Pedagogik i kubik.

Så plötsligt sitter dom där. Mitt framför mig. En helt annan kultur. Ett helt annat folkslag. En helt annan kontinent. En kontinent som är så stor och så full av olika språk och så full av olika folkslag. En kontinent bestående av 154 olika språk och an massa olika länder uppdragna av de vita under den kolloniara eran på början av 1900:talet. En kontinent som heter Afrika. Ett Afrika som jag har växt upp med under min barndom som ständigt signalerade fattigdom, krig och uppsvällda magar. En kontinent av oordning och kriser. Var fanns det blomstrande städer och sprudlande åkrar. Denna bild av Afrika följer med mig upp i åren och sitter där likt ett födelsemärke som är svårt att tvätta bort. Jag inser mer och mer att det är en fachinerande kontinent med enormt mycket spännande att ge mig, oss. Mycket vackert. Så plötsligt sitter han där. Kolsvart med en mössa på huvudet. Inomhus. Det får man ju inte ha i skolan. Huvudbonad. Men det kan man ju inte säga. Han är en besökare. En gäst. Det gäller inte gäster och speciellt om man är gäst ifrån Afrika. Han fryser. Han har vantar och en tjock rock. Det är väll skillnad på klimat och klimat. Kalla Sverige. Jag slår mig ner bredvid honom och genast börjar vi prata. Den första frågan han ställer är:
- Hur slår ni barnen på denna skola?
Stora vita ögon ser rakt igenom mig. Jag blir helt paff. Sådär tagen på sängen. Jag finner tillslut fattningen och försöker på bräcklig svenska säga att:
- vi slår inte våra elever. Vi försöker diskutera med dom om dom gör något fel.
Han briser ut i ett stort leende. Ett högljutt skratt. Hela han hoppar i takt med skrattet. Han förstår inte riktigt vad jag säger. Pratar..Som att det skulle hjälpa. Jag försöker förklara att i Sverige är det förbjudet att slå barn. Vi har en lag. Vi är ett av de första länderna i världen som faktiskt förbjöd barnaga. Medans jag ivrigt förklarar läget så ser jag att han inte är så intresserad av att fortsätta den här konversationen. Han är ifrån Burkina Faso. Va hette det sa du? Burkina Faso! Jag blir mållös. Trodde jag kunde min geografi. För att inte verka aldelles pantad så nickar jag jakande att visst, det landet känner jag till. Vi pratar på om allt eller inget och någonstans föds det en vänskap som gör att jag får en kraftig kram och en stående inbjudan till Burkina Faso. Landet som jag inte visste fanns. Efter att han har återgått till sitt hemland så tog det inte många veckor förrän jag fick min första gåva sänd till mig. Det var ett stort paket. Jag öppnade försiktigt och när jag gick igenom det innersta lagret papper slog en stank emot mig. Det var deras nationaldräkt. Den var handtryckt i kobajs. Kobajs ifrån Burkina Faso. Vackra tryckta halvmånar i ett synnerligen vackert mönster. Jag letar upp en gåva och skickar till honom. Tillbaka kommer ett gigantiskt lusia nattlinne. Gåvor fram och tillbaka. Små brev med knagglig engelska. Inbjudan från båda håll. Var skall det sluta. Jag vet inte. Vi gör en ansökan om att åka dit i november. Vore kul. Inte att se honom slå elever på skolan. Inte ens HUR han slår eleverna. Utan bara känna doften, värmen och ljudet ifrån Afrika.

