Livets rytm..

Jag lägger mitt öra mot min sons bröst. Försiktigt. Jag lyssnar. Först tystnad. Sedan något långt, långt borta, likt en gammal fiskebåt som någonstans därute sakta är på väg åt detta håll. Dunk, dunk. En jämn rytm. Dunk, dunk. Fascinerad, utan att släppa koncentrationen, sluter jag ögonen och bara njuter av detta livets rytm. Hjärtslag. Vad är det som sätter takten i livet? Vad är det som får mig att göra saker i en viss takt? Jo. Hjärtrytmen. Denna taktometer som tickar på varken jag vill det eller inte. I olika takt kanske beroende på vad som sker framför mina ögon eller under mina fötter. Jag kanske ser något som får pulsen att gå upp. En vacker kvinna eller ett plågat djur. Eller ett tvunget utfall där jag tvingar mig själv att springa en runda i skogen för att höja pulsen. Så smidigt samarbete vi har. Hjärtat och jag. Vad jag än gör så ställer den in pulsen. Nivån på hur mycket blod som skall pulsa upp i mitt huvud och syresätta min hjärna och mina tankar. På natten lägger den sig på tomgång. Lägsta nivå. Alldeles tillräckligt för att jag skall kunna uppleva en dröm. En dröm där jag är någon annan i en värld full av möjligheter och olycka. Den hjälper mig att leva. Både i medvetet tillstånd och i omedvetet tillstånd. Jag ber inte om hjälp. Hjärtat bara pumpar på. Varken jag vill det eller inte. Vilken fantastisk trotjänare.
Men hjärtat ger så mycket mer. Mer signaler som jag borde lära mig att förstå. Att tex:
- Aldrig gå fortare än din hjärtrytm. Är man stressad. Ta ett djupt andetag och rör dig i takt med hjärtat.
- Slår hjärtat dubbelslag så minska kaffeintaget och ta en tupplur varje dag
- Ökar hjärttakten inför tal eller någon annan pressad situation, betänk att alla känner samma sak, det fungerar..
Jag lägger min hand på mitt bröst och känner takten. Det slår. Sakta. En dag så slutar den att slå. Bara lägger av. Kanske av trötthet eller kanske av olust av att syresätta mig en sekund till. Den har fått nog. Den vill stämpla ut. Jag kan inte hindra den. Makten finns hos hjärtat. Andra kan säkert göra ett gott försök att hålla hjärtat vid liv, men det är alltid hjärtat som har sista ordet.

Likt kugghjul möts vi..

Då möts vi igen. Ögonkontakt. Vi vänder våra kroppar mot varandra likt paraboler som riktar upp sig för bästa möjliga signal. Vem börjar. Jag gör ett försök och säger något. Typiskt. Han började precis också. Kollision. Tystnad. Nytt försök. Lite bättre men, inte bra. Jag ler. Han ler. Vi försöker få våra kugghjul att synkronisera med varandra. Hitta rätt kugge, storlek, varvtal som kan få dom att smälta in i varandra. Hitta ett tempo, en grund att stå på. Vi har försökt innan. Det har inte lyckats. Det är liksom svårt. Vi har bara inte samma storlek på kugghjul. Samma humor. Samma sätt att se på saker. Kanske inte ens samma rytm när vi rör oss till musik. Jag vet inte. Det bara inte fungerar. Dessa människor som jag ständigt träffar på som jag efteråt får lite kramp i kinderna efter. Jag försökte så bra. Att le. Men det kanske skulle vara bättre om vi inte konfronterades. Bara undvika varandra. Men det är inte så lätt. Vi kanske arbetar ihop eller är släkt med varandra. Vi tvingas att vara tillsammans av olika skäl. Båda känner dock att, hoppas det bara är över. Så att jag kan slappna av. Vara mig själv och inte tvingas att lägga en massa energi på att försöka nå hela tiden. Att nå och förstå något jag inte är intresserad utav men måste. För sakens skull. Ibland sker dock mirakel. Dom är inte många men det kanske är det som gör att dom kallas mirakel. Människor som visar upp sidor som man inte visste att dom hade. Sidor som jag kunde ha passerat förbi om jag inte var tvungen av olika skäl att exponeras mot. Jag blir alltid överraskad av hur trångsynt jag har varit. Jag belastar mig själv mer än min skattkista som just har öppnats och visat sitt innehåll. Det är väll så det är att leta skatter. Jag, likt piraten, går där med min skattkarta och tror att den stämmer. Gammal och trasig. Otydlig men ändå ett halmstrå av lycka om den slår in. Så plötsligt öppnas locket och det glimmar till. Jag har bestämt mig att aldrig lita på det jag tror från början. Aldrig bestämma mig innan jag vet. Kanske inte ens då!

Att lägga krut på bra saker egenskaper…

Ibland förundras jag av hur begränsade vi människor är i att se vilka positiva egenskaper vi besitter och hur få gånger vi lyfter detta. Jag befinner mig i en värld full av ungdomar som mer eller mindre jämför sig med varandra. Dagligen, minut för minut. Denna värld kallas skola och under den tiden som eleverna är där så skall man, inte bara försöka passa in i måttstocken av medelmåtta, rent utseendemässigt, utan också prestera ett resultat i form av betyg. Betyg skall vara en värdemätare hur pass väl eleven har tagit in informationen, analyserat den och levererat ett resultat. Jag vet inte hur många gånger jag har träffat på unga människor, som redan innan vi har inlett en lektion, har straffat ut sig, i tron av att det dom nu kommer att göra är mer eller mindre meningslöst. Någonstans under deras resa måste det har återkommande präntats fast att det dom gör är en underprestation av något slag. Denna ständiga negativa bekräftelse har mynnat ut i en allmän hopplöshet som vi kan tyckas är svår att vända men..Det finns sol ovan moln! Varför tar vi inte efter hur vår granne så duktigt dresserar sin valp. När jag sneglar och lyssnar så hör jag hur grannen hela tiden lägger focus på det positiva. Dvs, de saker som valpen gör rätt, får hela tiden en liten belöning. Valpen lär sig tidigt att bli ignorerad när den tenderar att göra dåliga saker och tar tillslut sitt förnuft tillfånga och lägger endast kraft på det som är bra. Så enkelt och logiskt. Detta fungerar också i skolans värld. Dom finns där. Dom som kommer in i rummet och redan har bestämt sig att allt dom gör är dåligt. Ibland är dom tysta och en grå massa. Ibland är dom utåtagerande och ställer bara till scen efter scen för att synas på något sätt. Jag förstår. Kan man inte vara bra på något så kan man åtminstone synas genom att vråla ut sin frustration. Ett bekräftelsebehov, som vilket annat som helst. Jag letar efter positiva saker. Positiva egenskaper. Saker som kan lyfta individen för stunden. Stärka ryggraden och få personen att gå därifrån lite mer styrkt i sig själv. Jag är ju kanske bra på något..eller..Det tar tid. Det handlar om förtroende. Det går inte att lösa bara så där. Man får jobba, jobba och åter jobba på, att se denna människa och ständigt pränta in dessa små positiva signaler. Sakta lyfter vi vraket ifrån sjöns botten och plötsligt når det vattenytan. Likt en skatt. Vi kan i skolan finna skatter och lyfta vrak men hur är det då när personen kommer hem. Hur fungerar vi förebilder mot varandra? Vad är det ungdomarna växer upp ibland?. Jag kan även på den fronten nog tveklöst säga att vi tenderar att även där lägga krut på dåliga saker och egenskaper hos varandra. Vuxna människor som så ofta klankar ner på varandra och letar efter brister likt svampletaren i skogen. Är det vår egen självkänsla som brister? Eller har vi bara inte förstått att om vi bjuder på goda kommentarer till varandra så sprider sig, likt en löpeld, en god atmosfär i vår omgivning. Alla mår ju bra av detta. Vi skall äta nyttigt, motionera och ta hand om kroppen. Resa och kultivera oss. Men, att bjuda på sig själv, genom att leta positiva saker hos varandra och kommentera det, sitter lång inne.
Jag föreslår att nu får det vara slut med det. Gå genast ut ibland nära och kära och påtala deras positiva egenskaper. Räck ut en hand för något gott som hör inte bara julen till utan något som vi bör framföra till varandra varje dag.
Den dagen kan komma när det är försent!

Skrattets betydelse..

Skrattet är det där lilla extra som gör livet värt att leva. Skrattet får mig att känna att jag lever i nuet, likt gäspningen är jag fullt uppslukad av att just skratta. Allt annat är ointressant, just då. Mitt under själva skrattet. Jag är inte intresserad av på vilket sätt kroppen arbetar när själva skrattandet pågår. Klart det är en intressant tanke att man ibland hör att om man skrattar mycket så lever man längre. Inte så förvånande kanske men det kanske skulle vara mer passande att säga att man inte bara lever längre, utan medan man lever, så har man det roligare. Dvs, skrattet förgyller livet medan man är här. Samtidigt bekräftas någon annan under tiden jag skrattar. För det är ju en bekräftelse på att någon har sagt eller gjort något jag tycker är värt att skratta för. En tydlig markering att fasen vad kul detta var. Det kan också vara en gemensam akt där vi tillsammans skrattar och bekräftar varandra. Något som har fogat samman oss just i detta ögonblick och som lyfter oss till nya nivåer av lycka. Tillsammans. Det är ett universellt smörjmedel som kittar oss samman i världen. Kanske skrattar vi inte åt samma saker, men när vi gör det så spelar det ingen roll om vi är gula eller blå. Det förenar oss. Och får oss att känna hur lika vi är.
Länge leve skrattet…!

KvalitetsTV...

