Gammeltallen...

Det står där. Alldeles ensamt. På ett kalhygge. Gammeltallen..Jag tar mig fram till trädet och tittar respektfullt upp i grenverket. Tiden stannar för några sekunder. Den där känslan av att något i min närhet har sett, hört, varit med om mer än vad jag kan tänka mig. Om du bara kunde tala. Kanske bara viska några ord. Berätta lite om vad du har sett. Varit med om. Jag tar två steg fram och öppnar min famn så stort jag kan. En bamse kram. En sådan där kram som man skall ge en riktigt stor person. Men nu är det en jätte tall. Precis när jag skall släppa så är det som att jag inte kan komma loss. Jag sugs fast i barken och min kind möter bark och strävhet. Något hörs. Jag hör en röst inifrån tallen som viskar:
- Titta dig omkring..Där står dom andra träden. Mina vänner. Tysta. Endel med bark. Andra med ett tunnare skikt. Olika färg och utseende. Men samma princip. Vi trotsar gravitationen genom att sträva uppåt. De flesta har en lång stam med grenar som sticker ut. Några med barr. Några med löv. Alla har dom rötter som letar sig ut ifrån roten och håller trädet på platts. En massa rötter. Dom slåss med andra rötter om att hitta så bra fäste för just sitt träd. Rötterna är dom osynliga arbetarna som vi nästan aldrig ser. Jag vet. Kolla mina rötter. Dom har arbetat för mig i många år. Jag blir lite större för varje år. En årsring. Så fungerar inte du. Du växer hela tiden. Du upplever årstider men får inga årsringar. Det finns ingen markering på er människor om det har gått ett år eller två. Ni får kanske lite skavanker på era kroppar vid olyckor eller annat men…Jag markerar tydligt när det har gått ett år. Titta på min kropp. Är jag inte reslig. Jag lägger inte på mig en massa onödig tyngd på olämpliga ställen när jag växer inte..nä..jag fördelar så fint jag kan och låter alla delar få lika mycket av det goda. Hur skulle det se ut om jag plötsligt bara skickade all min kost till mitten av min kropp..Då skulle ju mina chanser för överlevnad en storm minska en smula..Det vill jag inte. Jag vill visa er att man kan om man vill. Med lite tur och en stor portion skicklighet kan man överleva så här länge.

J.S. Bach är i stan..

