lördag 1 januari 2011

Väntrum på akuten…


Ja..då fick jag då beskedet jag inte ville ha. Att behöva besöka akuten. Det som vi alla fruktar. Att sitta där och vänta i timmar på en doktor som är mer eller mindre sönderstressad. Jag sätter mig i bilen och innan dess förbereder jag mig med en lätt lunch och två fräscha pocketböcker. Bilen placeras på den markerade p-platsen och jag tar stora kliv mot entrén. Väl inne i byggnaden möts jag av en skylt och en biljettapparat. Skylten säger:
- i akut läge, ta en nummerlapp.
Ok. Jag är kanske inte i världens akuta läge men, skulle jag vara det så känns det konstigt att ta en lapp och sätta sig och vänta på sin tur. Nu råkade det inte vara någon framför mig i tur nummer så det skulle väll säkert bara ta några sekunder. Sekunderna tickar på. Blir minuter. Blir en kvart. Då var det äntligen min tur. Jag skrivs in och får sätta mig igen. Det kallas för tranchering. Dom gör en bedömning av hur pass alvarlig min åkomma är gentemot andra. Nu är inte min skada mer alvarlig än att jag har en dammsugare inne i skallen, molande huvudvärk, yrsel och ett ständigt tryck inuti huvudet. I väntrummet finns ju alla möjliga komplikationer och åldrar. Gamla människor. Ett hav av äldre människor som ligger, sitter överallt. Tillslut vinkas jag in i ett utrymme där jag sitter och tittar ut på en korridor fylld av människor. En ung manlig sjuksköterska kontrollerar mitt personnummer och frågar lite diskret varför jag är där. Jag förklarar medan han vant sticker och mäter på min kropp. Jo, han skulle snart sluta sitt pass och fira nyår med sina kompisar. Bara det inte blir mer sökande till akuten. Då kanske han skulle vara tvungen att jobba över. Men, så är det bara, säger han och ler. Han är bra. Mänsklig. Han gör det han skall göra och lite till. Jag skickas ännu en gång ut i väntrummet och sitter ibland Allers och svensk Damtidning. En TV är påslagen med tv-4 och en kock som vant rör om i grytorna. Jag strö tittar lite på tv:n och samtidigt lite ibland alla fotografier på kändisar och deras partnerskap. Jaha. Är han nu ihop med henne! Va, va gammal hon har blivit. Efter en relativt kort stund hör jag mitt namn igen och en ny sjuksköterska dyker upp. Jag blir hänvisad till ett litet rum, nr 33, och sjuksköterskan säger lite snabbt att jag nu bara skall vänta på doktorn.
Japp. Då sitter man där. I detta rum. Ett kalt rum utan någon utsikt, ingen radio, ingen skärm, tidningar. Bara en säng, pall och ett tvättfat. Det drar ifrån fönstret. Jag sätter mig så bekvämt det bara går på sängen och intar en avslappnad position. Jag tar upp min ena pocketbok och börjar att läsa. Dammsugaren i huvudet vrids upp i styrka allt medan jag inser hur tyst det är i rummet. Samtidigt åker tankarna berg och dalbana kring vad det är i mitt huvud som inte stämmer. Jag försöker fokusera på boken men ibland så glider tankarna iväg. Det går en timma, två timmar. Plötsligt knackar det försiktigt på dörren och en lång man med fyrkantiga glasögon kommer in. Kenneth, säger han och sträcker fram handen. Claes, säger jag och nickar.
- jaha, vad har vi här då? Säger han, utan att verka stressad och utan att lyssna på alla som ligger och väntar i korridoren.
Jag berättar min historia och han lyssnar varsamt och börjar metodiskt arbeta sig igenom min kropp. Bit för bit. Led för led. Han är koncentrerad och känns väldigt kunnig. Jag finner genast mig i att han kommenderar mig att göra vissa saker. Protesterar inte. Bara göra så gott det går. Som en bilmekaniker utesluter han det ena efter det andra. Jag skickas till röntgen för att röntga hjärnan. Skivas upp i bitar för att analyseras. Nya ansikten. Nya maskiner och långa korridorer. Tillbaka till rummet. Lång väntan och plötsligt nya knackningar. Ännu en ny sköterska kommer och meddelar att dom skall gå in i ryggraden och ta ett hjärnvätskeprov. Kenneth är van, säger dom. Jag vill ändå ha bedövning. Väntetid. Första boken är nu utläst. Jag börjar att darra av hunger. Jo, jag skulle få kaffe efter ingreppet. Man behövde tydligen detta. Av någon anledning. Sköterskan lägger mig på sängen och tvättar ryggen med sprit. Vi