Pimpy Green

Våren är här. Ljuset, gruset och förvirringen av att inte riktigt veta vad man skall ta på sig. Hemma väntar trädgården av att få sig en ansiktslyftning. Kamma, borsta och räfsa fram de små gröna stjälkar som så vackert har trängt fram ur jorden. Människor kommer fram likt björnar ur idet och vandrar sömndrucket omkring i sina trädgårdar för att leta uppgifter. I garagen hänger trädgårdsredskap snyggt utmed väggarna eller ligger slängda i ett hörnet i källaren. Så som dom lades där i höstas. Trädgårdsredskap är oftast utformade enbart för att fylla sin funktion. Vackra. Knappast men det kanske inte är så viktigt. Eller. Att bara fungera och hålla i all evighet. Vad hände med det estetiska. Utseendet. Varför berövades våra trädgårdsredskap den möjligheten att vara spännande till sitt utseende. Få vara individuell. Att få sitta fasthållen i armarna på en person som stolt visar upp för sina grannar att jag minsann är inte bara funktionell utan snygg. Rolig eller bara underlig. Någon säger:
- Wow!! Vilken rolig borste…..den ser ut som en…..Kolla skottkärran och handtagen…benen är likt kvinnoben…Kolla räfsan…den ser ut som en orm…!
Jag pratar ofta om form och funktion. Att fungera och vara snyggt att titta på. Det första är något vi alla kan enas om. Saker bör fungera. Men det där andra. Snyggt, estetiskt, tilltalande är något vi lämnar till betraktarens ögon. Men det är nog så viktigt. Kanske mer viktigt än någonsin. Det gör vardagen så mycket mer spännande. Där går konsten in som en kil och testar gränserna. Konst är likt kryddan för maten. När trädgårdsredskap fortfarande är trädgårdsredskap men, med det där lilla extra. Kryddan. Konsten. Då händer något. Då blir det plötsligt lite speciellt att gå ut den där dagen och kratta i landet, köra skottkärra eller borsta utanför huset. Jag ger redskapen en chans att visa vad dom går för. Jag ger dom chansen att växa och känna sig lite speciell. Det där vi behöver känna varje dag vi går ut i trädgården. Pimpy Green är ordet för årstiden.

Att våga

Vad är det som gör att vissa vågar? Jag vill så gärna veta. Var i barndomen lägger man grunden för att våga något? Är det något man lär sig väldigt tidigt, när föräldrarna står där med utsträckta händer och öppen famn beredda att ta emot när man skall ta det där första steget, simmar de där första simtagen eller cyklar de där första metrarna på den där hårda asfalten. Är det ärftligt att våga? Kanske genetiskt kodat och inprogrammerat i våra själar. Eller vissa individer kanske inte har några val. Dom bara är tvungna att kasta sig ut i det okända om och om igen bara för ren överlevnad. Bära eller brista. Sammanlänkade likt en kedja sitter misslyckandet. Detta nedvärderade ord som bör få upprättelse. Upphöjas till skyarna. För om det inte fanns möjligheten att misslyckas så skulle få vilja våga. Om vi bara accepterade misslyckandet som en helt vanlig regelbundenhet likt att äta, sova eller något annat vardagligt så skulle vi lära oss så mycket varje dag. Att våga är att våga misslyckas. För vi vet att skulle vi bara ta misslyckandet som en lärdom i livet så skulle vi våga bryta ny mark. Då skapar vi nya utgångspunkter där allt kan hända. Två, tre steg framåt och ett tillbaka. Marken under oss kan rämna när som helst men det kan också bära. Lägga in misslyckandet som ett strävansmål i skolan. Ge misslyckandet en chans att blomma ut och bli endel av ungdomars vardag. Bara man lär sig att reflektera över vad som gick snett. Vad kan bli bättre och sedan på det igen. Jag brukar säga till mina elever att:
- ni får gärna misslyckas. Annars vågar ni ingenting. Någon som inte vågar något kan häller inte vinna något. Så kom igen. Misslyckas bara. Bara ingen dör ( fniss, fniss) eller förstör något med ont uppsåt.
De flesta elever brukar fatta galloppen och koppla av en smula. Liksom sjunka ihop sådär skönt och äntligen bara få göra något utan krav på direkt lycka. Den sanna framgången är kantad av misslyckanden. Jag tittar på mina händer och ser alla små misslyckanden. Alla ärr efter knivar, saxar och skruvmejslar som har sluntit och halkat in på huden.
Våga är att våga misslyckas

En neanderthalare pratar mode.

