Å så hade man plötsligt Tinnitus..

Vid yngre år kunde man ibland höra om de rocksångare som plötsligt hade fått tinnitus och varit tvungna att leva med detta tjut i huvudet livet ut. Inte undra på. Att ständigt leva, träna och spela i en så ljudlig miljö borde rimligtvis förstöra även det bästa och mest härdade öra. Jag vet själv att jag, tillsammans med några goda vänner på 90-talet, repade musik i en lokal i Majorna i Göteborg varje söndag. När vi väl hade bankat igenom hela vår repetoar så skulle vi säga hejdå till varandra. Det enda vi kunde göra var att mima och peka på klockan. Vi hörde inte varandra längre.
Klart att jag har varit exponerad för många och höga ljud. Klart att jag har blivit ljudkänslig med åren och börjat att använda hörselskydd när jag använder hammare. Men, de ljuden som ibland har uppstått inuti huvudet har nästan alltid försvunnit efter ett tag. Men…
Det bara kom, som en blixt ifrån klar himmel. Ljudet. Ett högt pip. En överansträngning, en vaccination, en virusinfektion eller…det är inte riktigt fastslaget. Det spelar egentligen ingen roll. Inte nu. Nu är det bara fokus på detta ljud. Ett ljud som fullständigt tar musten ur mig. Nu förstår jag hur det känns. Panik. En mardröm. Skall det vara så här. Jag googlar och finner en hel massa information. Jag är inte ensam. Ca, 10% av Sveriges befolkning har detta problem. Det är många. Det finns forum på nätet. Tinnituswebben, etc. Frågor och svar. Men, det finns inget botemedel. Det mest sorgliga i allt. Det finns bara en utväg. Acceptera sitt problem. Lura hjärnan att tro att det inte finns. Det tar år. Hur skall jag klara det. Det är svårast på kvällar och nätter. Då får man lura hörseln genom att sätta på en radio eller ett annat ljud som stör ut tjutet. Hitta nya rutiner och metoder som lurar hjärnan. Och samtidigt leva normalt. Som om inget har hänt. Men, det har hänt något fruktansvärt och jag skall kanske leva med detta resten av mitt liv. Det är lätt att deppa och bli bitter. Jag gillar inte bitterhet. Jag gillar inte bittra människor. Men, jag kanske förvandlas till en sådan själv. Utan att jag själv vet om det. Jag skall försöka hitta kraft att klara även detta. Som så mycket annat som har varit en motgång i livet. Se det som att det stärker mig.
Jag funderar över kvällen och natten. Hoppas på det bästa.

Ny bil..