Jag stiger in genom den stora ingången på kyrkan i Östersund. Jag är inte ensam. Det har redan samlats flera personer som förväntansfullt tittar på varandra. Mer och mer människor stiger in i lokalen och tillslut är det så fullt att det är på bristningsgränsen vad lokalen kan klara av. Jag, som var här i god tid, har redan ställt mig på en platts längst fram så att jag kanske kan röra vid artisten. Så plötsligt blir det bara tyst. Knäpptyst. Sakta viker folkhavet undan och likt en diktator skär artisten fram genom folkhavet och finner sin platts bakom mikrofonen. Stort rufsigt hår, uppvikt skjortkrage och blanka skor. Han presenterar ett av sitt stycke som skall spelas:
- Allemande from French suite BWV 816
Han tydliggör för massan att bara för att det är en danslåt så bör man stilla sig en aning för att visa en viss hänsyn för kyrkan och dess inredning. Alla ser mer eller mindre upptagna ut av andra tankar. Ingen bryr sig.
Han går bestämt tillbaka genom havet av hängivna fans och tar trapporna upp till orgeln. Vi står bara där nere och tittar förväntansfullt på varandra och inser att nu eller aldrig. När den första tonen tar satts i a-moll så brister helvetet löst ibland de första bänkarna. Jag ser armar som greppar axlar, ryggar som snurrar runt och vrider sig till tonerna av extas. De främsta raderna av människor har redan fallit framåt och brakat igenom de alldeles för klena staket som arrangörerna hade trott skulle räcka. Det pågår ett vilt dansande som mer kan jämföras likt skakningar och ryckningar, som om livet bara gällde här och nu. Någon hoppar fram till artisten och tar sedan riktning mot folkhavet och kastar sig handlöst rakt ut ibland armar och händer. Kroppen faller mjukt och bärs likt en trofé runt i lokalen tills personen bara faller handlöst ner till marken. Jag betraktar detta vettlösa skådespel för en stund men inser efter ett tag att det bara inte går att sitta still, utan dras, likt en magnet, in till gräddan av hysteriska ungdomar och börjar likt en galning svaja i takt till:
- Fugue a la Gigue BWV 577
Det är då jag känner att jag bara måste låta. Klämma fram något ljud i takt till musiken. Det känns som att försöka kasta pil, berusad. Svårt att veta exakt när jag skall kasta. Jag tror mig veta när det skulle passa bra att klämma fram ett skrik. Jag måste bestämma detta under en millisekund. Där. Nu. Bära eller brista. Precis när ordet har hittat stöd i diafragman och sakta börjat rulla ut över mina läppar inser jag att något inte stämmer. Sakta åker ögonlocken upp. Krampen i rumpan, av att ha glidit ner på kyrkbänken, försvinner så fort jag inser att jag inte sitter ensam. Bredvid mig sitter svärföräldrarna och fånstirrar. Min fru nyper mig hårt i armen och tittar förtvivlat sig runt i lokalen. Jag far runt och inser att alla mer eller mindre har sin blick bara riktat på mig. Sakta vrider jag tillbaka huvet och sjunker, likt Sir Väs, ner i bänken för att varken mer synas eller höras. Tankarna far runt i huvet. Jag minns nu så väl vad det handlar om. Gunnar Idenstam, denna virtuos inom orgelmusik, presenterade sig och vad han skulle spela för musik. Han betonade just att dagens konsär gick i dansens tecken. När första tonen genomljöd lokalen och alla satt likt den kejserliga terakottaarmen, helt stilla, började mina ögonlock sin vandring till de nedre regionerna. Dom slöts sakta och mjukt. Min törnrosa sömn inleddes med att mitt huvud sakta föll framåt och fick en sned och konstig hållning. Jag ser hur J.S. Bach står på scen, någonstans i Österrike-1734 och håller sin publik i ett järngrepp. Alla är hänförda och fachinerad över denna artist och hur han för fram sin helt makalösa musik på sitt instrument. Inte en kropp sitter still. Alla rycks med av ljudet som strömmar ut. Sin tids stora rock idol.
Vår tids stora rockidoler, som bara befinner sig några hundra meter bort ifrån min slumrande kropp, ger allt vad dom tål på Storsjöyran i Östersund. Det är Kent, Lars Winnerbäck, Nerd, mm Vår tids publik, sitter inte likt fastnaglade dockor på en träbänk, utan skriker ut sin lycka över att få vara några meter ifrån sina stora hjältar. Hoppar, studsar och visar med hela sin själ att detta är höjdpunkten för dagen. Detta skulle J.S. Bach se och samtidigt veta att vi just nu satt och hörde ett av hans ”dansverk”. Helt stilla. Blickarna rakt fram.
Om han hade möjlighet. Bara lite. Så skulle han ge oss i kyrkan ett tecken.
Dansa, för faan. Rör på er.. jag har ju skrivit låten bara för att man skall gå loss..

En bit svensk kultur..

En bit svensk kultur..

Lördagen den 24 juli kl 11.00 arrangeras det traktorpulling i byn Flykälen i Jämtlands kommun. Speaker är Sten-Ove ” Rådis” Rådström och arrangör är Flykälens byalag.
Traktorpulling går ut på att dra en släde som blir tyngre och tyngre på en bana som är 100 m lång. Lyckas traktorn dra släden 100 meter kallas det ” Full Pull” och då kan man gå vidare till finalen som kallas ” Pull Off”. Varje traktor har ett försök att gå till final och i finalen är släden tyngre och den traktorn som drar längst vinner. Det finns olika viktklasser så som:
- 1600 kg standard
- 1600-2600 kg standard
- 3000 kg modifierade
- 2600-5000 kg standard
- 3000-5000 kg modifierade
Vem som helst kan anmäla sig till att ställa upp och de som anmälde sig till dessa olika viktklasser kunde heta:
- Urban Olsson
- Nisse Berggren
- Olle Andersson
- Lasse Andersson
Dom kom ifrån olika team som kunde heta:
- Team Utrikes
- Dille foder och maskin
- Taxinge gods
- Åse bruk
Dom hade traktorer som kunde heta:
- Porsche Allgier
- BM 10
- Fergusson 35
- Volvo T22 V8
- Valmet 702
- Bison 470 V12

