Jag stiger in genom den stora ingången på kyrkan i Östersund. Jag är inte ensam. Det har redan samlats flera personer som förväntansfullt tittar på varandra. Mer och mer människor stiger in i lokalen och tillslut är det så fullt att det är på bristningsgränsen vad lokalen kan klara av. Jag, som var här i god tid, har redan ställt mig på en platts längst fram så att jag kanske kan röra vid artisten. Så plötsligt blir det bara tyst. Knäpptyst. Sakta viker folkhavet undan och likt en diktator skär artisten fram genom folkhavet och finner sin platts bakom mikrofonen. Stort rufsigt hår, uppvikt skjortkrage och blanka skor. Han presenterar ett av sitt stycke som skall spelas:
- Allemande from French suite BWV 816
Han tydliggör för massan att bara för att det är en danslåt så bör man stilla sig en aning för att visa en viss hänsyn för kyrkan och dess inredning. Alla ser mer eller mindre upptagna ut av andra tankar. Ingen bryr sig.
Han går bestämt tillbaka genom havet av hängivna fans och tar trapporna upp till orgeln. Vi står bara där nere och tittar förväntansfullt på varandra och inser att nu eller aldrig. När den första tonen tar satts i a-moll så brister helvetet löst ibland de första bänkarna. Jag ser armar som greppar axlar, ryggar som snurrar runt och vrider sig till tonerna av extas. De främsta raderna av människor har redan fallit framåt och brakat igenom de alldeles för klena staket som arrangörerna hade trott skulle räcka. Det pågår ett vilt dansande som mer kan jämföras likt skakningar och ryckningar, som om livet bara gällde här och nu. Någon hoppar fram till artisten och tar sedan riktning mot folkhavet och kastar sig handlöst rakt ut ibland armar och händer. Kroppen faller mjukt och bärs likt en trofé runt i lokalen tills personen bara faller handlöst ner till marken. Jag betraktar detta vettlösa skådespel för en stund men inser efter ett tag att det bara inte går att sitta still, utan dras, likt en magnet, in till gräddan av hysteriska ungdomar och börjar likt en galning svaja i takt till:
- Fugue a la Gigue BWV 577
Det är då jag känner att jag bara måste låta. Klämma fram något ljud i takt till musiken. Det känns som att försöka kasta pil, berusad. Svårt att veta exakt när jag skall kasta. Jag tror mig veta när det skulle passa bra att klämma fram ett skrik. Jag måste bestämma detta under en millisekund. Där. Nu. Bära eller brista. Precis när ordet har hittat stöd i diafragman och sakta börjat rulla ut över mina läppar inser jag att något inte stämmer. Sakta åker ögonlocken upp. Krampen i rumpan, av att ha glidit ner på kyrkbänken, försvinner så fort jag inser att jag inte sitter ensam. Bredvid mig sitter svärföräldrarna och fånstirrar. Min fru nyper mig hårt i armen och tittar förtvivlat sig runt i lokalen. Jag far runt och inser att alla mer eller mindre har sin blick bara riktat på mig. Sakta vrider jag tillbaka huvet och sjunker, likt Sir Väs, ner i bänken för att varken mer synas eller höras. Tankarna far runt i huvet. Jag minns nu så väl vad det handlar om. Gunnar Idenstam, denna virtuos inom orgelmusik, presenterade sig och vad han skulle spela för musik. Han betonade just att dagens konsär gick i dansens tecken. När första tonen genomljöd lokalen och alla satt likt den kejserliga terakottaarmen, helt stilla, började mina ögonlock sin vandring till de nedre regionerna. Dom slöts sakta och mjukt. Min törnrosa sömn inleddes med att mitt huvud sakta föll framåt och fick en sned och konstig hållning. Jag ser hur J.S. Bach står på scen, någonstans i Österrike-1734 och håller sin publik i ett järngrepp. Alla är hänförda och fachinerad över denna artist och hur han för fram sin helt makalösa musik på sitt instrument. Inte en kropp sitter still. Alla rycks med av ljudet som strömmar ut. Sin tids stora rock idol.
Vår tids stora rockidoler, som bara befinner sig några hundra meter bort ifrån min slumrande kropp, ger allt vad dom tål på Storsjöyran i Östersund. Det är Kent, Lars Winnerbäck, Nerd, mm Vår tids publik, sitter inte likt fastnaglade dockor på en träbänk, utan skriker ut sin lycka över att få vara några meter ifrån sina stora hjältar. Hoppar, studsar och visar med hela sin själ att detta är höjdpunkten för dagen. Detta skulle J.S. Bach se och samtidigt veta att vi just nu satt och hörde ett av hans ”dansverk”. Helt stilla. Blickarna rakt fram.
Om han hade möjlighet. Bara lite. Så skulle han ge oss i kyrkan ett tecken.
Dansa, för faan. Rör på er.. jag har ju skrivit låten bara för att man skall gå loss..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar