Väntrum.

Det är oftast en massa olika tidskrifter att välja mellan. Det är som att dom vet att om vi blandar lite olika intressen, livsstilar och ålderskategorier så ger vi alla en chans att ströläsa något. Jag har suttit på en del väntrum. För mig är det en blandning av lugn, tidlöshet och förväntan. Det fylls på med nya människor hela tiden. Gamla, skröpliga hasande pensionärer som sakta går över golvet. Tvingar sig själv att stanna ibland bara för att sikta in sig på en plats, rikta kroppen och fortsätta hasandet fram till stolen. Barn med föräldrar. Barn med bleka ansikten och snoriga näsor. Dom ser febriga ut eller bara olyckliga av att behöva vara just där och inte på skolgården eller hemma. Ungdomar som sitter halvvägs på stolen och stirrar tomt i mobilen. Och så jag. Jag har oftast bokat tid. Möblerna är dom där möbler som aldrig går sönder. Kvalité. Man kan känna på känslan och rustiken att detta är väntrumsmöbler. Det haltar aldrig eller står snett. Det står. Möbler som kostar mycket. En investering för landsting som man inte vill veta något av. Då jag vet att det är skattepengar och då jag vet att detta är ett väntrum som många väntrum som kanske snart läggs ner. Möbler som snart slängs på tippen. Bortkastade pengar i en förvirrad organisation. Jag vet precis vad jag vill ha. Lite Allers, Hänt i veckan och tidningen Nostalgi. Nu har jag en väl uttänkt samling att gå igenom. Det är nästan som att jag vill sitta en länge stund bara för få tid att läsa allt jag har. Tidningarna har mjuka, lena sidor. Sådana sidor som blir mjuka av att många ständigt läser dom. Dom läser knappast utan bara bläddrar lite så där monotont. Bara för att det kan ju plötsligt dyka upp någon och säga deras namn. Då vill dom inte vara ouppmärksamma. Dom kan ju bli bortglömda. Sitta där en hel dag. Bara för att dom läste för aktivt och var alldeles för intresserade av en liten notis. Hur skulle det se ut. Nä. Det är ju ett väntrum. Inte ett bibliotek. Men nästan. Man skriker inte i ett väntrum om man inte har riktigt ont. Det skall helst vara tyst. Eller nä. Nu är det ju oftast en TV påslagen med något soff- program. Då kan man välja. Antingen så läser jag eller så tittar jag. Jag gör båda. Jag knäpper upp jackan och lutar mig tillbaka. Sätter mobilen på ljudlöst och börjar bläddra lite i Allers. Allers finns på alla väntrum i hela Sverige. Jag tror det. Jag har inte varit på alla väntrum i hela Sverige men jag bara anar det. Dom har kanske ett kontrakt med landstingen att om det finns Allers så blir folk lite lugnare innan doktorn kommer. Något finns i tidningen som distraherar människor att bli mer vänliga, fogliga och godta de recept som doktorn skriver ut. Recept och piller som stora bolag vill att jag skall äta. Bolag som också ligger bakom tidningen Allers. Min fantasi skenar iväg. Nä. Så kan det väll inte va. Jag är tillbaka igen och tar nästa tidning. Hänt i veckan. Det är med blandad nyfikenhet och sorg jag sakta bläddrar igenom och tittar på bilderna. Är Kicki Danielsson så gammal. Martin Timell har träffat en ny. Just D skall göra comeback. Det gick fort. Jag sparar det bästa till sist. Nostalgi. Gamla bilar, motorcyklar och vällackade träbåtar. Nu glömmer jag var jag är. Jag skruvar lite på kroppen och njuter plötsligt av att få sitta här. Belysningen är lagom och jag vet att jag snart blir i centrum. I centrum av en plåga av något slag. Men det är något som jag just nu glömmer då ögonen spelar över gamla scootrar, husvagnar som ser ut som ägg och en mack på Österlen som är helt välbevarad. Tiden står stilla. Jag märker att det rör sig i väntrummet men jag bryr mig inte. Jag skulle precis läsa om Anders. Anders har en gammal traktor från 56 som han inte vill bli av med. Den går helt felfritt och startar alltid. Han berättar att…. - Claes Svensson. Jag hör någon säga Claes Svensson. Claes känner jag igen men Svensson…Ja…så är det. Jag blir alltid kallad Claes Svensson i väntrum då jag har två efternamn och dom väljer det första…Och glömmer Blixt.. - Ja…det är jag…säger jag.. - Du kan följa med mig, säger en sköterska och tar mig i handen. Jag som hade det så bra. Jag lägger ifrån mig tidningarna och ser att alla som satt i väntrummet när jag kom är utbytta. Nya ansikten.