Jag trycker på knappen för att låset skall öppna sig på vår nya bil. Det blinkar till och jag tar i handtaget och drar. Det känns solitt och kompakt på något sätt. En liten lampa lyser upp själva insteget till förarsätet och den doften av nytt slår mig direkt när jag sätter mig i det, kanske lite hårda, men formgjutna sätet. Led, lampor, svart skinn med kromade lister, en uppsjö av nya knappar att lära sig och en huv som man knappt får öppna. Det har hänt mycket inom bilar bara på min tid. Jag är kluven. Ena benet står för funktionalitet, enkelhet och möjligheten att själv kunna reparera, laga och förstå. Lite teknik som kan krångla och sätta käppar i hjulet i min vardag. Det andra benet fascineras av den uppenbara bekvämligheten som har utvecklats med sådan fart på sista tiden så som automatisk bländning, automatisk vindruttorkare, kamerahjälp att fickparkera, etc.
I min ungdom sommarjobbade jag i Laholm och där fick jag möjlighet att, för pengarna jag tjänade den sommaren, köpa min första bil. Det var en sänkt, svart Volvo, Amazon med breda däck. Inuti var det rallystolar, rallyratt och en minimal växelspak som skulle maximera möjligheten att kunna växla riktigt fort. Vid fötterna kunde man ana röd plysch med små röda lampor som av någon anledning inte gick att stänga av. Motorn var trimmad till max och gav bilen en extra knuff i färdriktningen. Man kunde väll ana att jag inte skulle lyckas med att hålla mig från att köra innan jag hade mitt körkort. Bilen stod ju bara där på parkeringsplatsen och väntade på att jag skulle dra igång alla rytande hästkrafter och ge mig iväg mot horisonten. Det skedde dock tyvärr ett antal gånger. Jag tackar gudarna idag för att inget hände. Bilen var dock inte så många år gammal. Den hade fönster som man kunde veva upp och ned med en vev och, skulle man låsa bilen, så var man tvungen att trycka ner knapparna i dörrarna innan man gick ur på förarsidan. Lite elektronik och mycket manuella handlingar.
Varför finns det inte en bil om tillfredställer mig på alla områden. Dvs, en bil som är högteknologisk, lätt att förstå och med en stor portion av möjlighet att själv laga och fixa. Skall jag behöva köpa dessa Lada, Niva eller andra östeuropeiska märken bara för att få en modern bil i 80:tals tappning. På dessa bilar har utvecklingen ramlat på i snigelfart och endast värmefläkten har blivit lite dovare i sitt läte och några reglage har fått en lite annan vinkel. Däremot har förbrukningen av bensin i dessa bilar stått kvar på ” mycket”. Vem bryr sig om det i kontinenten där det finns ett överflöd av både olja och gas och där det dessutom är mesigt att prata om miljö.
Jag suckar och går ut till vårt teknologiska monster och trycker på knappen ”start”. Jag är fullständigt alienerad ifrån vad som sker innanför skalet och skulle något gå sönder så skickas en signal till närmaste reparatör som på ett ögonblick kommer och hämtar fordonet. Bilen går igång med ett lätt surrande och jag meddelar datorn destination ort och lutar mig skönt tillbaka i sätet. En kvinnlig röst med en underton av skånska klargör ifrån högtalarna att vi bör ankomma destination om ca, 45 min och hon önskar samtidigt mig en trevlig resa. Värmen i sätet är alltredan kroppsvarmt och sakta baxas bilen ut till huvudled för att med hjälp av datorn och bilens sensorer sluta upp i ett vackert led med dom andra högteknologiska bilarna.

Länge vår bilframtid.

Plockanalys av hushållsavfall av "Staffan Arvergård"

Dagens blogg-gäst har plötsligt dykt upp som gubben i lådan och vill förmedla sina tankar kring hushållsavfall. Han är givetvis välkommen till detta och håll tillgodo med hans analys:)

Plockanalys av hushållsavfall

I dag är möjligheterna mycket stora för hushållen att minska de avfallsmängder som lämnas i sopkärlet som restavfall och som går till avfallsförbränning. Avfallsåtervinning är ingen nyhet. Pappersåtervinning, glasåtervinning och metallåtervinning har funnits i många år. Under senare år har återvinningssystemet utvecklats så att flera olika material kan återvinnas och återanvändas till nya produkter. Detta innebär att hushållens mängd restavfall i dag kan minskas väldigt mycket om man är noggrann och konsekvent. Det kräver också att man är intresserad och motiverad. Har man dessutom förutsättningar att ta hand om det organiska avfallet, exempelvis med en varmkompost kan restavfallet näst intill bli ett minimum.

Själv har jag som många hushåll, ett mindre kärl under diskbänken där jag lägger det avfall som inte kan komposteras, materialåtervinnas eller lämnas till den bemannade återvinningscentralen för särskild hantering. Jag började fundera på vad jag egentligen fick ihop som ska läggas i sopkärlet som ska ställas ut på gatan för tömning. Jag har gjort en så kallad plockanalys av restavfallet eftersom jag inte har fått kärlet under diskbänken fullt på cirka 1,5 år.