Hålltiderna är:
- 11.00 defilering och presentation
- 11.15 traktorpulling och kval
- 13.00 Paus ( passa på att låta barnen prova minifyrhjulingar och hoppborgen, för dom lite äldre finns det uppvisning i hur man skapar ugglor med motorsåg)
- 14.00 Finalpass
- 16.30 Prisutdelning och After Pulling i tältet

Det serveras kaffe, läsk, korv, hamburgare i gamla skolan. Toaletter finns på skolgården och bakom traktorutställningen.

Finns det något mer att tillägga? Dagen är räddad…

Fysisk aktivitet..

Jag stiger upp på morgonen medan dom andra fortfarande sover. Jag smyger försiktigt ut i farstun och hittar mina shorts som hänger på tork efter gårdagens kvällsdopp. Dom är fortfarande våta. På med dom bara. Och linnet som luktar svett. Träningsskorna är slitna och trasiga men mina trogna vapendragare och vänner. Dom hjälper mig att på ett så smidigt sätt det bara går föra min energi från min kropp, mina ben till det jag rör mig mot. Det vill säga, marken jag just nu skall använda för att bli av med energi. Det kan vara asfalt, grus, rötter, gyttja, gräs…Allt jag kommer i kontakt med när jag är ute och springer Att bli av med energi…är det bara de det handlar om, eller är det att få energi. Vad jag så väl vet är att jag behöver att röra mig. Min kropp kräver det. Det är som att den tackar mig med några välriktade ryggdunkningar efteråt. Tack för att du tog med mig ut och rastade mig en stund, pressade mig och använde mig och alla mina delar så som jag är ämnad för. Jag för en sorts konversation med min kropp. Kroppen är ibland på dåligt humör och vill inte riktigt komma igång. Som om jag har väckt den på fel sida eller bara valt en stund när den inte alls vill göra det jag vill göra. Då har jag lärt mig med åren att bli en god lyssnare. Att känna av när kroppen berättar för mig att det kanske var ett dåligt tillfälle att röra sig just nu. Jag lyssnar och förstår. Jag tvekar inte att fortsätta men jag kanske tar det lite lugnare och visar lite mer hänsyn än annars. Jag vill vara god vän med min kropp. Det är min bästa vän och utan honom skulle det vara svårt att genomföra så mycket annat jag vill göra.
Jag fullkomligt älskar fysisk aktivitet. Att springa eller göra andra saker som kallas träning är en sak men att arbeta och jobba med kroppen rent fysiskt är helt underbart. Det ger en sådan inre tillfredställelse. Det är som att jag använder min kropp till det den är ämnad för och skapad för, genom många miljoner år av jagande, springande, hoppande och pillande med olika saker i olika situationer. Inte bara blir jag utmattad av att snickra eller gräva upp en sten som jag har hittat på tomten , utan jag får också en god anledning till att sätta mig ner och ta en paus, fika och känna lättnad över att jag rent faktiskt gör något. Det där nedärvda svenska att: om man gör några timmar av hårt arbete så är man värd att vila en stund. Vilan var en morot. En belöning för ett gott jobb. Ett verktyg att få folk att både arbeta men också att finna gemenskap i att vi faktiskt har varandra och vi gör något ihop. Tillsammans. Men också ger fysiskt arbete en sorts meditation där jag inte tänker på annat än just den spiken, brädan, stenen eller hur jag skall krypa ner under det bjälklaget för att kunna lyfta den brädan i nivå. Meditation genom kroppsarbete. Nu vill jag inte bara säga att fysiskt arbete bara är av godo. Genom århundrade har fysiskt arbete slitit ut många kroppar och böjt många ryggar, slitit ut många leder och knäckt även den starkaste. Fysiskt arbete som sakta bröt ner den starkaste av alla kroppar. Fysiskt arbete som man inte själv fick bestämma över utan var tvungen att göra för att få mat för dagen. Fysiskt arbete som man som individ inte alls hade kontroll över. Tills helt nyligen då det plötsligt vände. Bara sådär. Plötsligt försvann alla dom där fysiska momenten som hade varit till ondo för oss. Vi behövde inte kröka ryggar längre eller stå så där konstigt som gjorde att våra axlar, armar och leder slets ut i förtid. Plötsligt så fanns det maskiner som kunde göra alla moment som faktiskt var jobbiga och monotona. Robotar som gjorde att vi själva kunde sitta bredvid och bara titta på. Bekväma stolar med nackstöd. Kroppen får ständig vila. Tills kvällen kommer. Då skyndar vi till gymmet för att ge kroppen vad den behöver. För att dämpa samvetet och känna att vi FYSISKT gjort något. Så att vi med gott samvete kan äta gott och känna att vi får den där sömnen som man får av att ta i. Vad vill jag komma. Vet inte. Mer än att inte riktigt förstå hur vi människor behandlar våra kroppar, som i så många år har finslipats till att bli det bästa av alla verktyg i naturen, till att i mångt och mycket bara sitta ner och låta allt rasa samman. Vi använder fiolen till att sitta på, inte att spela med. Hur kunde det bli så? Jag går ner till sjön och tar ett dopp. Det är kallt men efter ett tag så blir det bättre. När jag går upp så infinner sig ett välbehag i hela mig. Kroppen klappar mig tacksamt på ryggen..

Jag vet inte.....

Vad är det för fel med att säga:
- jag vet inte…
Varför skall det vara så laddat med att erkänna att man inte alls har en aning om svaret. Det är som att det liksom fastnar i halsen när ordet skall formas av läpparna och sedan delges till den eller de som står framför och bara väntar på att få ett svar. Som förväntar sig att man har ett svar. Detta borde du veta i din ålder, med dina studier, med din livserfarenhet, etc, etc…Men, jag har inte en aning. Jag kan chansa och säga något som jag faktiskt tror är det rätta svaret. Man går på magkänslan. Det kan gå hem, men chansen att man prickar rätt och svarar precis DET som är det rätta svaret är rätt så liten. Skulle man ändå lyckas så är glädjen förmodligen kort och intensiv men, den beska eftersmaken skulle snabbt infinna sig i att man ändå inte visste, utan bara chansade. Därtill skulle väll det också öppna upp för att man nästa gång kanske chansar igen..bara för att känna den där lilla glädjen som kom av att man faktiskt lyckades med en chansning.
Eller, så kan jag ju bara säga något som jag tycker verkar rimligt, men som jag vet är fel, och försöka se så där bestämd ut som om att DET då lägger mer tyngd åt att jag faktiskt visste. Ljuga helt enkelt. Vinsten i detta skulle väll vara att om jag lyckas så får det mig under bråkdelen av en sekund att känna att jag är lite bättre än min utfrågare. Bara just den personen. Men det handlar BARA om den just då. För någon annan kan ju dyka upp och veta det riktiga svaret och då berätta det. Då ligger man risigt till om man inte lägger till med att se RIKTIGT bestämd ut och samtidigt undergräva personen som tror att han vet. Man kan också backa tillbaka och erkänna sig besegrad av att det nu har dykt upp en som faktiskt VET och då stå där med skammen av att ha sagt något som man faktiskt visste var fel men, ändå hävda att det var rätt.

Eller så tar man tjuren vid hornen och tar tag i situationen och bara erkänner att när jag inte vet så är det bara att släppa det man har i händerna, lägga sig på rygg, plocka fram de där stora djupa ögonen och säga:
- jag vet inte..har inte en aning…skulle vilja veta men…är helt tom i huvet när det gäller just denna sak…
Det känns så mycket enklare. Som om det öppnar upp för chansen att faktiskt lära sig en massa nya saker. Som om fröken nyfiken fick chansen att ställa alla de där frågorna som gör att man upptäcker områden man inte visste fanns. Jag lägger prestigen på hyllan och släpper den där känslan att det inte gör något att inte veta. För det gör ju framtiden så mycket mer intressantare att veta att man har så mycket mer att upptäcka. Bara av att inte veta..