Det är måndag. Jag kommer hem runt 20.25 och traskar upp för trapporna och lägger mig trött på soffan. Ögonen riktas mot TV-apparaten och det går upp för mig att ett av de bästa programmen just nu är i färd att visas i rutan. Sommarpratarna. Där sitter olika människor som har varit en del i radions sommarprat och nu får chansen att tillsammans öppna sig för varandra i en behaglig miljö. Spännande öden och intressanta diskussioner. Varje individ tenderar att ge det där lilla extra för att vi som åskådare skall sitta som fastklistrade framför bildskärmen i en timma. Jag njuter. Jag mer än njuter. Jag skrattar med dom ibland och känner att jag tillfullo lever mig in i deras situation och skilda öden. Är det så här det är när TV är som bäst. Kanske nu. Kanske något som ändrar sig med åren.
Jag ser tillbaka på tiden när jag verkligen blev berörd av TV. När TV klev in i mitt liv och jag blev en del av den. Program som jag nu med facit i hand verkligen vill beteckna som kvalitetsTV. Då, på den tiden, när det bara fanns två kanaler och bilden var svart-vit. I Sveriges magasin, som förövrigt började med en bild på svenska flaggan, samlades det alltid en massa vuxna kring ett bord i sköna sjuttitals fåtöljer. Programmet leddes av Lennart Svan och han hade som avslut en liten film för de små barnen där han själv tog fram en lite docka och samtidigt förvrängde sin röst. Den blev lite gäll och mesig. Dockan hade skägg och glittrig luva och när den kom fram visste man att det nu bara var en tidsfråga innan man skulle få möjlighet att se en liten kortfilm. På den tiden var det en bristvara med kortfilm. Något som man kunde kalla exklusivt. Jag satt som förstenad genom hela kortfilmen och när den var över så for alltid John Blund iväg i en spännande farkost och samtidigt strödde lite sömn pulver i barnens ögon. Exalterad, som jag var över kortfilmen, fann jag ingen som helst anledning att nu gå och lägga mig men det var ingen förhandlingsfråga utan bums i säng. Lite senare i livet blev jag förförd av Sommarmorgon med Trasan och Banane. Programmet innehöll roliga kläder, spännande hus och mycket kuddar i tigertyg. Och framförallt så visades det en hel del kortfilmer där finalen oftast var Scobbi-Doo. Denna underbara serie där jag oftast identifierade mig med Shaggi. Mest för hans sätt att göra smörgåsar och hans hår. Tiden gick och jag mer eller mindre rusade in i tonåren och släppte nu kortfilmerna för mer sofistikerade program. Givetvis ifrån USA. Kampen om Colorado var som en magnet för mina ögon. Speciellt identifierade jag mig med Luke och hans alla tjej bravader. Jag ville ju själv gärna dejta flickor och kunde då genom honom leva ut min åtrå samtidigt som jag kände en oerhörd svartsjuka mot honom. Han såg helt enkelt förbannat bra ut. Brun, mittenbena och snabb med pistolen. Vad var jag. Blek, finnig och fumlig med fingrarna. Jag behövde någon som kunde locka fram det elaka i mig själv. Det kunde JR i Dallas. Jag flinade själv, sådär elakt som bara han kunde göra, när han ännu en gång förklarade för någon halvpank person att han skulle avskeda denna för en ynka liten förseelse. Det var en skön känsla att få leva ut sin mörka sida varje torsdag kl 19.30. Men jag behövde någon som både var ond, såg bra ut och dessutom kunde fajtas. Det hade Lance i Falcon Crest. Fanns det någon mer självsäker person i kanal 2 på den tiden. Knappast. Jag drogs till hans person och hans inställning till livet. Kan man inte prata dom tillrätta så banka dom tillrätta.
Efter denna tid infann sig det stora vaccumet som jag kallar ” allt händer och jag har inte tid att se på TV” tiden. Dessutom infinner sig en massa nya kanaler och reklam. Denna reklam, som jag såg fram emot på bio när jag var liten, invaderade oss och gjorde livet så mycket mer kommersiellt och tråkigt.
Senare i livet bänkar jag mig tillsammans med mina barn till Robinsson. Martin Melin vinner första omgången och jag fashineras av hur människor beter sig mot varandra när man plötsligt droppar dom på en öde ö. Snaskigt skitsnack om varandra, och bildandet av pakter är något som tränger in i varje svenskt vardagsrum. Kalla faktas reporter, Janne Josefsson, knackar på en dörr och väcker en sömndrucken affärsman som har förskingrat några miljoner och ställer dom där frågorna som är så svåra att besvara i det tillståndet. Samtidigt filmas detta och jag sitter och njuter av att där fick den jäveln. Så går det om man försöker lura någon annan. Nu är tiden och jag en annan. Jag gillar när man får prata klart. Säga det där som tar lite tid. Utveckla sitt resonemang och fördjupa diskussionen med andra. Ett möte som ger både dom som träffas och mig en ny upplevelse. Och framförallt känslan av att vi alla tänker ungefär lika och ställs inför samma beslut i livet. Det är då jag tar filten och sjunker ännu lite djupare ner i soffan och njuter av programmet Sommarpratare. Just nu känns det jätte bra. Vad händer i morgon. Vet ej.

Hasse berättar...

Den som har lyckan att ha Claes Blixt som slöjdlärare har aldrig tråkigt. Han verkar ha en outsinlig källa av energi och har ständigt nya projekt på gång. En gång blev det ordentligt rabalder i lokalpressen och till och med Expressen kom på besök. Det var när han efter sin fars död arrangerade en likkistekurs i byn, där deltagarna fick hjälp att snickra ihop sin egen kista.
Claes Blixt står lutad mot sin röda Citroën Jumpy och väntar vid stationen i Skene. Trots att vi inte träffats tidigare vet han att det är mig han ska träffa. Vi är inte många som stiger av tåget.
På andra sidan ligger järnvägen ligger Kungsfors numera nedlagda textilfabrik. En gång var detta Sveriges största väveri med över ettusen anställda. I bilen berättar Claes att många i trakten började på bruket direkt efter grundskolan och blev kvar tills de gick i pension.
Skene ligger i Sjuhäradsbygden, som från slutet av 1800-talet och till mitten av 1900-talet präglades av en snabbt växande textilindustri. Sedan tekokrisen slog till på 1970-talet har produktionen successivt flyttat utomlands. Det märks på samhällena häromkring, många tomma textilindustrilokaler och i vissa byar går det att köpa ett helt hus för vad ett par kvadratmeter kostar i Stockholms innerstad.
Vi tar en sväng förbi Claes renoverade hus i Skene som tidigare var ortens polisstation. Han pekar på det nuvarande köksfönstret. Där låg förr den gamla fyllcellen med avspolningsbart cementgolv.
Egentligen är det Claes lediga dag – han kallar den Claesdagen, den dag i veckan då han har tid för alla sina projekt utanför skolan. Men vi svänger ändå upp till Ängskolan och Claes visar runt i slöjdsalen, där Jim i dag leder slöjden. Det är lugnt i slöjdsalen, de flesta elever har orientering och bara ett par av dem står och putsar på sina slöjdalster.
– Det är en populär skola och det är kö hit. Vi har flera profiler: matematik-NO, idrott och musik samt jakt och natur, här finns många duktiga och drivande lärare, berättar Claes.
Claes är ganska ny på skolan. Tidigare arbetade han i Tranemo, några mil härifrån. Där var han med och byggde en ny slöjdsal från grunden. Han var med och skapade något nytt.
– Bildläraren och jag drev igenom att vi fick en gemensam sal. Vi tyckte att ämnena hade så mycket gemensamt att de borde ligga tillsammans. Vi sysslade båda med konst utanför skolan. Den inspiration det gav tog vi med oss till skolan.
– Här på Ängskolan är det mer 50-tals stämning i slöjdsalen, skrattar Claes.
Men det märks att har stor respekt för sina trä- och metallslöjdkollegor på Ängskolan som har arbetat här i nästan 20 år, respektive 40 år.
Claes och Jim diskuterar vilken pedagogisk modell de egentligen arbetar efter. Claes hävdar att Jim arbetar Otto Salomoninspirerat, eller efter linköpingsmodellen. Han själv arbetar mer enligt göteborgsmodellen, den lite flummigare modellen, som han kallar den. Men de har närmat sig varandra. Numera anser Claes att det går att utgå från arbetsområden och kombinera det med elevernas idéer och eget skapandet. Numera vill han ta till sig det bästa av de båda modellerna.
– Jag vill behålla det i göteborgsmodellen som aktiverar fantasin, som gör att man vågar ta ut svängarna samtidigt vill jag ta vara på det lite mera gedigna i linköpingsslöjdandet, som kanske inte alltid vågar ta ut svängarna så mycket, men som resulterar i gedigna slöjalster som eleverna är stolta över. Skapande har utrymme även i ett sådant system, framhåller Claes.
I slöjdsalens tak hänger sjuornas arbetsområde, massor av stommar till pallar i olika utförande och modeller. Det är ett gemensamt arbetsområde, där dynan görs i textilslöjden.
Även åttorna har ett arbetsområde som drar in båda slöjdarterna. Tidigare tillverkades ett skåp med en textil inramning. Men det förde med sig att eleverna under en allt för stor del av tiden stod och tillverkade standardskåp. Inte speciellt kreativt. Det dröjde allt för länge innan eleverna kom igång med den personliga designen. Istället gör eleverna nu en personlig ram, som kanske inramar ett broderi eller något annat textilt.
– Det är härligt att de att de tekniker som de lärde sig när de gjorde pallarna året före använder de nu helt självklart i det här arbetsområdet, framhåller Jim.
På Ängskolan arbetar de hårt för att slöjden ska vara och betraktas som ett ämne. Trä- och metallslöjden och textilslöjden har en gemensam genomgång inför eleverna varje år, något de kallar inspirationstid. Han tycker att det ur ett genusperspektiv är oförsvarligt att eleverna själva får välja slöjdart.
– Att ha tagit bort valmöjligheterna är en nyttig utmaning; att klara av att få inspirerade elever trots att de inte själva valt inriktning.
Claes tycker att det är viktigt med morötter och förebilder och är ingen anhängare av jantelagen. Han har lyckats få företagare i trakten att sponsra stipendier som han delar ut till elever som gjort något bra i slöjden under terminen.
– Det behöver inte bara vara MVG-elever utan de kan gå till elever som varit förtjänstfulla på andra sätt. Det är en sporre att utses till veckan hantverkare i slöjden och en inspiration för alla. Överhuvudtaget förstår jag inte varför skolan inte i högre utsträckning bygger på det som eleverna är bra på, att vi inte stöttar det som eleverna brinner för. I dag är många elever redan avtrubbade när de kommer till oss på högstadiet.
Många är alldeles för oroliga att misslyckas. Det är en del av skapandet och han tycker om den mentalitet som finns i USA, att det behövs ett par konkurser innan man kan lyckas. Misslyckanden är lärorika.
– Det är synd att det inte i betygskriterierna står något om att man ska misslyckas ibland, filosoferar Claes.
Eleverna brukar fnissa när han påstår att det är okej att misslyckas om de inte tar död på någon eller förstör maskiner eller verktyg med ont uppsåt.