pratar vädret. Hon är söt. Lite kort och knubbig men, ett gott leende. Hon berättar också att hon snart skall gå av detta pass och hinna hem till familj och barn inför nyårsnatten. Men, säger hon, om det bara inte blir många på akuten. Det har hänt innan. Kenneth kommer in med stora kliv. Han sätter sig bakom min rygg och börjar att fingra på ryggknotorna. Jo, det kommer att sticka till lite nu. Bedövningen verkar och jag slappnar av. Så förs den stora stickan in och jag rycker till. Vipps så var allt klart. Jag lägger mig på rygg och grinar lite över smärtan. Men, ända gick det så fort. Han håller upp en liten behållare och skakar på innehållet. Detta var det jag fick ur dig, säger han. Ur detta kan vi utläsa en hel massa information.
Nu infaller den långa väntetiden. Rummets väggar krymper samtidigt som det blir kallare och kallare. Jag varvar min existens i rummet med att ena stunden ligga i sängen och läsa, andra stunden gå omkring och röra på mig. Friheten är att kunna gå ur rummet och besöka en toalett. Jag gör det några gånger. Bara för att se hur det står till utanför rummet. Jo, det finns människor i andra rum. Endel ligger. Andra sitter tillsammans med sina föräldrar eller sina barn. Tankarna kring hur det är att vara instäng i ett sådant här rum en längre tid , blir mer och mer påtaglig. Hur skulle man överleva en vecka, en månad eller kanske ett år. Svårt att säga. Vi människor är nog väldigt olika. Vissa skulle säkert inte klara ett längre tag medan andra har förmågan att, bara så där, begränsa sin värld till tio kvm och leva utefter dessa förutsättningar. Att hitta små rutiner att hänga upp sin vardag på och samtidigt leta efter möjligheter i det som erbjuds på just detta ställe.
Tankar passerar och sakta sjunker jag in i en skönhetssömn där boken lägger sig så fint på min mage. Jag vaknar. Var är jag. Ingen har väckt mig men jag tittar på klockan. Den börjar närma sig nio. Jag har varit här i över åtta timmar. Dörren rycks upp och in stormar en annan läkare. Han pratar tyska. Inte med mig utan med en annan tysk kollega i samma byggnad. Han ler. Jag sträcker sömndrucket fram handen och presenterar mig för tolfte gången. Dethleff, säger han. Han halvsitter på sängkanten och försöker förklara de senaste resultaten. Det ser lovande ut men, det har framkommit ny information som han vill berätta. Något han inte kan göra något åt men om det blir värre så måste jag läggas in. Jag kan välja mellan att vara kvar eller ta mig hem och återkomma om det blir värre. Jag ser framför mig en natt på detta ställe. Alldeles själv och utelämnad i detta rum. Eller ett annat rum. Jag tackar men avböjer möjligheten att stanna. Han förstår och ger mig möjligheten att återkomma till en annan specialist några dagar senare. Han klappar mig på axeln. Säger gott nytt år och skyndar sig iväg. En lättnad infinner sig och jag går med lätta steg ut genom akutens entré. Men, innan jag går sticker jag in mitt ansikte till alla sköterskor som så fint sitter samlade på ett och samma ställe. Jag säger, Gott Nytt År. Då stannar hela verksamheten i detta rum upp för en sekund och alla tittar på mig och svarar:
- Gott Nytt År, Claes!!
Dessa änglar finns i verkligheten!!

2 kommentarer:

  1. Hej Claes! Vilken besynnerlig situation du hamnat i. Men tack för att du delar med dig av både upplevelser och tankar som du varit med om bl.a. på sjukhusakuten. Du har verkligen lyckats fånga stämningarna både i väntrum och behandlingsrum. Och att få sitta så där obehgligt ifred, utlämnad åt sig själv med sina tankar och frågor om vad som kan vara fallet, det har du så utomordentligt lyckats fånga. Hoppas du snart blir helt återställd, att dammsugaren stängs av och att yrseln släpper taget.
    Det kändes så positivt att läsa dina sista ord i inlägget, de där om änglarna. Någonstans i allt elände finns dom där, i alla fall!

    Hoppas också du hade en lyckad födelsedagsfest!

    Vi ses snart! Kram från Berit

    SvaraRadera
  2. Fint beskrivet och hoppas allt löst sig. Men jag hoppas att det är triage de har även på ditt sjukhus. Annars får vi nog prata med Socialstyrelsen...

    SvaraRadera