Följande avfall har jag bedömt som restavfall.
• Ett par strumpor som är utslitna
• Tygbit som har suttit som utsmyckning på en marmeladburk
• Hårklipp
• Vaxmaterial som har skyddat en ost
• Plastetiketter och taperester
• Två vinkorkar
• Trasigt skosnöre
• Trasiga och upptorkade gummiband
• Snören
• Skumplastbit
• Plastfodral till noteringshäfte
• Fanérträ som har varit en förpackning till mjukost
• Utbrända tändstickor
• Trasig klädnypa
• Trasig penna
• Stearinrester från ljusstakar
• Trasiga livremmar av plast
• Kasserade disktrasor
• Damm och annat som har sopats upp i stället för att dammsugas
• Trasiga och kasserade läsglasögon som har samlats under flera år

Det samlade avfallet väger 530 gram. Foto bifogas.
Det kan påpekas att en del av restavfallet är plast, glas och metall, men kan inte återvinnas med nuvarande system, eftersom det som benämns som plaståtervinning, glasåtervinning och metallåtervinning på återvinningsstationerna endast gäller förpackningar. Den lilla mängd avfall som jag sopat upp är inte den totala mängden städavfall under perioden. I vanliga fall dammsuger jag, men dammsugarpåsen har inte blivit full under perioden. När den behöver bytas så hamnar den i restavfallet.

Vad vill jag åstadkomma med denna genomgång? Jag har under många år arbetat med avfallsfrågor och miljöfrågor, varför det är naturligt att reflektera över dessa frågor. När jag berättar om hur jag själv tänker och agerar möter jag ibland viss skepsis och det är inte ovanligt att man inte tror det är möjligt att uppnå mina resultat. Jag hävdar inte att jag representerar ett normalhushåll, men å andra sidan är enpersonshushåll inget ovanligt i dag. Jag har heller inte småbarn med behov av blöjor, vilket kan ge relativt stora mängder restavfall. Å andra sidan lever jag ett resurssnålt liv och tycker inte att det är jobbigt, ansträngande eller tråkigt att hantera mina avfallsresurser som jag gör. Det är helt naturligt för mig. Har man lärt sig att cykla en gång så tänker man inte på hur man gör i fortsättningen. Det är en ganska bra jämförelse.

Min ambition är inte att försöka slippa betala för den renhållningstjänst som jag är skyldig att ha tillgång till, men i realiteten nyttjar minimalt. Eftersom jag jobbat med dessa frågor är jag väl medveten om detta. Jag har själv kommit i kontakt med många som vill slippa betala för sig och fuska sig ur systemet. Jag har i mitt yrkesliv handlagt betydligt mer än 1 000 renhållningsdispenser, som har gett mig god insikt i dessa frågor. Jag skulle dock önska att de som planerar och ansvarar för renhållningen, d.v.s kommunerna blir mer medvetna om vad som är möjligt och tar hänsyn till detta.

Jag vill också med min berättelse inspirera andra att följa mitt exempel och visa att det är möjligt och inte speciellt svårt att hushålla med resurserna. Vår moderna civilisation utgör en stor belastning på jordens resurser och miljö. Därför är det angeläget att var och en gör insatser som inte är orimliga, utan att därför ta på sig ett personligt ansvar för mänsklighetens misshushållning.

Ambjörnarp 2011-01-10



Staffan Arvegård

Att vara frisk..

Att vara frisk är att:

- vakna upp på morgonen och längta efter en frukost
- känna kaffedoft
- skratta
- le och le tillbaka
- gå i vilken takt jag vill
- känna värmen komma i duschen
- höra allt och inget
- spring över stock och sten
- känna pulsen öka och sakta ner
- röra sig så som man vill
- känna sig hel
- själen har ro
- smaka och njuta

Och hundra andra saker som hör friskhet till som vi bara tar för givet!!

Väntrum på akuten…

Ja..då fick jag då beskedet jag inte ville ha. Att behöva besöka akuten. Det som vi alla fruktar. Att sitta där och vänta i timmar på en doktor som är mer eller mindre sönderstressad. Jag sätter mig i bilen och innan dess förbereder jag mig med en lätt lunch och två fräscha pocketböcker. Bilen placeras på den markerade p-platsen och jag tar stora kliv mot entrén. Väl inne i byggnaden möts jag av en skylt och en biljettapparat. Skylten säger:
- i akut läge, ta en nummerlapp.
Ok. Jag är kanske inte i världens akuta läge men, skulle jag vara det så känns det konstigt att ta en lapp och sätta sig och vänta på sin tur. Nu råkade det inte vara någon framför mig i tur nummer så det skulle väll säkert bara ta några sekunder. Sekunderna tickar på. Blir minuter. Blir en kvart. Då var det äntligen min tur. Jag skrivs in och får sätta mig igen. Det kallas för tranchering. Dom gör en bedömning av hur pass alvarlig min åkomma är gentemot andra. Nu är inte min skada mer alvarlig än att jag har en dammsugare inne i skallen, molande huvudvärk, yrsel och ett ständigt tryck inuti huvudet. I väntrummet finns ju alla möjliga komplikationer och åldrar. Gamla människor. Ett hav av äldre människor som ligger, sitter överallt. Tillslut vinkas jag in i ett utrymme där jag sitter och tittar ut på en korridor fylld av människor. En ung manlig sjuksköterska kontrollerar mitt personnummer och frågar lite diskret varför jag är där. Jag förklarar medan han vant sticker och mäter på min kropp. Jo, han skulle snart sluta sitt pass och fira nyår med sina kompisar. Bara det inte blir mer sökande till akuten. Då kanske han skulle vara tvungen att jobba över. Men, så är det bara, säger han och ler. Han är bra. Mänsklig. Han gör det han skall göra och lite till. Jag skickas ännu en gång ut i väntrummet och sitter ibland Allers och svensk Damtidning. En TV är påslagen med tv-4 och en kock som vant rör om i grytorna. Jag strö tittar lite på tv:n och samtidigt lite ibland alla fotografier på kändisar och deras partnerskap. Jaha. Är han nu ihop med henne! Va, va gammal hon har blivit. Efter en relativt kort stund hör jag mitt namn igen och en ny sjuksköterska dyker upp. Jag blir hänvisad till ett litet rum, nr 33, och sjuksköterskan säger lite snabbt att jag nu bara skall vänta på doktorn.
Japp. Då sitter man där. I detta rum. Ett kalt rum utan någon utsikt, ingen radio, ingen skärm, tidningar. Bara en säng, pall och ett tvättfat. Det drar ifrån fönstret. Jag sätter mig så bekvämt det bara går på sängen och intar en avslappnad position. Jag tar upp min ena pocketbok och börjar att läsa. Dammsugaren i huvudet vrids upp i styrka allt medan jag inser hur tyst det är i rummet. Samtidigt åker tankarna berg och dalbana kring vad det är i mitt huvud som inte stämmer. Jag försöker fokusera på boken men ibland så glider tankarna iväg. Det går en timma, två timmar. Plötsligt knackar det försiktigt på dörren och en lång man med fyrkantiga glasögon kommer in. Kenneth, säger han och sträcker fram handen. Claes, säger jag och nickar.
- jaha, vad har vi här då? Säger han, utan att verka stressad och utan att lyssna på alla som ligger och väntar i korridoren.