När han tog över sin förra slöjdsalen efter Roland – som jobbat på skolan i Tranemo i 42 år – tog han också över något annat av sin företrädare, Rolands vana att vid varje lektion hälsa på eleverna genom att ta dem i hand. Det har Claes fortsätt att göra varje dag i 15 år.
Claes berättar att han använder sig själv som metafor för skapande och kreativitet. Visar vad man kan hitta på med saker som inte ser mycket ut för världen. Här i slöjdsalen har han bland annat pimpat trädgårdsredskap. En idé kom från en elev som skulle kratta löv samtidigt som det på andra sidan gick en granne som han inte drog jämt med. Claes gjorde om krattan till en kombinerad kratta och maskingevär. Sedan fick fantasin sköta resten.
– Jag bygger på mina egna projekt under lektionerna. Det är ett sätt att visa vad jag brinner för och vad jag gör när jag inte är i slöjden. Jag har upptäckt att det både inspirerar eleverna och får dem att arbeta bättre.
Han tror det vore bra om eleverna fick se fler lärare som brinner för sina ämnen, som inte bara undervisar. Det skulle hjälpa eleverna förstå att det här är på riktigt, att det handlar om är viktiga saker. De skulle må bra av att då och då iaktta musikläraren som komponerar och spelar musik, få uppleva att bildläraren visar vad han eller hon arbetar med och se matteläraren lösa svåra ekvationer bara för sin egen skull.
– Det är viktigt att eleverna ser hur skapande går till, att de vågar pröva, att de även vågar ta osäkra vägar och ibland misslyckas. Det är viktigt att de vågar testa och att de utnyttjar varandra i arbetet – jag är ju fullt upptagen med mina konstverk – därför måste de tänka själva.
Genom att göra sig upptagen så kommer eleverna inte och frågar och får bekräftat saker som de egentligen redan vet. Och genom att göra sig otillgänglig frågar eleverna i första hand en kamrat eller gör egna försök själva och tvingas till att ta egna beslut.
– Det är klart att jag finns där och styr dem. Men jag är ingen lärare som de direkt frågar om något går dem emot. Elever behöver lite motstånd, att de får känna den belöning det är att veta att de kan övervinna svårigheter och motstånd.
Många av de saker han gör han gör i slöjden kommer till efter samtal med eleverna. När de talade om dödstraff kom de också in på frågan vad det går att göra för att avskräcka hundar som beter sig dumt, som bitar människor? Jo, man tar dem till veterinären där de får en spruta så att de dör. Skulle det inte gå att avskräcka dem på annat sätt? Den elektriska stolen är ju tänkt att avskräcka människor. Claes satte genast igång och tillverkade en elektrisk stol för hundar i slöjden.
– Eleverna blev mycket engagerade i projektet och det gav upphov till många intressanta diskussioner. Jag tog hem den elektriska stolen och visade den för min hund. Han nosade på den, men verkade inte bli det minsta avskräckt, berättar Claes.
Vi hoppas in i citroënen igen och ger oss iväg mot Uddebo. Det är där han genomför många av sina konstnärliga projekt, håller kurser och själva huset är ett stort renoveringsprojekt. Men på vägen dit hinner vi med att några stopp vi ett par av alla de projekt utanför slöjden som Claes är engagerad i.

Claes bromsar in vid Gula huset, som är ett oändligt stort trähus, där den en gång i tiden tillverkades trikåer i Eiserkonsernens regi. Claes är med i den förening som håller på att renovera det mycket nedgångna trähuset. Förutom att bevara ett kulturarv syftar arbetet till att här skapa ändamålsenliga lokaler för konstnärlig verksamhet och hantverk.
Nästa stopp sker vid Gula fabriken, där Claes har arbetslokaler och en dag i veckan håller i en återbrukskurs där han hjälper deltagarna att pimpa gamla möbler. Det är hans tur att tända pannan i den gamla snickerifabriken som numera är nedlagd. Men för att bevara lokalerna och snickerimaskinerna bildades vid nedläggningen en ekonomisk förening. I dag har delägarna tillgång till maskinerna i en hel snickerifabrik, men lokalen är också öppen för konstnärer eller företag som behöver genomföra något projekt.
Han tycker att det är viktigt att som lärare vara engagerad i bygden och i det som händer utanför skolan. Det har han användning för även i slöjdsalen. Han vill att eleverna ska lära känna honom som person och hoppas att hans engagemang ska smitta av sig i slöjden.
Så är vi då framme i Uddebo vid Claes missionshus. Även det här var ett hus som var på väg att rivas för några år sedan. Huset är byggt på 1900-talet och härbärgade ursprungligen inte bara en missionsförsamling utan också en missionspastor och dennes sju barn. Nedervåningen består av en stor kyrksal. Men den en gång stora och livaktiga församlingen krympte och söndagsskolan lades ned.
– Jag ville gärna köpa den för att få plats med mina grejor, min verkstad och ha ett ställe att hålla kurser i. Men församlingen var tveksam till mig som köpare. Jag fick infinna mig på flera möten innan de beslutade att jag skulle få köpa kyrkan för 20 000 kronor. På mötet fick de mig att lova att inte starta någon ickeprofan verksamhet i lokalerna. Jag sa ja direkt, även om jag inte riktigt förstod vad de menade. Kanske var de oroliga att jag skulle starta en stripklubb eller en tatuerarstudio i kyrkan.
Efter att församlingen avkristnat lokalen och högtidligt burit ut altarkorset så flyttade Claes in men sina verktyg. Någon stripklubb blev det inte heller. Istället arrangerade han under flera år kurser i att bygga kajaker. Men så småningom hade alla i trakten som var intresserade av att bygga kajaker gått på kurs hos Claes och inga nya anmälde sig.
– I samma veva så dog min pappa. Jag skulle välja kista. Det var ett riktigt monopol. Det fanns tio olika kistor. Från riktigt flotta modeller till en mycket enkel i plywood. Det kändes inte bra att välja någon av dess standardkistor.
Claes bestämde sig för att inte utsätta sig för detta en gång till. Hans mamma är pigg – då ännu inte pensionär – men ställde glatt upp när sonen undrade om hans fick göra en kista till henne. Mamman kom till missionshuset.
– Hon la sig på ett papper på golvet och jag ritade upp en kista som skulle räcka. Hon bad att jag skulle ta till lite extra på mitten om hon lade ut, minns Claes.
När han väl beslutat sig för att bygga en kista vållade han rabalder i lokalpressen. Han hade ju haft god tillströmning till kurserna i kajakbygge – varför inte starta en i kistbygge? Men han fick inte skriva likkistekurs utan tidningen ändrade det till kistkurs i annonsen.
Han mammas kista är klar sedan länge färdig och får agera skåp i förhoppningsvis många år till. Den står framme vid fönstret och den är utformad med tanke på att hans mamma arbetat i vården under många år. Den är vitmålad och utsmyckad med röda, utskurna hjärtan och små gröna blad.
Hans egen kista fungerar som bänk i väntan på bättre användning. Som lärare har han naturligtvis låtit måla den med tavelfärg så att det går att rita på den med tavelkritor. Tanken är att vänner i en avlägsen framtid ska kunna skriva en sista hälsning.
– Som slöjdlärare är det kanske lite förvånade att jag har byggt den i MDF-board. Men jag tycker att det passar bra. Det är ett dött material…

Hundraåringen..

Det finns väll något väldigt befriande kring en bok som så påtagligt får en att ryckas med i ett levnadsöde så som Allans. Jonas Jonassons bok
” Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” är på ett sätt som filmen Forrest gump, där man kan följa en mans historia som bara av en tillfällighet blir intressant genom att han bara är den han är. Allans historia spänner över hela jordklotet och ett stort antal möten med kända personer som alla är riktigt imponerad av Allans sätt att vara. Det där lättsamma och behagliga som vi alla borde ta åt oss lite mer utav i vår vardag och låta saker och ting bara få rinna av för en stund. Att oroa sig för något ger bara sämre möjligheter för att lyckas med nästa drag. Det gäller att se möjligheter i det mesta och framförallt också acceptera att ödet och tillfälligheterna kan vi inte göra något åt.

Att räfsa...

Jag ser ut över gräsmattan och upptäcker ett stort antal löv ligga där och bara ropa efter att bli uppräfsade. Olika färger, storlekar och förmultningsgrad.
Klädsel för räfsning. Bomull innerst och gärna något tyg som kan andas utanpå. Stabila skor som tål vatten och som gärna inte sviktar i sidled. Helst bruna. Hanskar i läder och gärna inarbetade sen innan. Gröna. Keps, kanske en lite basker men då inte för varm. Jag går först och ser hurdan marken ser ut i jämförelse med mängden blad. Bladens storlek och konsistens och vilka sorts blad det är. Alla dessa parametrar avgör vilken sorts räfsa som skall användas och givetvis vilken rörelse som blir aktuell för just dessa blad. Jag känner på gräset och underlaget. Lite mjukt och vattnigt. Luktar lätt av en blandning av jord, förmultnad och kattbajs. Bladen är av typ kastanj. Stora och lätt bruna. Till viss del förmultnade men ännu lite spännstiga i kanterna. Även en liten del blad ifrån sälg har letat sig in. Klart mycket mer gröna och styva i formen. Dvs, att nu välja räfsa kan bli en kompromiss mellan flera olika sorter.
Jag går ner till min verkstad för att få möjlighet att bearbeta alla fakta som uppkommit vid rekognosering. Efter en betänketid faller valet till räfsa 5. Det är en Fiskars räfsa med stål 14 i räfsan. Räfsans längd är 15 cm och medelstyv till lite hårdare vid ändan. Bockningen har en lutning på 46 grader och ger därvidlag en mer enhetlig kvartalsrörelse i längdriktning. Räfsans längd är 198 cm och har en spänstfaktor på 9 pund i ändarna. Jag väljer den medelrunda handfattningen vid infästet till skrållen pgr av min högerhänthet.
Jag söker nu upp gräsmattan och letar upp vänster gräsfot för att kunna börja räfsandet. Rörelsen är lätt roterande i en halvmåne. Vinkeln mellan räfsa och kropp är 34 grader och har en koniskhet i slutsnärten. Jag jobbar med en pulshastighet på ca, 1,2 räfsningar i sekunden och skapar då en hög på 4 dm inom 3-4 min. För att maximera räfsans infång belastar jag räfsytan med ett tryck på max 4 bar i starten. Det ger ett utfall på 8-9 bar i själva kastet. Jag bearbetar ytan av gräsmattan ca 6-7 min innan jag pausar och ger kroppen en vilopuls på 90-120 slag i minuten.
När gräsmattan är klar har jag skapat en hög med blad på ungefär 234 cm i diameter som har en maxhöjd på 47 cm vid yttersta pik.
Denna hög skall sedan vällas och beredas tills laggen och toxiderna lämnar ytan av biokärlen och den blir redo att transporteras till komposten.
Vem har inte sagt att räfsa löv är en vetenskap!

