Burkina Faso 9

Så vaknar jag då upp den sista morgonen på Chez Tess pensionat. Sugen på nypressad jouse, avokado, fralla och kaffe. Bara sitta där och känna dagen vakna upp och höra ljudet av aktiviteter på utsidan av staketet. Idag blir vi hämtade lite senare av Ouateba och Alli. Vi skall hem till en släkt familj och gratulera dom till deras barndop. Vi har med oss lite presenter och när vi äntrar deras hus och rum blir det helt tyst till en början. Dom blir väldigt överraskade av att vi kommer och ställer genast fram en massa mat och dryck för vår skull. Jag både äter och dricker för gästfrihetens skull och håller dessutom i bebisen för fotografering. Det är en liten Ingrid. Dom vill gärna att barnet döptes till ett katolskt namn. Låter väldigt svenskt i mina öron. Vi tackar för gästfriheten och åker vidare till en enorm marknad där det säljs en massa häftiga saker ifrån olika delar av hela Afrika. Jag blir helt förvirrad när jag inser att pengar och tid bara rinner mellan fingrarna och jag inte har något utav de tu kvar. Jag har bara de sista papperslapparna för att bjuda mina goda Burkina Faso vänner på pizza. Jag vet inte om det är första gången men dom äter med enorm aptit. Efter slutförd lunch drar vi oss tillbaka till pensionatet för att packa det sista inför tillbaka resan kl 21.20 i kväll. Innan jag säger ”klart slut” så måste jag bara lovorda dessa oaser man ibland träffar på ute i världen som har så mycket mer än bara en personlighet. Det är detta ställe som finns att bo på i Huvudstaden i Burkina. Chez Tess. Detta är ett ställe man bara vill tillbaka till igen. Med nära och kära, kanske vänner, barn, etc. Helt underbart charmigt och anledningen till dess charm är givetvis Tess och personalen. Vilka härliga människor. Vi andra har mycket att lära av dom. Tack Tess.
http://tess.eklablog.com/
Tack Burkina Faso för att ni visar att i all den misären, olycka som ändå existerar så finns det så mycket värme, omtanke och kärlek. Jag blir rörd..

Burkina Faso 8

Jag har blivit bättre. Lite bättre. Man är sådär osäker på om magen bara spelar en ett spratt. Luras, för att nästa stund bara peka finger åt mig och skapa kaos.
Idag är det ”shop to you drop” som gäller. Vi går till banken för att hämta pengar och växla in lite euro till lokala papperslappar. Går därifrån med en jättebunte och undrar lite tveksamt hur jag skall lyckas göra mig av med denna. Våra två vänner, Issa och Alli, tar oss till lokala marknader där dom tycker att man kan göra riktigt bra fynd. Problemet, visar det sig, är bara att människor som jobbar där bara blir mer och mer påflugna. Nästan drar i oss. Alla vill ha uppmärksamhet. Det slutar med att vi äntrar en affär som Issa känner och jag bestämmer mig snabbt för ett antal saker som jag vill ha. Jag pekar. Den, den, den och den. Allt läggs på hög och sen skall det köpslås. Helst en timma. Med involvering av världskrisen, klimatförändring, etc. När det ändå bara handlar om några kronor. Vi åker till en lyxigare marknad där det nästan bara finns vita människor. Kostar också betydligt mer men, slipper tio personer som hela tiden vill ha ens uppmärksamhet. Ett nytt stort paket läggs i bagageutrymmet på bilen. Sedelbunten har knappast minskat och jag undrar hur mycket man kan ha med sig hem. Det finns så mycket fantastiska saker som jag skulle vilja ha men hur fixar man det.
Vi beger oss på eftermiddagen hem till två olika familjer för att träffa Allis och Issas fru och barn. Dom hade ställt till med massor av mat och dryck och med min mage så satt jag mest och petade lite trotsigt i maten. Som en tonåring. Det framkom att vi också skulle åka på invigningen av Afrikas största filmfestival som började kl 17.00 i en gigantisk arena. In i bilen och iväg. Hitta parkeringsplats är inte så svårt. Det finns människor överallt som hjälper till med det för en summa pengar. Det är gratis för vem som helst att gå på denna invigningen och arenan rymmer 45 000 platser och jag märker på en gång att här blir det mycket folk. Jag liksom sugs in i arenan och blir placerad, tillsammans med mina vänner, på ett ställa. Solen har legat på hela dagen så betongen är som skållhet. Packade som sillar. Det ena afrikanska bandet efter det andra äntrar scenen och folk ställer sig upp och dansar till musiken eller bara skriker ut sin lycka över att få vara här. Kvällens avslutning är klassisk med ett gigantiskt fyrverkeri som säkert kostade en förmögenhet. Känner dock en liten olust vid tanken av att om något skulle gå snett och det i sin tur skulle orsaka en panik ibland alla på arenan. När kvällen är över så åker vi tillbaka till Tess pensionat och rundar av kvällen med lite franska ostar och några glas vin. Imorgon åker vi hem på kvällen. Skall bara på barndop först…

Burkina Faso 7.

En ny dag i Ouayagouya. En ny morgon med vår chaufför. Med bilen som förmodligen skulle få körförbud i Sverige på stående fot. Vi åker ännu en gång ner till vår morgonrestaurang för en frukost. Där är alla igång med en massa småsaker, allt ifrån att skala mango till att torka av gamla frysar ifrån den röda sanden. Vi äter och dricker kaffe och tar sedan och beger oss till skolan. Där visar det sig, till vår fulla förvåning, att alla eleverna är hemma idag och strejkar pgr av att några elever i en stad, inte så långt härifrån har misshandlats till döds av polisen. Det har också lett till endel upplopp och andra obehagligheter. På skolan får vi till och börja med en guidad tur till biblioteket. Eller kan man kalla det så. Det är en byggnad med sporadiskt uppsatta hyllor där det står enstaka böcker som är röddammiga av all sand. Givetvis är det mest färgglada i det rummet den fantastiskt klädda bibliotekarien som skiner upp med hela ansiktet när vi äntrar rummet. Det sitter ändå några elever och läser. Det finns de som inte har något annat att göra utan tar då denna stund för att förkovra sig ännu mer. Ambitiöst. Efter detta tar jag och Bondao och sätter oss i ett rum för att summera vad som egenterligen hände igår när vi presenterade Ängskolans Forumverksamhet och hur eleverna tyckte att det fungerade på denna skola. Det var ingen positiv summering, om man ser till hur eleverna upplever sin skola, men det var bra information om man vill gå vidare med hur man kan förbättra de demokratiska arbetsformerna. Vi konstaterade att det brister i mycket, men det stora problemet är att det inte, eller i en liten form, brister i kommunikationen mellan rektor-klassföreståndare-elev. Men, när vi fortsatte diskussionen så, uppenbarar sig så mycket andra saker som väger tyngre än att arbeta demokratiskt så som, mat för dagen, inga skolmaterial, eller inga pengar att betala för att gå i skola. Jag överhopas av alla de ofantliga problem som dessa människor står inför och undrar verkligen hur man skall kunna hjälpa på bästa sätt. Bara ett sådant simpelt faktum att, engelskläraren inte ens har en kassettbandspelare som kan spela ett kassettband. Det skulle, påstår Bandao, göra mirakel för undervisningen. Jag vet inte hur många gamla kassettbandspelare jag har sett i källaren på skolor genom åren. Som bara står där och dammar. Tusan också. Jag funderar på att bara sticka till honom några penningar så att han kan gå och köpa en bandspelare med en gång. Vi pratar löner och arbetsförhållanden och jag bara nickar och lyssnar. Vad kan jag göra. Han är ändå positiv och fruktansvärt trevlig och artig och dessutom full av humor i sin prekära situation. Fram emot kl 12.00 beger vi oss till en restaurang för att äta. Där har det utvecklats en ofantlig kommers ibland borden där olika försäljare gör allt för att sälja sin vara. Det utvecklar sig ibland till en fars där det står kanske fem till sex försäljare samtidigt kring bordet, samtidigt som jag försöker koncentrera mig på att äta. Det känns inte bra. Det märks att de infödda lärarna vrider sig lite bekymrat på stolen och inte riktigt slappnar av. Jag passar på att tacka Mr Bondao genom att hålla ett litet tal och ge en liten gåva ifrån oss. Han vrider sig hela tiden av tacksamhet och säger att detta träffade honom rakt i hjärtat. Jag tror att det gjorde det. Nu är det siesta time och vi blir hemkörda till vårt hus för att slappna av en stund, duscha och förbereda oss för den stora avskedmiddagen med alla på skolan och några riktiga höjdare.
Jag klär verkligen upp mig, även fast jag vet att den röda sanden kommer att finnas överallt. Vi blir körda till alla de andra lärarna och det är då jag börjar känna mig riktigt dålig i jämförelse med innan. Det har liksom värkt i någon dag men nu börjar det både kännas dåligt i magen och värk i lederna. Dom håller verkligen på att arrangera en riktigt stor fest och när jag nämner att jag börjar känna mig dålig, engageras en hel arme för min skull. Det rings till höger och vänster och till slut visar det sig att en privatklinik ligger bara några hundrameter därifrån. Läkare varnas och dom leder mig dit, genom en belamrad sjukhus gård och in i ett väntrum. Är sitter det redan ett gäng riktigt sjuka människor, inklusive bäbisar. Alla kollar förskräckt på mig och innan jag vet ordet av så sitter jag framför en gammal doktor med stetoskopet nonchalant hängande över axeln. Det är saker överallt. Så trångt att jag nästan inte kommer in. Han tittat klurigt på mig och frågar min Burkina Faso tolk vad som är problemet. Jag försöker berätta min åkomma och han slänger till mig en termometer som jag skall sätta under armen. Trettio sekunder senare konstaterar han att jag har i alla fall ingen feber och skulle så vara så måste jag genast höra av mig. Han skriver ut några piller mot magkramp och lite annat och lutar sig mot mig och säger:
- det blir tusen dollar, och skrattar. Vilket skämt..
Han menade givetvis trettio kronor och ler ännu en gång. Vi går tillbaka genom lokalerna och jag vill knappast säga vad jag såg för misär på vägen ut. Människor överallt. Han är den enda av två läkare som har ett gigantiskt distrikt uppe i norra Burkina. Och han jobbar snart ihjäl sig. Hans specialitet är att operera harmynt på barn.
Tillbaka till festen och en person skickas genast iväg för att hämta pillren på apoteket. Tal efter tal gås igenom och det delas ut presenter åt alla håll. Till slut är det vår tur att ställa oss upp och få ett antal presenter som vi sedan försöker tacka för . Jag som fullständigt älskar handslag har kommit till handslagets mecka. Jag har aldrig tagit så många i hand i hela mitt liv. Alla fullstädigt orerar i händer, fingersmekningar och små knäppningar med fingrarna. Dom som är riktigt kompisar slår sina pannor ihop flera gånger, verkligen för att visa att man är bröder på alla plan. Volymen är alldeles för hög och alla sitter och äter fantastisk god mat och det är fri Fanta, Cola och lokal öl. Det är en övervägande majoritet muslimer, så då går det åt en massa Fanta. Jag sitter på nålar med min kropp och känner efter ett tag att jag tyvärr inte orkar vara med till slutet. Vi skakar händer, krockar pannor och kommer tillslut iväg. Nu är vi hemma och jag vill bara ligga ner och ta det lugnt. Imorgon har vi en slitsam färd till Ouagadou och Tess Pensionat. Kvällens konstaterande. Det var när vi kom hit upp äventyret började.

Burkina Faso 6.

Denna natten har inte varit bra för min kollega, Brigitte. Hon blev riktigt magsjuk igår och har legat hela natten med en fruktansvärd magsmärta och diarré. Idag fick jag börja dagen själv. Det känns lite konstigt att nu inte ha någon tolk men man får göra det bästa. Min chaufför kom punktligt och hämtade mig kl 8.00 och vi åkte i maklig fart till en restaurang för frukost. Där satt vi, helt tysta, och drack en kopp kaffe och åt en smörgås. Vi tog med oss lite vitt bröd till Brigitte på tillbakavägen och tog sedan och styrde skeppet mot skolan. Det vart ju lite turbulens ibland lärarna när det framkom att min kollega var sjuk. I vilket fall som helst så fick jag mig tilldelad en underbar engelsklärare som nu skulle vara min tolk och ledsagare. Han heter Bandao och har en underbar humor. Vi visste att vi skulle träffa alla elevrepresentanterna i ett och samma klassrum, ca 70 st, och tillsamman presentera vårt sätt att arbeta med elevdemokrati på Ängskolan i Skene. Så vi förberedda oss genom att jag förklarade hur verksamheten är uppbyggd och hur den fungerar. Så var det bara att äntra scenen. Där satt dom i klassrummet och väntade. De vart helt tyst när vi kom in. Jag började ett presentera mig på franska och gick genast över till engelska och förklarade att Bandao kommer at tolka allt jag säger. Jag började med att vara lite personlig och förklara vem jag är och vilket syfte jag står här framför dom. Sedan övergick jag till att berätta om skolan jag arbetar på och hur den fungerar. Därefter gick vi stenhårt på att förklara hur eleverna på Ängskolan arbetar konkret med elevinflytande, det som kallas för forumverksamhet. Allt översattes hela tiden av Bandao, som så smidigt fick mig att känna mig bekväm i detta. Eleverna var fokuserade och väldigt uppmärksamma på vad jag hade att säga, fast det var som en bastu i detta rum utan fläktar. Så kom vi då till det momentet där jag kunde fråga eleverna på denna skolan om hur dom upplevde sin situation och om dom tyckte att dom hade en möjlighet att påverka. Då var det några stycken som vågade räcka upp handen och berätta. Inte var det något positivt direkt. Visst, dom hade några som fick representera klassen och träffa rektorn men, dom tyckte inte alls att det fungerade. För att dom verkligen skulle få chansen att individuellt välja ståndpunkt så bad jag dom att gå till det hörnet i rummet där dom kände igen sig. Jag delade upp hörnen i olika ståndpunkter så som, gillar organisationen och har möjlighet att påverka, gillar inte alls organisationen men har ingen ståndpunkt, gillar inte alls organisationen och har en idé hur den skall förändras, eller bara något helt annat förslag. Det visade sig att de flesta eleverna ställde sig i det hörnet vilket man inte gillade organisationen men inte visste hur man skulle göra..Det var ett sorgligt faktum. Det var dock en hel del elever som ställde sig i hörnet där man var missbelåten och även hade idéer på hur man skulle ändra systemet. Det var glädjande. Nu gick diskussionen igång. Jäklar vad det plötsligt hände saker. Dom hade så många saker dom ville ändra på och debatten gick igång hur vi skulle göra. Bondao, som inte hade gjort något sådant här innan blev lite tagen på sängen och hann knappats med att översätta alla åsikter. Till slut var vi tvungen att säga stopp och knyta ihop säcken innan lunch. Vi hade nästan hållit på i två timmar. I ett och samma rum. I denna värme. Efter denna tillställning tackade jag Bondao och vi sade att vi nu skall summera vad som sades och få det dokumenterat. Nu blev det lunch och Brigitte hade varit hos den lokala doktorn och fått dundertabletter som tydligen gjorde mirakel på några timmar. Vågar knappt fråga vad det är i dom.
På kvällen blir det en utflykt till en stor lokal damm med intilliggande odlingar. Det odlas allt ifrån potatis till ärtor och mycket mer jag inte har en aning om. Sakta går solen ner över odlingarna och landskapet förvandlas till ett så vackert sceneri som man bara kan se i filmer ifrån fjärran länder. På kvällen åker vi till en riktigt modern restaurang där det visas nyheter på en storbild. Eftersom nyheterna handlar om det som just nu sker i Libyen så förvandlas bordet till en politiskt arena. Det finns verkligen en debattlusta i detta landet. I vårt hem, senare på kvällen, sitter det en lokal reporter, som vill göra en intervju. Brigitte gör ett gott jobb och besvarar frågorna efter bästa förmåga. Det tas bilder och händer skakas.
Vi undrar samtidigt vad som kommer att hända imorgon.

Burkina Faso 5.

Prick kl 8.00 är dom här. En chaffis. Med en bil som jag tvekar om jag skall gå in i. Inga problem säger mannen. Den är fullständigt rödfärgad inuti av all sand som ständigt flyger omkring i luften. Sand som kan krypa in i varje vrå av den bilens sönderslitna inredning. Sakta vrids nyckeln om och motorn tuffar motvilligt igång. Vi sitter säkert fem minuter i bilen och väntar på att föraren skall hitta ettans växel. Om och om igen försöker han lägga i en växel. Det är något som inte stämmer. Tillslut knastrar det till i kugghjulen och växeln hoppar motvilligt i. Det bär iväg på huvudgatan mot närmaste restaurang för en frukost. Ännu en gång slår det mig hur fruktansvärt fattigt dessa människor har det. Alla tvingas att göra något för att bidra till familjen. Små som stora. Gammal som ung.
Vi beställer in två smörgåsar med en sorts vitkål mellan skivorna. Nääskaffe och stora bruna sockerbitar. Vad gott det är med kaffe på morgonen. Medan vi sitter där, sitter chauffören och väntar i bilen. I solen. Trekvart senare. Nu bär det iväg till skolan och klockan börjar närma sig 10.00. Vi visas in till rektorn och placeras framför det stora bordet, som är belamrat med en massa stämplar, en hjärnhammare, dator ifrån 80-talet och diverse andra intressanta saker. Vi får oss tilldelad dessa dagars besöksschema. Idag skall vi gå runt i klasserna och presentera oss tillsammans med rektorn. Vi börjar med de yngre eleverna, ca 13 år, och arbetar oss sedan upp i årskurserna ända till tredje ring på gymnasiet. Det är en explosion av barn som möter oss i första klassrummet. Inpackade som sillar sitter dom där och tittar på vårt inträde. Det är cirka 70-100 elever i varje klassrum. Och en lärare som står och ritar på en griffeltavla med vita kritor. Det blir helt tyst när rektorn börjar sitt anförande och säger att nu har vi fått besök ifrån våra vänner ifrån Sverige. Brigitte berättar lite om sig själv på franska och ger sedan ordet till mig. Jag presenterar mig på engelska. Det blir helt tyst. Många förstår inte ett ord vad jag säger men det är nog inte det som är så intressant. Det intressanta är nog bara att två helt annorlunda människor bara dimper ner i deras tillvaro och lägger ett udda inslag i deras värld. Vi berättar att vi är oerhört tacksamma för att få vara här och att det är jätte varmt. Jag visar med en gest hur varm jag känner mig. Dom skrattar högt. Klassrum efter klassrum passerar vi genom och det skrattas och gestikuleras vilt. Desto äldre eleverna blir, desto mer ökar förståelsen för engelska språket och nu börjar vissa eleverna till och med att ställa frågor på engelska. Dom är så tacksamma att få ställa frågor som:
- Whats your name mr?
- How is it to be here in Burkina Faso?
- Where do you come from?
Så fort man svarar så blir det genast högljudt för en stund men dämpas direkt när man börjar prata igen. Vi raggar också elever som vill ha ett utbyte, på franska, med elever i Sverige.