Jag berättar min historia och han lyssnar varsamt och börjar metodiskt arbeta sig igenom min kropp. Bit för bit. Led för led. Han är koncentrerad och känns väldigt kunnig. Jag finner genast mig i att han kommenderar mig att göra vissa saker. Protesterar inte. Bara göra så gott det går. Som en bilmekaniker utesluter han det ena efter det andra. Jag skickas till röntgen för att röntga hjärnan. Skivas upp i bitar för att analyseras. Nya ansikten. Nya maskiner och långa korridorer. Tillbaka till rummet. Lång väntan och plötsligt nya knackningar. Ännu en ny sköterska kommer och meddelar att dom skall gå in i ryggraden och ta ett hjärnvätskeprov. Kenneth är van, säger dom. Jag vill ändå ha bedövning. Väntetid. Första boken är nu utläst. Jag börjar att darra av hunger. Jo, jag skulle få kaffe efter ingreppet. Man behövde tydligen detta. Av någon anledning. Sköterskan lägger mig på sängen och tvättar ryggen med sprit. Vi pratar vädret. Hon är söt. Lite kort och knubbig men, ett gott leende. Hon berättar också att hon snart skall gå av detta pass och hinna hem till familj och barn inför nyårsnatten. Men, säger hon, om det bara inte blir många på akuten. Det har hänt innan. Kenneth kommer in med stora kliv. Han sätter sig bakom min rygg och börjar att fingra på ryggknotorna. Jo, det kommer att sticka till lite nu. Bedövningen verkar och jag slappnar av. Så förs den stora stickan in och jag rycker till. Vipps så var allt klart. Jag lägger mig på rygg och grinar lite över smärtan. Men, ända gick det så fort. Han håller upp en liten behållare och skakar på innehållet. Detta var det jag fick ur dig, säger han. Ur detta kan vi utläsa en hel massa information.
Nu infaller den långa väntetiden. Rummets väggar krymper samtidigt som det blir kallare och kallare. Jag varvar min existens i rummet med att ena stunden ligga i sängen och läsa, andra stunden gå omkring och röra på mig. Friheten är att kunna gå ur rummet och besöka en toalett. Jag gör det några gånger. Bara för att se hur det står till utanför rummet. Jo, det finns människor i andra rum. Endel ligger. Andra sitter tillsammans med sina föräldrar eller sina barn. Tankarna kring hur det är att vara instäng i ett sådant här rum en längre tid , blir mer och mer påtaglig. Hur skulle man överleva en vecka, en månad eller kanske ett år. Svårt att säga. Vi människor är nog väldigt olika. Vissa skulle säkert inte klara ett längre tag medan andra har förmågan att, bara så där, begränsa sin värld till tio kvm och leva utefter dessa förutsättningar. Att hitta små rutiner att hänga upp sin vardag på och samtidigt leta efter möjligheter i det som erbjuds på just detta ställe.
Tankar passerar och sakta sjunker jag in i en skönhetssömn där boken lägger sig så fint på min mage. Jag vaknar. Var är jag. Ingen har väckt mig men jag tittar på klockan. Den börjar närma sig nio. Jag har varit här i över åtta timmar. Dörren rycks upp och in stormar en annan läkare. Han pratar tyska. Inte med mig utan med en annan tysk kollega i samma byggnad. Han ler. Jag sträcker sömndrucket fram handen och presenterar mig för tolfte gången. Dethleff, säger han. Han halvsitter på sängkanten och försöker förklara de senaste resultaten. Det ser lovande ut men, det har framkommit ny information som han vill berätta. Något han inte kan göra något åt men om det blir värre så måste jag läggas in. Jag kan välja mellan att vara kvar eller ta mig hem och återkomma om det blir värre. Jag ser framför mig en natt på detta ställe. Alldeles själv och utelämnad i detta rum. Eller ett annat rum. Jag tackar men avböjer möjligheten att stanna. Han förstår och ger mig möjligheten att återkomma till en annan specialist några dagar senare. Han klappar mig på axeln. Säger gott nytt år och skyndar sig iväg. En lättnad infinner sig och jag går med lätta steg ut genom akutens entré. Men, innan jag går sticker jag in mitt ansikte till alla sköterskor som så fint sitter samlade på ett och samma ställe. Jag säger, Gott Nytt År. Då stannar hela verksamheten i detta rum upp för en sekund och alla tittar på mig och svarar:
- Gott Nytt År, Claes!!
Dessa änglar finns i verkligheten!!