Grubbleri…ett människans gissel.

Jag sitter och tittat min hund i ögonen. Djupt, och försöker förstå vad hon tänker på. Förmodligen instinkter och drifter som kommer för stunden. Likt meditation, där man skall bara låta tankarna komma och gå. Så underbart. Ingen planering för framtiden, inga tankar och reflektioner på vad som har varit, utan bara nuet. Ett nu som man bara får förhålla sig till. Att lösa till det bästa.
Motsvarigheten måste ju vara att grubbla. Detta gissel som vi alla dras med, mer eller mindre. Låt mig bara få använda mig av en metafor för att grubbla likt en torktumlare. Torktumlaren fungerar ju så att man lägger in våta kläder och efter en viss tid så är dom torra. Endel tar längre tid pgr av tjocklek, material, etc. Men, alla blir för eller senare torra. Så händer detta. Endel kläder blir inte torra. Dom bara snurrar runt, dag på dag, vecka efter vecka, månad, år och är ständigt fuktiga. Det går inte att plocka ut dom. Dom drar energi i massor. Likt tankar som tumlar runt i huvudet så hittar man inga lösningar för dom. Dom bara fortsätter att finnas där. Man kan ju alltid försöka undvika att se dessa kläder när man lägger in nya. Men man blir ständigt påmind om att dom ligger där. Varför ligger dom kvar. Varför slänger man inte bara dom i soptunnan. Så enkelt. Nä, det är inte så enkelt. Dom betyder något. Något viktigt. Annars hade man inte låtit dom ligga där så länge. Man vill verkligen få dom torra. Man hoppas på att det någon gång skall bli så att man kan ta på sig dom och känna lyckan av att just detta klädesplagget är torrt. Man kan ju också starta en tvättmaskin till. Ett projekt till. Allt för att hålla tankarna borta ifrån den där torktumlaren. Mer tvätt som skall torkas. Mer tvätt som skall in i torktumlaren tillsammans med den andra tvätten. Om jag trycker in mer kläder så ser jag ju inte den tvätten som bara ligger där. År ut och år in.
Jag smyger in bakom torktumlaren och hittar huvudströmbrytaren. Jag tar satts och vrider på knappen. Det blir tyst. Knäpp tyst. Så skönt det kan vara att bara få ett andrum i tillvaron där man slipper höra ljudet av en torktumlare som ständigt ljuder i bakgrunden.

Rötter!!

Det är morgon och hunden krafsar. Hon vill ut. Dimman ligger tät och luften är klar och full av dofter. Jag snörar på mig kängorna och snart bär det iväg till en skogen. En smal stig. Hunden först och jag sedan. Det är vått och halt. Tempot är ganska raskt och jag skall just justera hastigheten när jag slinter och faller pladask ner i gyttjan. Hunden ser besvärad ut. Jag reser mig upp och kollar så att allt är ok. Tänker på att det kunde ha gått illa. Fortsätter och tempot drivs upp allteftersom jag går vidare. Så händer det igen. En ny rot tappar kontakten med min sula och jag halkar för en sekund till och ena foten viker sig. En jättesmärta går ifrån foten upp till huvudet. Jag ser stjärnor och mår illa för en stund. Under en minut så betraktar jag marken. En mark full av rötter. Åt alla håll. Gamla som unga. Dom ligger där utspridda som ett ologiskt nätverk av vägar som någon har skapat. Varje rot tillhör ett träd. Ett nu kanske levande träd men också rötter utan ägare. Träd som redan har haft sitt liv. Ändå är det en massa rötter kvar. Rötter som dom nya rötterna måste ta hänsyn till när dom vill hitta vägar under ytan. Ett myller av ständiga initiativ och val. Med direkt påverkan på mig. Dom är hala och jag måste beräkna varje steg så att jag inte halkar. Mina egna rötter är förankrade i ett myller av anfäder. Jag är just nu ett träd som låter mina rötter få gräva sig fram i myllan av andra rötter. Jag måste också ta hänsyn. När jag faller så ligger rötterna kvar. Någon kanske halkar på en och annan rot som sticker upp. Kanske förbannar någon denna rot eller visar ett intresse för just detta nätverk av små rötter. Dessa rötters historia

Individualister föder nya individualister..

Idag är det valdagen. Alla bör utnyttja sin individuella möjlighet att rösta fram ett styre som gynnar oss alla. Frågan är bara om vi gör det.
Svenskt 50.tal präglades av en framtidstro av att vi tillsammans skapar ett samhälle som skall gynna, inte bara individen, utan oss alla. Det fanns en vision och en vilja att skapa det goda samhället. Samhället som vi alla skall trivas i och tillsammans växa i. Vi tänkte kollektivt och samhället skulle utformas därefter. Byggnader, torg, mötesplatser av alla de slag. Föreningslivet tog fart och kollektivavtal slöts och Sverige gick i frontlinjen när det gällde att hitta en medelväg mellan företag och enskilda. Det spenderades pengar på både skola och sjukhus. Mycket pengar. Pengar som skulle ge oss individer i samhället ett gott liv. Barn växte upp i familjer där det tidigt samtalades om en fantastisk framtid för alla. Alla skulle vara delaktiga till att utforma samhället. Vi skulle lära oss att vi alla var en kugge i maskineriet.
Åren gick och samhället förändrades. Vad var det som hände. Var det samhället utanför Sverige som ändrade på sig. Eller var det vi själva som plötsligt tappade tron på vår egna framtid. Plötsligt var det som att vi släppte alla visioner om det goda samhället. Vi slutade att blicka framåt. Vi slutade att visionera om hur vi ville att vår värld skulle se ut om 10, 20, 30 år framöver. Det var som att luften gick ur varje människa. Kanske inte alla. Några stod och kisade mot horisonten och fortsatte att mumla om att vi kan. Bara vi vill. Tillsammans. Men, den stora skaran hade redan lämnat startblocken. Och gett sig ut på livets stora löparfest där den egna plånboken är likt en GPS som styr varje individ i sin riktning. Åt olika håll. Varje individ ser till att sina förutsättningar är ultimata. Här gäller det att löpa så fort det går och samla poäng i livets bonussystem. Att bekräfta sig själv. Har jag lyckats, så räcker det. Skit i dom andra. Dom får skylla sig själv. Man har ju ett eget ansvar..eller!
Hur skall vi få våra barn att förstå vikten av att om vi tänker på våran nästa så gynnar det mig tillbaka. Hur skall vi bryta en trend för en ung människa som alltid har hört att det enda som räknas är dom själva. Inte gruppen som sådan.
Vi föder unga individualister just nu. Dom kommer i sin tur själva föda nya individualister. Jag må kämpa för att bryta det sociala arv som våra unga människor har med sig. Nu måste dom också lära sig att dom inte är jordens medelpunkt. Att det kanske är så att vissa saker måste man göra för att skapa ett samhälle för alla.
Gå nu och rösta och följ hjärtat, inte plånboken.

Fötter...

Fot (latin: pers) kallas den kroppsdel som på vissa djur avslutar benen och som används till förflyttning.

Dessa fötter. Dom slutar aldrig att fascinera mig. Jag kan blåstirra på andras fötter bara för att avgöra för mig själv om det är vackra eller mindre vackra. Det finns riktigt vackra fötter. Det handlar inte om storlek. Dess proportion är på något sätt i ballans. Tårnas längd är i fas med fotens bredd. Hälens bredd har hittat en yta som följer fotvalvet och dess väg fram till tårna. Det kan betyda en hel del hur foten har använts. Kanske gått i ett par för trånga skor. Kanske varit utsatt för mycket tryck eller helt enkelt bara blivit åsidosatt av dess ägare för andra viktigare saker. För foten är en del på kroppen som man bör ta hand om och vårda ömt. Sköta om och ta sin tid till. Naglarna skall poleras och ansas. Ett fotbad ibland gör dom mjuka. Någon kanske vill massera dom och smörja in dom. Då blir dom glada. Då är dom redo för allt man har planerat en tid framöver. Man liksom bara räknar med att dom skall ställa upp och bära, inte bara sin kropp, utan också alla dessa idéer som kroppen får för sig att göra. Jag tittar på dom. Dom är en bit bort. Det bär mer och mer emot att nå dom. Men det är värt ett besök.

Anti-restaurang

Vilket underbart fenomen som uppenbarade sig på TV under kvällen. Inslaget var ifrån NewYork. Ett fenomen som kallades ” anti-restaurang” och gick ut på att man annonserade på nätet eller på annat sätt och sökte folk som ville komma hem till en själv för att äta god mat och umgås. Som en restaurang men att man fick sitta där alldeles hur länge man ville utan att bli utkastad eller stressad av att det skall fyllas på med nya gäster. Priset på rätten varierade men det var tydligt att summan var tillräcklig för att restaurangen skulle gå runt på plus minus noll. Fokus låg på att samla olika människor och få till ett möte mellan dessa som kanske skulle kunna vara befruktande för framtiden. Det är sådana här idéer som jag personligen känner mycket för. Idéer som för samman människor.

Gammeltallen...

Det står där. Alldeles ensamt. På ett kalhygge. Gammeltallen..Jag tar mig fram till trädet och tittar respektfullt upp i grenverket. Tiden stannar för några sekunder. Den där känslan av att något i min närhet har sett, hört, varit med om mer än vad jag kan tänka mig. Om du bara kunde tala. Kanske bara viska några ord. Berätta lite om vad du har sett. Varit med om. Jag tar två steg fram och öppnar min famn så stort jag kan. En bamse kram. En sådan där kram som man skall ge en riktigt stor person. Men nu är det en jätte tall. Precis när jag skall släppa så är det som att jag inte kan komma loss. Jag sugs fast i barken och min kind möter bark och strävhet. Något hörs. Jag hör en röst inifrån tallen som viskar:
- Titta dig omkring..Där står dom andra träden. Mina vänner. Tysta. Endel med bark. Andra med ett tunnare skikt. Olika färg och utseende. Men samma princip. Vi trotsar gravitationen genom att sträva uppåt. De flesta har en lång stam med grenar som sticker ut. Några med barr. Några med löv. Alla har dom rötter som letar sig ut ifrån roten och håller trädet på platts. En massa rötter. Dom slåss med andra rötter om att hitta så bra fäste för just sitt träd. Rötterna är dom osynliga arbetarna som vi nästan aldrig ser. Jag vet. Kolla mina rötter. Dom har arbetat för mig i många år. Jag blir lite större för varje år. En årsring. Så fungerar inte du. Du växer hela tiden. Du upplever årstider men får inga årsringar. Det finns ingen markering på er människor om det har gått ett år eller två. Ni får kanske lite skavanker på era kroppar vid olyckor eller annat men…Jag markerar tydligt när det har gått ett år. Titta på min kropp. Är jag inte reslig. Jag lägger inte på mig en massa onödig tyngd på olämpliga ställen när jag växer inte..nä..jag fördelar så fint jag kan och låter alla delar få lika mycket av det goda. Hur skulle det se ut om jag plötsligt bara skickade all min kost till mitten av min kropp..Då skulle ju mina chanser för överlevnad en storm minska en smula..Det vill jag inte. Jag vill visa er att man kan om man vill. Med lite tur och en stor portion skicklighet kan man överleva så här länge.

