Så plötsligt sitter dom där. Mitt framför mig. En helt annan kultur. Ett helt annat folkslag. En helt annan kontinent. En kontinent som är så stor och så full av olika språk och så full av olika folkslag. En kontinent bestående av 154 olika språk och an massa olika länder uppdragna av de vita under den kolloniara eran på början av 1900:talet. En kontinent som heter Afrika. Ett Afrika som jag har växt upp med under min barndom som ständigt signalerade fattigdom, krig och uppsvällda magar. En kontinent av oordning och kriser. Var fanns det blomstrande städer och sprudlande åkrar. Denna bild av Afrika följer med mig upp i åren och sitter där likt ett födelsemärke som är svårt att tvätta bort. Jag inser mer och mer att det är en fachinerande kontinent med enormt mycket spännande att ge mig, oss. Mycket vackert. Så plötsligt sitter han där. Kolsvart med en mössa på huvudet. Inomhus. Det får man ju inte ha i skolan. Huvudbonad. Men det kan man ju inte säga. Han är en besökare. En gäst. Det gäller inte gäster och speciellt om man är gäst ifrån Afrika. Han fryser. Han har vantar och en tjock rock. Det är väll skillnad på klimat och klimat. Kalla Sverige. Jag slår mig ner bredvid honom och genast börjar vi prata. Den första frågan han ställer är:
- Hur slår ni barnen på denna skola?
Stora vita ögon ser rakt igenom mig. Jag blir helt paff. Sådär tagen på sängen. Jag finner tillslut fattningen och försöker på bräcklig svenska säga att:
- vi slår inte våra elever. Vi försöker diskutera med dom om dom gör något fel.
Han briser ut i ett stort leende. Ett högljutt skratt. Hela han hoppar i takt med skrattet. Han förstår inte riktigt vad jag säger. Pratar..Som att det skulle hjälpa. Jag försöker förklara att i Sverige är det förbjudet att slå barn. Vi har en lag. Vi är ett av de första länderna i världen som faktiskt förbjöd barnaga. Medans jag ivrigt förklarar läget så ser jag att han inte är så intresserad av att fortsätta den här konversationen. Han är ifrån Burkina Faso. Va hette det sa du? Burkina Faso! Jag blir mållös. Trodde jag kunde min geografi. För att inte verka aldelles pantad så nickar jag jakande att visst, det landet känner jag till. Vi pratar på om allt eller inget och någonstans föds det en vänskap som gör att jag får en kraftig kram och en stående inbjudan till Burkina Faso. Landet som jag inte visste fanns. Efter att han har återgått till sitt hemland så tog det inte många veckor förrän jag fick min första gåva sänd till mig. Det var ett stort paket. Jag öppnade försiktigt och när jag gick igenom det innersta lagret papper slog en stank emot mig. Det var deras nationaldräkt. Den var handtryckt i kobajs. Kobajs ifrån Burkina Faso. Vackra tryckta halvmånar i ett synnerligen vackert mönster. Jag letar upp en gåva och skickar till honom. Tillbaka kommer ett gigantiskt lusia nattlinne. Gåvor fram och tillbaka. Små brev med knagglig engelska. Inbjudan från båda håll. Var skall det sluta. Jag vet inte. Vi gör en ansökan om att åka dit i november. Vore kul. Inte att se honom slå elever på skolan. Inte ens HUR han slår eleverna. Utan bara känna doften, värmen och ljudet ifrån Afrika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar