte finna ballansen mellan att både låta företag blomstra och samtidigt låta människor tillsammans skapa ett samhälle där vi byggde en dröm av något som vi alla trodde på. En gemenskap, en framtidsvision som skulle vara alla till gagn. Ett gott samhälle. Ett samhälle som inte bara lät sig styras av sin egna plånbok utan mer såg till vad vi människor behöver.
Men så hände något.
Sakta smög sig marknaden på oss. Marknaden som har så många enkla knep att tillgå. Vi svalde betet och lät oss manipuleras. Vi trodde att allt skulle ordna sig. Vi trodde att om vi lät marknaden styra och vi införde fri konkurrens så skulle:
- Vi få en bättre elmarknad…
- Bättre tv…
- Bättre tåg….
- Bättre Skola….
- Bättre Äldrevård…
- Mm
Medan vi fortsätter att skära ner i den offentliga sektorn ..vår gemensamma framtid, så blir vissa av oss allt mer välbärgade. Och ni vet…Att desto mer man har, detso mer vill man ha…Jag vet att människor som har fått näsan över ytan och känt pengarnas makt gör allt för att försvara sitt lilla imperie. Jag vet också att de som är mest villiga att bjuda på något är de mest fattiga. Dom har liksom inget att förlora. Allt och vinna.
Jag blir så förbannad. Nu måste vi vända på skutan. Vi måste prata om det samhälle vi vill ha tillsammans om 50 år. Ett samhälle som inte bara är baserat på vad vi får i våran plånbok. Ett samhälle som bara handlar om att konsumera och hoppas att allt ordnar sig. Nä. Vi måste sätta samman en plan, en vision om ett samhälle som vi alla kan backa upp. Fattig som rik. Gul som blå. Ett samhälle som inkluderar alla i att känna ett ansvar att vara med och bygga något nytt. Nu knyter jag näven i fickan igen. Ett rop på hjälp. Jag hoppas att fler knyter sina nävar..Många nävar i fickor som knyts kanske sprider sig och tvingar tankarna att formulera sig och brista ut i en enda stor protest.
I så fall, länge leve den protesten!!