J.S. Bach är i stan..

Jag stiger in genom den stora ingången på kyrkan i Östersund. Jag är inte ensam. Det har redan samlats flera personer som förväntansfullt tittar på varandra. Mer och mer människor stiger in i lokalen och tillslut är det så fullt att det är på bristningsgränsen vad lokalen kan klara av. Jag, som var här i god tid, har redan ställt mig på en platts längst fram så att jag kanske kan röra vid artisten. Så plötsligt blir det bara tyst. Knäpptyst. Sakta viker folkhavet undan och likt en diktator skär artisten fram genom folkhavet och finner sin platts bakom mikrofonen. Stort rufsigt hår, uppvikt skjortkrage och blanka skor. Han presenterar ett av sitt stycke som skall spelas:
- Allemande from French suite BWV 816
Han tydliggör för massan att bara för att det är en danslåt så bör man stilla sig en aning för att visa en viss hänsyn för kyrkan och dess inredning. Alla ser mer eller mindre upptagna ut av andra tankar. Ingen bryr sig.
Han går bestämt tillbaka genom havet av hängivna fans och tar trapporna upp till orgeln. Vi står bara där nere och tittar förväntansfullt på varandra och inser att nu eller aldrig. När den första tonen tar satts i a-moll så brister helvetet löst ibland de första bänkarna. Jag ser armar som greppar axlar, ryggar som snurrar runt och vrider sig till tonerna av extas. De främsta raderna av människor har redan fallit framåt och brakat igenom de alldeles för klena staket som arrangörerna hade trott skulle räcka. Det pågår ett vilt dansande som mer kan jämföras likt skakningar och ryckningar, som om livet bara gällde här och nu. Någon hoppar fram till artisten och tar sedan riktning mot folkhavet och kastar sig handlöst rakt ut ibland armar och händer. Kroppen faller mjukt och bärs likt en trofé runt i lokalen tills personen bara faller handlöst ner till marken. Jag betraktar detta vettlösa skådespel för en stund men inser efter ett tag att det bara inte går att sitta still, utan dras, likt en magnet, in till gräddan av hysteriska ungdomar och börjar likt en galning svaja i takt till:
- Fugue a la Gigue BWV 577
Det är då jag känner att jag bara måste låta. Klämma fram något ljud i takt till musiken. Det känns som att försöka kasta pil, berusad. Svårt att veta exakt när jag skall kasta. Jag tror mig veta när det skulle passa bra att klämma fram ett skrik. Jag måste bestämma detta under en millisekund. Där. Nu. Bära eller brista. Precis när ordet har hittat stöd i diafragman och sakta börjat rulla ut över mina läppar inser jag att något inte stämmer. Sakta åker ögonlocken upp. Krampen i rumpan, av att ha glidit ner på kyrkbänken, försvinner så fort jag inser att jag inte sitter ensam. Bredvid mig sitter svärföräldrarna och fånstirrar. Min fru nyper mig hårt i armen och tittar förtvivlat sig runt i lokalen. Jag far runt och inser att alla mer eller mindre har sin blick bara riktat på mig. Sakta vrider jag tillbaka huvet och sjunker, likt Sir Väs, ner i bänken för att varken mer synas eller höras. Tankarna far runt i huvet. Jag minns nu så väl vad det handlar om. Gunnar Idenstam, denna virtuos inom orgelmusik, presenterade sig och vad han skulle spela för musik. Han betonade just att dagens konsär gick i dansens tecken. När första tonen genomljöd lokalen och alla satt likt den kejserliga terakottaarmen, helt stilla, började mina ögonlock sin vandring till de nedre regionerna. Dom slöts sakta och mjukt. Min törnrosa sömn inleddes med att mitt huvud sakta föll framåt och fick en sned och konstig hållning. Jag ser hur J.S. Bach står på scen, någonstans i Österrike-1734 och håller sin publik i ett järngrepp. Alla är hänförda och fachinerad över denna artist och hur han för fram sin helt makalösa musik på sitt instrument. Inte en kropp sitter still. Alla rycks med av ljudet som strömmar ut. Sin tids stora rock idol.
Vår tids stora rockidoler, som bara befinner sig några hundra meter bort ifrån min slumrande kropp, ger allt vad dom tål på Storsjöyran i Östersund. Det är Kent, Lars Winnerbäck, Nerd, mm Vår tids publik, sitter inte likt fastnaglade dockor på en träbänk, utan skriker ut sin lycka över att få vara några meter ifrån sina stora hjältar. Hoppar, studsar och visar med hela sin själ att detta är höjdpunkten för dagen. Detta skulle J.S. Bach se och samtidigt veta att vi just nu satt och hörde ett av hans ”dansverk”. Helt stilla. Blickarna rakt fram.
Om han hade möjlighet. Bara lite. Så skulle han ge oss i kyrkan ett tecken.
Dansa, för faan. Rör på er.. jag har ju skrivit låten bara för att man skall gå loss..

En bit svensk kultur..

En bit svensk kultur..

Lördagen den 24 juli kl 11.00 arrangeras det traktorpulling i byn Flykälen i Jämtlands kommun. Speaker är Sten-Ove ” Rådis” Rådström och arrangör är Flykälens byalag.
Traktorpulling går ut på att dra en släde som blir tyngre och tyngre på en bana som är 100 m lång. Lyckas traktorn dra släden 100 meter kallas det ” Full Pull” och då kan man gå vidare till finalen som kallas ” Pull Off”. Varje traktor har ett försök att gå till final och i finalen är släden tyngre och den traktorn som drar längst vinner. Det finns olika viktklasser så som:
- 1600 kg standard
- 1600-2600 kg standard
- 3000 kg modifierade
- 2600-5000 kg standard
- 3000-5000 kg modifierade
Vem som helst kan anmäla sig till att ställa upp och de som anmälde sig till dessa olika viktklasser kunde heta:
- Urban Olsson
- Nisse Berggren
- Olle Andersson
- Lasse Andersson
Dom kom ifrån olika team som kunde heta:
- Team Utrikes
- Dille foder och maskin
- Taxinge gods
- Åse bruk
Dom hade traktorer som kunde heta:
- Porsche Allgier
- BM 10
- Fergusson 35
- Volvo T22 V8
- Valmet 702
- Bison 470 V12

Hålltiderna är:
- 11.00 defilering och presentation
- 11.15 traktorpulling och kval
- 13.00 Paus ( passa på att låta barnen prova minifyrhjulingar och hoppborgen, för dom lite äldre finns det uppvisning i hur man skapar ugglor med motorsåg)
- 14.00 Finalpass
- 16.30 Prisutdelning och After Pulling i tältet

Det serveras kaffe, läsk, korv, hamburgare i gamla skolan. Toaletter finns på skolgården och bakom traktorutställningen.

Finns det något mer att tillägga? Dagen är räddad…

Fysisk aktivitet..

Jag stiger upp på morgonen medan dom andra fortfarande sover. Jag smyger försiktigt ut i farstun och hittar mina shorts som hänger på tork efter gårdagens kvällsdopp. Dom är fortfarande våta. På med dom bara. Och linnet som luktar svett. Träningsskorna är slitna och trasiga men mina trogna vapendragare och vänner. Dom hjälper mig att på ett så smidigt sätt det bara går föra min energi från min kropp, mina ben till det jag rör mig mot. Det vill säga, marken jag just nu skall använda för att bli av med energi. Det kan vara asfalt, grus, rötter, gyttja, gräs…Allt jag kommer i kontakt med när jag är ute och springer Att bli av med energi…är det bara de det handlar om, eller är det att få energi. Vad jag så väl vet är att jag behöver att röra mig. Min kropp kräver det. Det är som att den tackar mig med några välriktade ryggdunkningar efteråt. Tack för att du tog med mig ut och rastade mig en stund, pressade mig och använde mig och alla mina delar så som jag är ämnad för. Jag för en sorts konversation med min kropp. Kroppen är ibland på dåligt humör och vill inte riktigt komma igång. Som om jag har väckt den på fel sida eller bara valt en stund när den inte alls vill göra det jag vill göra. Då har jag lärt mig med åren att bli en god lyssnare. Att känna av när kroppen berättar för mig att det kanske var ett dåligt tillfälle att röra sig just nu. Jag lyssnar och förstår. Jag tvekar inte att fortsätta men jag kanske tar det lite lugnare och visar lite mer hänsyn än annars. Jag vill vara god vän med min kropp. Det är min bästa vän och utan honom skulle det vara svårt att genomföra så mycket annat jag vill göra.
Jag fullkomligt älskar fysisk aktivitet. Att springa eller göra andra saker som kallas träning är en sak men att arbeta och jobba med kroppen rent fysiskt är helt underbart. Det ger en sådan inre tillfredställelse. Det är som att jag använder min kropp till det den är ämnad för och skapad för, genom många miljoner år av jagande, springande, hoppande och pillande med olika saker i olika situationer. Inte bara blir jag utmattad av att snickra eller gräva upp en sten som jag har hittat på tomten , utan jag får också en god anledning till att sätta mig ner och ta en paus, fika och känna lättnad över att jag rent faktiskt gör något. Det där nedärvda svenska att: om man gör några timmar av hårt arbete så är man värd att vila en stund. Vilan var en morot. En belöning för ett gott jobb. Ett verktyg att få folk att både arbeta men också att finna gemenskap i att vi faktiskt har varandra och vi gör något ihop. Tillsammans. Men också ger fysiskt arbete en sorts meditation där jag inte tänker på annat än just den spiken, brädan, stenen eller hur jag skall krypa ner under det bjälklaget för att kunna lyfta den brädan i nivå. Meditation genom kroppsarbete. Nu vill jag inte bara säga att fysiskt arbete bara är av godo. Genom århundrade har fysiskt arbete slitit ut många kroppar och böjt många ryggar, slitit ut många leder och knäckt även den starkaste. Fysiskt arbete som sakta bröt ner den starkaste av alla kroppar. Fysiskt arbete som man inte själv fick bestämma över utan var tvungen att göra för att få mat för dagen. Fysiskt arbete som man som individ inte alls hade kontroll över. Tills helt nyligen då det plötsligt vände. Bara sådär. Plötsligt försvann alla dom där fysiska momenten som hade varit till ondo för oss. Vi behövde inte kröka ryggar längre eller stå så där konstigt som gjorde att våra axlar, armar och leder slets ut i förtid. Plötsligt så fanns det maskiner som kunde göra alla moment som faktiskt var jobbiga och monotona. Robotar som gjorde att vi själva kunde sitta bredvid och bara titta på. Bekväma stolar med nackstöd. Kroppen får ständig vila. Tills kvällen kommer. Då skyndar vi till gymmet för att ge kroppen vad den behöver. För att dämpa samvetet och känna att vi FYSISKT gjort något. Så att vi med gott samvete kan äta gott och känna att vi får den där sömnen som man får av att ta i. Vad vill jag komma. Vet inte. Mer än att inte riktigt förstå hur vi människor behandlar våra kroppar, som i så många år har finslipats till att bli det bästa av alla verktyg i naturen, till att i mångt och mycket bara sitta ner och låta allt rasa samman. Vi använder fiolen till att sitta på, inte att spela med. Hur kunde det bli så? Jag går ner till sjön och tar ett dopp. Det är kallt men efter ett tag så blir det bättre. När jag går upp så infinner sig ett välbehag i hela mig. Kroppen klappar mig tacksamt på ryggen..

Jag vet inte.....

Vad är det för fel med att säga:
- jag vet inte…
Varför skall det vara så laddat med att erkänna att man inte alls har en aning om svaret. Det är som att det liksom fastnar i halsen när ordet skall formas av läpparna och sedan delges till den eller de som står framför och bara väntar på att få ett svar. Som förväntar sig att man har ett svar. Detta borde du veta i din ålder, med dina studier, med din livserfarenhet, etc, etc…Men, jag har inte en aning. Jag kan chansa och säga något som jag faktiskt tror är det rätta svaret. Man går på magkänslan. Det kan gå hem, men chansen att man prickar rätt och svarar precis DET som är det rätta svaret är rätt så liten. Skulle man ändå lyckas så är glädjen förmodligen kort och intensiv men, den beska eftersmaken skulle snabbt infinna sig i att man ändå inte visste, utan bara chansade. Därtill skulle väll det också öppna upp för att man nästa gång kanske chansar igen..bara för att känna den där lilla glädjen som kom av att man faktiskt lyckades med en chansning.
Eller, så kan jag ju bara säga något som jag tycker verkar rimligt, men som jag vet är fel, och försöka se så där bestämd ut som om att DET då lägger mer tyngd åt att jag faktiskt visste. Ljuga helt enkelt. Vinsten i detta skulle väll vara att om jag lyckas så får det mig under bråkdelen av en sekund att känna att jag är lite bättre än min utfrågare. Bara just den personen. Men det handlar BARA om den just då. För någon annan kan ju dyka upp och veta det riktiga svaret och då berätta det. Då ligger man risigt till om man inte lägger till med att se RIKTIGT bestämd ut och samtidigt undergräva personen som tror att han vet. Man kan också backa tillbaka och erkänna sig besegrad av att det nu har dykt upp en som faktiskt VET och då stå där med skammen av att ha sagt något som man faktiskt visste var fel men, ändå hävda att det var rätt.

Eller så tar man tjuren vid hornen och tar tag i situationen och bara erkänner att när jag inte vet så är det bara att släppa det man har i händerna, lägga sig på rygg, plocka fram de där stora djupa ögonen och säga:
- jag vet inte..har inte en aning…skulle vilja veta men…är helt tom i huvet när det gäller just denna sak…
Det känns så mycket enklare. Som om det öppnar upp för chansen att faktiskt lära sig en massa nya saker. Som om fröken nyfiken fick chansen att ställa alla de där frågorna som gör att man upptäcker områden man inte visste fanns. Jag lägger prestigen på hyllan och släpper den där känslan att det inte gör något att inte veta. För det gör ju framtiden så mycket mer intressantare att veta att man har så mycket mer att upptäcka. Bara av att inte veta..

Trädgårdsmästaren i skolan.

En dag kom en trädgårdsmästare på besök i en skola. Han satte sig ner för att samtala med skolans lärare för en stund. Han frågade hur det var ställt med skolan och barnen.
- Jo, bra, sa lärarna men det har blivit tyngre och tyngre för oss i skolan. Vi har allt mer att göra och mindre tid till eleverna. Det skall skrivas och noteras kring barnens utveckling och det verkar som att det inte finns en ände på hur mycket vi skall dokumentera kring varje elev.
Hm, tänkte trädgårdsmästaren och fortsatte att fråga. Hur organiserar ni så att eleverna som kommer till skolan lär sig en massa saker?
- Jo, vi ger eleverna en viss tid i varje ämne och sätter de elever som är i en viss ålder i ett klassrum och lär dom samma sak.
Hm, tänkte trädgårdsmästaren igen. Hur kan ni tro att dom kan lära sig samma sak bara för att dom är i samma ålder? Dom ser ju inte ens lika dana ut?
- Jo, vi jämför sedan dom mot varandra och ser vi att det är några som särskiljer sig på ett eller annat sätt så försöker vi att hjälpa den personen så gott det går att komma ifatt dom andra.
Hm, ännu en gång…. Vad gör ni med de eleverna som arbetar bättre än de andra?
- Jo, det finns varken tid eller möjlighet att visa dom eleverna vad dom kan göra för att fördjupa sig…Du vet, all vår tid går till de som inte hinner med.
Trädgårdsmästaren satt länge och funderade och började jämför med sitt egna yrke. Han började fantisera om hur det skulle vara att komma till arbetet och simulera att han var en lärare i skolan och hade samma strategi som dessa. Han ägnade sig åt att vattna och fingra på sina blomster exakt lika mycket trotts att dom hade olika behov och var olika arter. Trotts att han visste att de olika arterna var olika och hade olika behov så gav han alla lika mycket. Det gjorde att vissa blommor vissnade för att han inte gav dom de behov som dom behövde medans vissa blommor fick sitt behov tillgodosett men som art så fann dom inga utmaningar i att fortsätta att utmärka sig som sin egna speciella sort som dom var.
Han blev bedrövad. Tänk om han som trädgårdsmästare kunde få styra och ställa över en skola. Då skulle han använda sig av de erfarenheter som han hade lärt sig som trädgårdsmästare. Han skulle odla tallanger i skolan. Han skulle genast skapa den möjligheten att:
- låta eleverna få lite mer tid till det som dom är bra på och sakta öka detta med åren. Denna positiva energi som det ger att känna att man går till något som man vet är roligt varje dag är som ett extra tillskott av växtnäring
- ge eleverna stora möjligheter att misslyckas och räkna in misslyckandet som en positiv erfarenhet som berikar deras inlärning,
- acceptera eleverna, ( arterna ) som olika och utgå ifrån att dom kommer att växa på olika sätt och olika fort och det är ett biologiskt faktum som vi inte kan göra något åt
- ge eleverna tillgång till lärare som skiner som solen och ser dom var och en för vad dom är och lyssnar på dom

Trädgårdsmästaren ler….

Dagens tipps!

Dagens tipps och tanke till mig själv att försöka att:

- omge mig med talanger och nytänkande människor
- inte vara rädd att misslyckas
- vara djärv
- tro på sig själv
- jobba hårt
- inte ge upp
- våga utvärdera sig själv
- ha empati och lyssna på andra
- ha kul
- stressa inte, det blir inte mer gjort, snarare sämre

Prova Bo!!

Vi önskar vi i framtiden att kunna lansera konceptet ” Prova Bo” för dom som kanske vill flytta ut till landsbygden men inte riktigt är beredda att köpa ett hus eller hyra en vanlig lägenhet. Jag tror att vi skulle vara ibland de första som vill prova en ny modell. En modell som jag tror är ett vinnande koncept ibland singlar, par eller till och med småfamiljer som vill leva mer enkelt och samtidigt dela tillvaron med andra till en början. Kanske mer än bara tillvaron utan också strävan mot ett gemensamt mål i framtiden. Ett mål där vi tillsammans blir mer delaktiga i hur vi vill leva och styra vår vardag i ett samhälle. Ett sorts koloni. Vi vill bygga upp en liten by bestående av fem friggebodar som vi har pimpat till olika naturliga uttryck så som kotte, svamp, droppe, etc.,. Dom är runt 15 kvm stora, isolerade och eluppvärmda. Dom ligger i förbund med varandra och det finns ett gemensamt storkök, med både toalett och dusch. Människor som är intresserade av att testa landet skall kunna hyra in sig i dessa små hus en, tre eller sex månader för att prova lyckan. Tycker man att attraktionen är hög så kanske man letar upp ett litet hus i närområdet och köper detta.
Så låt oss nu se framtiden med optimism och hoppas att andra tycker att detta är en slående idé!!

Vår tids krig, mossa och mördarsniglar!