Plötsligt är dom där och uttrycker sig. Ger sin bild av vad som är rätt eller fel. Dom tar sig friheter att sätta gränser för vad som skall vara rådande just nu. Tar makten över dom som inte själva vågar agera utan står där likt föräldrar till barn och sätter fingret i vädret och poängterar vad som skall sitta på kroppen, knoppen och resten. Jag pratar om dessa neanderthalare som alldeles för ofta får dyka upp i media och kräkas över oss allmänhet om vad som är ”inne” och ”ute” just nu. Sätta normer för vad och hur folk skall klä sig. De tror sig veta, ana vad som gäller angående färger, mönster och annat som anspelar på vårt utseende och hur det skall framställas för andra. Hur kan hela denna cirkus få fortgå utan att bli kritiserad, avklädd som något som bara begränsar oss i våra drömmar att våga klä oss precis så som vi vill och känner för stunden. Nu är det stopp. Nu tar vi tjuren vid hornen och föregår med gott exempel mot den yngre generationen. Vi visar att mode är ett fenomen som någon bara har hittat på för att kunna sko sig. Att kunna göra pengar på att människor med bristande självförtroende tror att man blir mer accepterad om man köper det som är ”inne”. Istället för att själv våga avgöra att det man verkligen vill ha på sig är något som inte alls ligger i tiden, har använts, åldrats och kanske fått en helt unik patina av sig själv. Skönhet kommer inifrån. Skönhet kommer av att våga klä sig som man känner i sitt inre. Skönhet är att våga visa att man förlitar sig inte bara på vad man har klätt på sig utan hur man är. Bara rakt upp och ner. Vem man är utan krusiduller.

Hierarkier i en bastu!

Det finns öppna hierarkier och mer eller mindre dolda. Öppna på så vis att vi har olika attribut, kanske fastsatta på våra kläder, som tydligt visar att vi har olika grader, positioner i ett visst samanhang. Det finns också dolda hierarkier som vi har svårare att se genom att dom är mer subtila och kanske mer skapade av dolda kunskaper, erfarenheter eller andra saker som har med en viss kultur som har påverkat just de stället eller bygden på ett eller annat sätt. Jag har den erfarenheten att ha växt upp på landet och kanske lärt mig de underliggande reglerna som så väl präglar en landsbygd pgr av den lilla sammansättningen av människor tillsammans. Nu har jag haft den turen att vara tillsammans med en underbar kvinna som kommer ifrån Jämtland och den lilla byn Borgvattnet. Där har jag varit allt som oftast i tjugo år och sakta smällt in i orten och dess befolkning. Det har tagit tid men nu är det oftast öppna dörrar och mycket kaffe med bullar vad man än går. Fantastiska människor. Alltid välkommen. Men som sagt, det tog tid och jag tvingades till tålamod. Stället som jag fann som mest inspirerande var Gustavs bastu. Vilken anläggning. En vedeldad bastu utmed sjön. Där inne var det olika krokar med manliga dubbelnamn. Per-Gunnar, Sven-Ove, Nils-Petter. På vintern sågades det upp ett fyrkantig hål i isen och om man inte tog ett dopp så ansågs man lite mesig. I början av min karriär i denna bastu fick jag inte sitta var som helst. Jag skulle sitta på nybörjarplatsen. Det var mitt framför kaminen. Den var skållhet. Det lyste rött genom plåten och strålvärmen var intensiv och dödshet. Där satt man. Genomsvett. Försökte att andas så obehindrat som det gick. Se så lite ansträngd ut som man bara klarade. Lyssnade på fiskehistorier, tjocklek på is, renar, älgar, rådjur och annat vilt. Jag försökte lägga in någon passus ibland om hur det var att leva söderöver och att vi inte alls tyckte att det var juste att vi bara snodde till oss el via era kraftverk och vackra flickor..Nu hade ju jag precis gjort det, flicka alltså, men, det var inget jag precis basunerade ut nu. När det var dags att doppa sig i vaken så tvingade jag mig ner i detta svinkalla svarta hål mer än en gång för att visa att jag minsann skulle vara en riktig karl att räkna med. Inte bara en sörnolla utan också en hårding som ville jobba sig upp i bastu hierarkin. Ta för sig. Bli en riktig norrländsk bastumördare som satt på den bästa platsen och drog långa historier och grymma fiskefångster på avsides sjöar. Jag startade tappert och fick snart upp ångan. Några år senare hade jag avancerat lite längre in i bastun och slapp det skållheta järnet framför kroppen. Självförtroendet växte och så också mina långa utläggningar om hur livet kan te sig för en helt vanlig familj levandes söder om Gävle. Ett antal mer somrar och vintrar gick och mitt namn började nämnas ibland de bastande dubbelnamnen och jag vann mer och mer prestige bland de äldre. Så kom finalen. Det stora eldprovet. Jag skulle själv tända upp bastun och hålla koll på att det blev en jämn och fin eld och således en perfekt hetta inuti bastun. Jag var nervös. Allt kunde gå fel. Jag kunde totalt kollapsa och fullständigt braka ner i hierarkin och landa på den förrädiska jumboplatsen igen. Nej. Det fick inte hända. Focus. Jag spände musklerna och gick in i ett tunnelseende och gjorde provet. Det slog väl ut och blev godkänt som en bra bastuvärme. Jag tackar gudarna för att dom tillsammans med mig skapade denna lyckade eld. Nu är jag mer eller mindre accepterad och kan välja lite vilken plats jag känner för. Våga jazza lite. Det är skönt.

Vad lär jag mig av en påskpresent.

Påsken är för mig en tradition av att klä upp barn till påskkärringar, gömma påskägg och ständigt ha ett vakande öga på tonåringar som kastar smällare till höger och vänster. Det är också en tradition att äta ägg. Mycket ägg. Kanske också måla dom innan. Göra dom sådär vackra innan man skalar ägget och äter innehållet tillsammans med kaviar och sill. Nu kan man ju koka ägg i en vanlig kastrull och pröva sig fram till hur hårt eller löst man vill ha ägget. Själv gillar jag när det är sådär lagom kokt så att det innersta av gulan rinner. Jag brukar oftast misslyckas och det kan vara med ren tur som det kokas i exakt den temperatur och tid som det krävs för att få, i mina ögon, max resultat. Det finns nu apparater till hjälp för att handleda mig till att maximera att mina äggkokningsresultat blir till det bättre. Äggkokaren. Den ser till en början inte mycket ut för världen där den står på bänken men ger man sig in i dess inre och börjar läsa dess presentation så inser man att denna apparat är något utöver det vanliga. En apparat som är mer avancerad än man någonsin hade trott. Frågan är väll om jag har tillräcklig kapacitet för att riktigt förstå hur den fungerar och vad den kan ställa till med. Under rubriken SÄKERHET hittar jag något som får mig att känna att denna maskin leker man inte med. Jag citerar:
- produkten får ej användas av personer ( inklusive barn ) med begränsad fysisk eller mental förmåga.
Att vara begränsad fysiskt och samtidigt få för sig att koka ägg är väll kanske inte en riktigt lyckad kombination om begränsningen rent fysiskt består av att jag ex, inte kan stänga av kokaren och det då börjar brinna eller att mina armar är borta och jag helt tvunget måste lyfta ur de nykokta äggen med tungan och då bränna mig så illa så att jag inte kan prata på flera veckor. Men, hur är det om jag har en begränsad mental förmåga? Hur vet jag att jag har en tillräckligt hög mental förmåga för denna äggkokare? Var går gränsen? Vem sätter gränsen? Var finns kursen? Det finns inga kurser så jag måste själv avgöra om jag är kapabel att koka mina egna ägg. Det är kanske där vi har svaret. Att jag får liksom svaret serverat när jag kokar mina ägg. Om jag lyckas med äggkoket så är jag inte begränsad i min mentala förmåga. Jag visste det. Dom har alltså byggt in en test i äggkokaren som visar vilken förmåga man har. Både fysiskt och mentalt. Detta gör mig nervös. Det sätter lite press på själva äggkoket. Jag vill inte misslyckas och visa hur dum jag är inför andra. Man kanske inte behöver koka ihop i grupp. Kanske kan träna lite hemma själv innan jag tar med mig äggkokaren till människor jag vill imponera på. Dom där kompisarna som har lyckats i karriären, tjänar mycket pengar och har ett allmänt lyckligt liv. Då, överraskar jag. Bländar med min högt utvecklade mentala kapasitet. Jag tar fram äggkokaren och ber alla sitta helt still tills äggen är perfekt kokta. Det går en susning i publiken när jag sakta tar fram de välkokta äggen och visar innehållet och jag är redan på väg med att koka kaffe med min nyinköpta perkulator. Inte vilken kaffekokare som helst. Gör man tillräckligt bra kaffe med just den kaffekokaren så visar den att man har en god empatisk förmåga och är en bra medmänniska. Allt enligt instruktionen.
Glad påsk!