Jag vet inte.....

Vad är det för fel med att säga:
- jag vet inte…
Varför skall det vara så laddat med att erkänna att man inte alls har en aning om svaret. Det är som att det liksom fastnar i halsen när ordet skall formas av läpparna och sedan delges till den eller de som står framför och bara väntar på att få ett svar. Som förväntar sig att man har ett svar. Detta borde du veta i din ålder, med dina studier, med din livserfarenhet, etc, etc…Men, jag har inte en aning. Jag kan chansa och säga något som jag faktiskt tror är det rätta svaret. Man går på magkänslan. Det kan gå hem, men chansen att man prickar rätt och svarar precis DET som är det rätta svaret är rätt så liten. Skulle man ändå lyckas så är glädjen förmodligen kort och intensiv men, den beska eftersmaken skulle snabbt infinna sig i att man ändå inte visste, utan bara chansade. Därtill skulle väll det också öppna upp för att man nästa gång kanske chansar igen..bara för att känna den där lilla glädjen som kom av att man faktiskt lyckades med en chansning.
Eller, så kan jag ju bara säga något som jag tycker verkar rimligt, men som jag vet är fel, och försöka se så där bestämd ut som om att DET då lägger mer tyngd åt att jag faktiskt visste. Ljuga helt enkelt. Vinsten i detta skulle väll vara att om jag lyckas så får det mig under bråkdelen av en sekund att känna att jag är lite bättre än min utfrågare. Bara just den personen. Men det handlar BARA om den just då. För någon annan kan ju dyka upp och veta det riktiga svaret och då berätta det. Då ligger man risigt till om man inte lägger till med att se RIKTIGT bestämd ut och samtidigt undergräva personen som tror att han vet. Man kan också backa tillbaka och erkänna sig besegrad av att det nu har dykt upp en som faktiskt VET och då stå där med skammen av att ha sagt något som man faktiskt visste var fel men, ändå hävda att det var rätt.

Eller så tar man tjuren vid hornen och tar tag i situationen och bara erkänner att när jag inte vet så är det bara att släppa det man har i händerna, lägga sig på rygg, plocka fram de där stora djupa ögonen och säga:
- jag vet inte..har inte en aning…skulle vilja veta men…är helt tom i huvet när det gäller just denna sak…
Det känns så mycket enklare. Som om det öppnar upp för chansen att faktiskt lära sig en massa nya saker. Som om fröken nyfiken fick chansen att ställa alla de där frågorna som gör att man upptäcker områden man inte visste fanns. Jag lägger prestigen på hyllan och släpper den där känslan att det inte gör något att inte veta. För det gör ju framtiden så mycket mer intressantare att veta att man har så mycket mer att upptäcka. Bara av att inte veta..