Det är vår. Det ligger i luften. Krig. Sverige har inte någon krigserfarenhet sen två hundra år. Vi är lyckligt lottade som har lyckats hålla oss utanför konflikter i vårt land så länge. Det finns säkert många skäl till detta som jag inte vill gå in på men vi har ändå glömt vårt sommarkrig. Detta krig är säsongsbetonat. Det utkämpas på två fronter. Det är synnerligen alvarligt och för många är det liv eller död. Jag tänker på mossa och mördarsniglar. Dessa två obarmhärtiga motståndare som agerar känslokallt och inte alls har någon förståelse för våra argument. Dom vill liksom inte komma på alla de träffar som vi anordnar för att skapa fred. Dom är kallheten själv.
Vi börjar med mossa. Denna fiende som lurar likt kamouflerade soldater ibland gräs och gröda. Hur jag än går ifrån dialog till handling så blir det bara mer och mer i gräsmattan. Dom liksom bara förökar sig allt eftersom och skapar en synnerligen obehaglig mjuk gräsmatta som kväver allt annat runt omkring. Gräset har inte en chans. Jag peppar gräset med alla sorters slagdängor så som:
- Ge mig ett G, ge mig ett R, ge mig ett Ä, ge mig ett S, ge mig ett E, ge mig ett T!!!! Vad blir det..GRÄSET!!!
Det hjälper inte. Gräset liksom bara försvinner bort likt löven på hösten. Slokörade står gräset bara där och ger upp. Mossa vinner med 17-0.
Jag ger upp!!
Mördarsnigeln. Dom kommer om natten. En armada fast en åt gången. Dom kan inte vara tillsammans. Dom är så galna så om dom skulle anfalla ihop så äter dom upp varandra om någon skulle snubbla. Livsfarliga. Vem vill återfödas som en mördarsnigel? Att alltid titta över axeln och hålla koll på sina goda kamrater som plötsligt kan förvandlas till sin värsta fiende. Dom är skoningslösa. Det finns en massa sätt att försvara sig. Inget hjälper. Det verkar bara sporra dom. Dom ropar bara på mer släktingar som bara släpper vad dom har i sina händer och rusar för att hjälpa. Namnet mördarsnigel inger respekt ibland sina likar. Dom svarta sniglarna viker undan så fort det kommer en mördarsnigel. Dom vill inte ha med dom att göra. Dom har dåligt rykte ibland sniglar i allmänhet. Mördarsniglar vill leva upp till sitt rykte. Andra sniglar vill kvala in ibland dom men det är svårt. Det är svårt att byta färg. Inträdeskraven är tuffa. Man skall äta upp sin broder..
Jag ger upp. Klarar inte tvåfrontskriget utan låter mossan vinna mot gräset. Låter mördarsniglarna beta av mina växter och ockupera min trädgård.

TAT - Tid att tänka..

Det är söndag och jag vaknar runt halv sex. Underbart. Jag har bestämt att denna dag skall ägnas åt ingenting. INGENTING!! Jag har sett fram emot detta. De sista dagarna har varit upp till bredden fyllda med åtaganden ifrån alla håll. Jag hänger på mig den slitna morgonrocken och pallrar mig ner till brevlådan för att hämta mina två dagstidningar. Boråstidning för att den har den lokala förankringen och Svenska dagbladet för mer riks och utlandstäckande reportage. Jag lusläser i sängen. Allt. Därefter intar jag bokställning och arbetar mig igenom ett stort antal sidor innan boken känns för tung för mina armar. Nu plötsligt är det dags för ingenting. Äntligen. Jag har längtat. Att få ligga och bara tänka fritt är magiskt. Det tar ett tag innan tankarna får en sorts struktur. Får florera fritt och hoppa hage i huvudet. Jag kallar det TAT. ( Tid Att Tänka ). När har vi tid att tänka?.Är tid att tänka en bristvara? Varför tar vi oss inte tillräckligt med tid för att bara tänka?. Vågar vi inte bara sitta ner och inte göra något mer än att tänka?. För mig är tid att tänka en åker. En åker som måste gödslas. Jag gödslar med att ha riktigt tråkigt. Att ha tråkigt är så underskattat. Vad synd att just den tiden som man inte vet vad man skall göra kallas för något sådant som ”att ha tråkigt”. Det är ju det som är poängen. Att då öppnar sig möjligheterna till att tänka. För i själva tråkigheten ligger ju möjligheterna. Jag ser det som att ha tråkigt och samtidigt få tid att tänka går hand i hand. Dom stödjer varandra så bra. Tid att tänka är ju kreativitetens moder. Det är då man hinner vända och vrida på sina tankar. Tid för reflektion som är så viktigt. Liksom känna på tankarna och para ihop dom på olika sätt. Jag vet att samhället går i den riktningen att vi inte skall hinna sitta ner. Det fylls hela tiden på med nya intryck som skall behandlas och eller? Orkar vi behandla alla intryck? Nä. Det gäller att stänga av. Bara få ligga där i sängen eller soffan och bara tänka. Ge sig tid att bearbeta sina egna intryck och reflektera över sin egen situation. Då kommer dom. Tankarna. Likt regnet på sommaren som börjar så vackert med de där mörka molnen. Som tornar upp sig, stora och svarta, och släpper det där sommarregnet som bara öser ner. Tankar som står som spön i backen. Det ser vi fram emot!

Pedagogik i kubik.

Så plötsligt sitter dom där. Mitt framför mig. En helt annan kultur. Ett helt annat folkslag. En helt annan kontinent. En kontinent som är så stor och så full av olika språk och så full av olika folkslag. En kontinent bestående av 154 olika språk och an massa olika länder uppdragna av de vita under den kolloniara eran på början av 1900:talet. En kontinent som heter Afrika. Ett Afrika som jag har växt upp med under min barndom som ständigt signalerade fattigdom, krig och uppsvällda magar. En kontinent av oordning och kriser. Var fanns det blomstrande städer och sprudlande åkrar. Denna bild av Afrika följer med mig upp i åren och sitter där likt ett födelsemärke som är svårt att tvätta bort. Jag inser mer och mer att det är en fachinerande kontinent med enormt mycket spännande att ge mig, oss. Mycket vackert. Så plötsligt sitter han där. Kolsvart med en mössa på huvudet. Inomhus. Det får man ju inte ha i skolan. Huvudbonad. Men det kan man ju inte säga. Han är en besökare. En gäst. Det gäller inte gäster och speciellt om man är gäst ifrån Afrika. Han fryser. Han har vantar och en tjock rock. Det är väll skillnad på klimat och klimat. Kalla Sverige. Jag slår mig ner bredvid honom och genast börjar vi prata. Den första frågan han ställer är:
- Hur slår ni barnen på denna skola?
Stora vita ögon ser rakt igenom mig. Jag blir helt paff. Sådär tagen på sängen. Jag finner tillslut fattningen och försöker på bräcklig svenska säga att:
- vi slår inte våra elever. Vi försöker diskutera med dom om dom gör något fel.
Han briser ut i ett stort leende. Ett högljutt skratt. Hela han hoppar i takt med skrattet. Han förstår inte riktigt vad jag säger. Pratar..Som att det skulle hjälpa. Jag försöker förklara att i Sverige är det förbjudet att slå barn. Vi har en lag. Vi är ett av de första länderna i världen som faktiskt förbjöd barnaga. Medans jag ivrigt förklarar läget så ser jag att han inte är så intresserad av att fortsätta den här konversationen. Han är ifrån Burkina Faso. Va hette det sa du? Burkina Faso! Jag blir mållös. Trodde jag kunde min geografi. För att inte verka aldelles pantad så nickar jag jakande att visst, det landet känner jag till. Vi pratar på om allt eller inget och någonstans föds det en vänskap som gör att jag får en kraftig kram och en stående inbjudan till Burkina Faso. Landet som jag inte visste fanns. Efter att han har återgått till sitt hemland så tog det inte många veckor förrän jag fick min första gåva sänd till mig. Det var ett stort paket. Jag öppnade försiktigt och när jag gick igenom det innersta lagret papper slog en stank emot mig. Det var deras nationaldräkt. Den var handtryckt i kobajs. Kobajs ifrån Burkina Faso. Vackra tryckta halvmånar i ett synnerligen vackert mönster. Jag letar upp en gåva och skickar till honom. Tillbaka kommer ett gigantiskt lusia nattlinne. Gåvor fram och tillbaka. Små brev med knagglig engelska. Inbjudan från båda håll. Var skall det sluta. Jag vet inte. Vi gör en ansökan om att åka dit i november. Vore kul. Inte att se honom slå elever på skolan. Inte ens HUR han slår eleverna. Utan bara känna doften, värmen och ljudet ifrån Afrika.

Pimpy Green

Våren är här. Ljuset, gruset och förvirringen av att inte riktigt veta vad man skall ta på sig. Hemma väntar trädgården av att få sig en ansiktslyftning. Kamma, borsta och räfsa fram de små gröna stjälkar som så vackert har trängt fram ur jorden. Människor kommer fram likt björnar ur idet och vandrar sömndrucket omkring i sina trädgårdar för att leta uppgifter. I garagen hänger trädgårdsredskap snyggt utmed väggarna eller ligger slängda i ett hörnet i källaren. Så som dom lades där i höstas. Trädgårdsredskap är oftast utformade enbart för att fylla sin funktion. Vackra. Knappast men det kanske inte är så viktigt. Eller. Att bara fungera och hålla i all evighet. Vad hände med det estetiska. Utseendet. Varför berövades våra trädgårdsredskap den möjligheten att vara spännande till sitt utseende. Få vara individuell. Att få sitta fasthållen i armarna på en person som stolt visar upp för sina grannar att jag minsann är inte bara funktionell utan snygg. Rolig eller bara underlig. Någon säger:
- Wow!! Vilken rolig borste…..den ser ut som en…..Kolla skottkärran och handtagen…benen är likt kvinnoben…Kolla räfsan…den ser ut som en orm…!
Jag pratar ofta om form och funktion. Att fungera och vara snyggt att titta på. Det första är något vi alla kan enas om. Saker bör fungera. Men det där andra. Snyggt, estetiskt, tilltalande är något vi lämnar till betraktarens ögon. Men det är nog så viktigt. Kanske mer viktigt än någonsin. Det gör vardagen så mycket mer spännande. Där går konsten in som en kil och testar gränserna. Konst är likt kryddan för maten. När trädgårdsredskap fortfarande är trädgårdsredskap men, med det där lilla extra. Kryddan. Konsten. Då händer något. Då blir det plötsligt lite speciellt att gå ut den där dagen och kratta i landet, köra skottkärra eller borsta utanför huset. Jag ger redskapen en chans att visa vad dom går för. Jag ger dom chansen att växa och känna sig lite speciell. Det där vi behöver känna varje dag vi går ut i trädgården. Pimpy Green är ordet för årstiden.

Att våga

Vad är det som gör att vissa vågar? Jag vill så gärna veta. Var i barndomen lägger man grunden för att våga något? Är det något man lär sig väldigt tidigt, när föräldrarna står där med utsträckta händer och öppen famn beredda att ta emot när man skall ta det där första steget, simmar de där första simtagen eller cyklar de där första metrarna på den där hårda asfalten. Är det ärftligt att våga? Kanske genetiskt kodat och inprogrammerat i våra själar. Eller vissa individer kanske inte har några val. Dom bara är tvungna att kasta sig ut i det okända om och om igen bara för ren överlevnad. Bära eller brista. Sammanlänkade likt en kedja sitter misslyckandet. Detta nedvärderade ord som bör få upprättelse. Upphöjas till skyarna. För om det inte fanns möjligheten att misslyckas så skulle få vilja våga. Om vi bara accepterade misslyckandet som en helt vanlig regelbundenhet likt att äta, sova eller något annat vardagligt så skulle vi lära oss så mycket varje dag. Att våga är att våga misslyckas. För vi vet att skulle vi bara ta misslyckandet som en lärdom i livet så skulle vi våga bryta ny mark. Då skapar vi nya utgångspunkter där allt kan hända. Två, tre steg framåt och ett tillbaka. Marken under oss kan rämna när som helst men det kan också bära. Lägga in misslyckandet som ett strävansmål i skolan. Ge misslyckandet en chans att blomma ut och bli endel av ungdomars vardag. Bara man lär sig att reflektera över vad som gick snett. Vad kan bli bättre och sedan på det igen. Jag brukar säga till mina elever att:
- ni får gärna misslyckas. Annars vågar ni ingenting. Någon som inte vågar något kan häller inte vinna något. Så kom igen. Misslyckas bara. Bara ingen dör ( fniss, fniss) eller förstör något med ont uppsåt.
De flesta elever brukar fatta galloppen och koppla av en smula. Liksom sjunka ihop sådär skönt och äntligen bara få göra något utan krav på direkt lycka. Den sanna framgången är kantad av misslyckanden. Jag tittar på mina händer och ser alla små misslyckanden. Alla ärr efter knivar, saxar och skruvmejslar som har sluntit och halkat in på huden.
Våga är att våga misslyckas

En neanderthalare pratar mode.

Plötsligt är dom där och uttrycker sig. Ger sin bild av vad som är rätt eller fel. Dom tar sig friheter att sätta gränser för vad som skall vara rådande just nu. Tar makten över dom som inte själva vågar agera utan står där likt föräldrar till barn och sätter fingret i vädret och poängterar vad som skall sitta på kroppen, knoppen och resten. Jag pratar om dessa neanderthalare som alldeles för ofta får dyka upp i media och kräkas över oss allmänhet om vad som är ”inne” och ”ute” just nu. Sätta normer för vad och hur folk skall klä sig. De tror sig veta, ana vad som gäller angående färger, mönster och annat som anspelar på vårt utseende och hur det skall framställas för andra. Hur kan hela denna cirkus få fortgå utan att bli kritiserad, avklädd som något som bara begränsar oss i våra drömmar att våga klä oss precis så som vi vill och känner för stunden. Nu är det stopp. Nu tar vi tjuren vid hornen och föregår med gott exempel mot den yngre generationen. Vi visar att mode är ett fenomen som någon bara har hittat på för att kunna sko sig. Att kunna göra pengar på att människor med bristande självförtroende tror att man blir mer accepterad om man köper det som är ”inne”. Istället för att själv våga avgöra att det man verkligen vill ha på sig är något som inte alls ligger i tiden, har använts, åldrats och kanske fått en helt unik patina av sig själv. Skönhet kommer inifrån. Skönhet kommer av att våga klä sig som man känner i sitt inre. Skönhet är att våga visa att man förlitar sig inte bara på vad man har klätt på sig utan hur man är. Bara rakt upp och ner. Vem man är utan krusiduller.

Hierarkier i en bastu!

Det finns öppna hierarkier och mer eller mindre dolda. Öppna på så vis att vi har olika attribut, kanske fastsatta på våra kläder, som tydligt visar att vi har olika grader, positioner i ett visst samanhang. Det finns också dolda hierarkier som vi har svårare att se genom att dom är mer subtila och kanske mer skapade av dolda kunskaper, erfarenheter eller andra saker som har med en viss kultur som har påverkat just de stället eller bygden på ett eller annat sätt. Jag har den erfarenheten att ha växt upp på landet och kanske lärt mig de underliggande reglerna som så väl präglar en landsbygd pgr av den lilla sammansättningen av människor tillsammans. Nu har jag haft den turen att vara tillsammans med en underbar kvinna som kommer ifrån Jämtland och den lilla byn Borgvattnet. Där har jag varit allt som oftast i tjugo år och sakta smällt in i orten och dess befolkning. Det har tagit tid men nu är det oftast öppna dörrar och mycket kaffe med bullar vad man än går. Fantastiska människor. Alltid välkommen. Men som sagt, det tog tid och jag tvingades till tålamod. Stället som jag fann som mest inspirerande var Gustavs bastu. Vilken anläggning. En vedeldad bastu utmed sjön. Där inne var det olika krokar med manliga dubbelnamn. Per-Gunnar, Sven-Ove, Nils-Petter. På vintern sågades det upp ett fyrkantig hål i isen och om man inte tog ett dopp så ansågs man lite mesig. I början av min karriär i denna bastu fick jag inte sitta var som helst. Jag skulle sitta på nybörjarplatsen. Det var mitt framför kaminen. Den var skållhet. Det lyste rött genom plåten och strålvärmen var intensiv och dödshet. Där satt man. Genomsvett. Försökte att andas så obehindrat som det gick. Se så lite ansträngd ut som man bara klarade. Lyssnade på fiskehistorier, tjocklek på is, renar, älgar, rådjur och annat vilt. Jag försökte lägga in någon passus ibland om hur det var att leva söderöver och att vi inte alls tyckte att det var juste att vi bara snodde till oss el via era kraftverk och vackra flickor..Nu hade ju jag precis gjort det, flicka alltså, men, det var inget jag precis basunerade ut nu. När det var dags att doppa sig i vaken så tvingade jag mig ner i detta svinkalla svarta hål mer än en gång för att visa att jag minsann skulle vara en riktig karl att räkna med. Inte bara en sörnolla utan också en hårding som ville jobba sig upp i bastu hierarkin. Ta för sig. Bli en riktig norrländsk bastumördare som satt på den bästa platsen och drog långa historier och grymma fiskefångster på avsides sjöar. Jag startade tappert och fick snart upp ångan. Några år senare hade jag avancerat lite längre in i bastun och slapp det skållheta järnet framför kroppen. Självförtroendet växte och så också mina långa utläggningar om hur livet kan te sig för en helt vanlig familj levandes söder om Gävle. Ett antal mer somrar och vintrar gick och mitt namn började nämnas ibland de bastande dubbelnamnen och jag vann mer och mer prestige bland de äldre. Så kom finalen. Det stora eldprovet. Jag skulle själv tända upp bastun och hålla koll på att det blev en jämn och fin eld och således en perfekt hetta inuti bastun. Jag var nervös. Allt kunde gå fel. Jag kunde totalt kollapsa och fullständigt braka ner i hierarkin och landa på den förrädiska jumboplatsen igen. Nej. Det fick inte hända. Focus. Jag spände musklerna och gick in i ett tunnelseende och gjorde provet. Det slog väl ut och blev godkänt som en bra bastuvärme. Jag tackar gudarna för att dom tillsammans med mig skapade denna lyckade eld. Nu är jag mer eller mindre accepterad och kan välja lite vilken plats jag känner för. Våga jazza lite. Det är skönt.

Vad lär jag mig av en påskpresent.

Påsken är för mig en tradition av att klä upp barn till påskkärringar, gömma påskägg och ständigt ha ett vakande öga på tonåringar som kastar smällare till höger och vänster. Det är också en tradition att äta ägg. Mycket ägg. Kanske också måla dom innan. Göra dom sådär vackra innan man skalar ägget och äter innehållet tillsammans med kaviar och sill. Nu kan man ju koka ägg i en vanlig kastrull och pröva sig fram till hur hårt eller löst man vill ha ägget. Själv gillar jag när det är sådär lagom kokt så att det innersta av gulan rinner. Jag brukar oftast misslyckas och det kan vara med ren tur som det kokas i exakt den temperatur och tid som det krävs för att få, i mina ögon, max resultat. Det finns nu apparater till hjälp för att handleda mig till att maximera att mina äggkokningsresultat blir till det bättre. Äggkokaren. Den ser till en början inte mycket ut för världen där den står på bänken men ger man sig in i dess inre och börjar läsa dess presentation så inser man att denna apparat är något utöver det vanliga. En apparat som är mer avancerad än man någonsin hade trott. Frågan är väll om jag har tillräcklig kapacitet för att riktigt förstå hur den fungerar och vad den kan ställa till med. Under rubriken SÄKERHET hittar jag något som får mig att känna att denna maskin leker man inte med. Jag citerar:
- produkten får ej användas av personer ( inklusive barn ) med begränsad fysisk eller mental förmåga.
Att vara begränsad fysiskt och samtidigt få för sig att koka ägg är väll kanske inte en riktigt lyckad kombination om begränsningen rent fysiskt består av att jag ex, inte kan stänga av kokaren och det då börjar brinna eller att mina armar är borta och jag helt tvunget måste lyfta ur de nykokta äggen med tungan och då bränna mig så illa så att jag inte kan prata på flera veckor. Men, hur är det om jag har en begränsad mental förmåga? Hur vet jag att jag har en tillräckligt hög mental förmåga för denna äggkokare? Var går gränsen? Vem sätter gränsen? Var finns kursen? Det finns inga kurser så jag måste själv avgöra om jag är kapabel att koka mina egna ägg. Det är kanske där vi har svaret. Att jag får liksom svaret serverat när jag kokar mina ägg. Om jag lyckas med äggkoket så är jag inte begränsad i min mentala förmåga. Jag visste det. Dom har alltså byggt in en test i äggkokaren som visar vilken förmåga man har. Både fysiskt och mentalt. Detta gör mig nervös. Det sätter lite press på själva äggkoket. Jag vill inte misslyckas och visa hur dum jag är inför andra. Man kanske inte behöver koka ihop i grupp. Kanske kan träna lite hemma själv innan jag tar med mig äggkokaren till människor jag vill imponera på. Dom där kompisarna som har lyckats i karriären, tjänar mycket pengar och har ett allmänt lyckligt liv. Då, överraskar jag. Bländar med min högt utvecklade mentala kapasitet. Jag tar fram äggkokaren och ber alla sitta helt still tills äggen är perfekt kokta. Det går en susning i publiken när jag sakta tar fram de välkokta äggen och visar innehållet och jag är redan på väg med att koka kaffe med min nyinköpta perkulator. Inte vilken kaffekokare som helst. Gör man tillräckligt bra kaffe med just den kaffekokaren så visar den att man har en god empatisk förmåga och är en bra medmänniska. Allt enligt instruktionen.
Glad påsk!