- Endast dom flitiga och ambitiösa får en chans : säger rektorn och eleverna skriker att dom vill allihopa.
Vi fortsätter våran expedition genom klassrummen och vi börjar nu bli torra i halsen av alla upprepningar av samma ord. Utanför huset stiger solen upp till zenit och vi går tillbaka till expeditionen. Där tvingas nu rektorn att genast skynda iväg och posta ett brev och vi lämnas då åt en annan lärare som tar oss på en guidad tur till skolköket. Jag vet inte om man kan säga skolkök. Är definitionen på skolkök en stor murad sal med inget inuti? Är bamba tant två kvinnor som eldar under en gryta och tillreder en gröt? I vilket fall som helst är det oerhört spartanskt och de som får mat är de eleverna som har för långt att åka hem på lunch. De äldre eleverna har ansvaret att portionera ut lagom portioner till de yngre. I matförrådet, som för övrigt har regionens kraftigaste järnlås, ligger det lite ris, några konserver och lite pasta för en månad. Utanför den byggnaden står det även lite byggnader med några öppningar i golvet. Skoltoaletterna.
Nu tar rektorn och en annan ansvarig med oss i bilen för ännu ett restaurang besök. Där beställer vi in en sedvanlig portion av ris, tomatsås och en sorts bönor. Det har tydligen blivit en restaurang för västerlänningar så plötsligt dyker det upp en massa försäljare som, likt flugor, hopar sig runt oss. Man får helt enkelt bara vänta ut dom och se lite sådär nonchalant ut. Ändå gör jag till slut ett inköp av en vacker målning av en ung charmig grabb som verkligen försöker prata engelska. Då vädrar dom andra genast morgonluft och börjar att bearbeta mig med en massa olika saker. Typiskt. Nu gäller det att se än mer nonchalant ut. Jag lyckas till slut.
Nu är det siesta för ett tag innan vi tydligen skall ut på en utflykt till ett gammalt slott. Jag lägger mig inuti mitt myggnät och hör aircond surra medan jag läser en bok och sakta slumrar in.
Jag hör hur bilen kommer in på gården. Det är Outabe och Zongo. Zongo är engelsklärare och Mossi. Mossi är en utav många stammar i Burkina Faso och nu skall vi träffa en utav fem Mussikungar som bor i just denna staden. Vi måste dock vara väldigt noga med att vi är på väg och att vi möter en speciell person först som guidar oss in. Vi har med oss gåvor. När vi närmar oss kungen så parkerar vi bilen bredvid några ståtliga herrar som ligger utmed vägen. En utav dom skall följa oss in till kungariket. Vi ställs först i väntrummet. Där står vi ett tag innan vi plötsligt får möjlighet att komma fram till kungen. Han sitter välklädd på en gammal säng. På ena sidan finns ett antal av alla fruar han har och på andra sidan befinner sig hans kompisar. Vi tvingas att ta av oss skorna och smyga fram. Det ligger en viss spänning i luften. Jag ser att våra Burkina vänner verkligen visar respekt och bugar frenetiskt. Vi blir satta framför honom och han tittar på oss och frågar vilka vi är. Brigitte förklarar för honom vilka vi är och samtidigt tackar så mycket för möjligheten att få tillträde till detta ställe. Vi utbyter gåvor och byter handdukar ifrån Horreds väveri till en tupp som skall ge tur i framtiden. En tupp. Jag vet inte riktigt vad vi skall med en tupp till. Hans ben är dessutom fastbundna och han skriker regelbundet och ber oss släppa honom. Nu har han liksom inte riktigt den möjligheten så tuppen fraktas hem till rektorn och blir väll soppa. Efter lite småprat tackar vi för besöket och beger oss därifrån. Vi åker tillbaka till skolan för att rektorn vill visa judoträningen. Vi kommer till en gammal sliten lokal med en utav de trasigaste judomattorna jag har sett i hela mitt liv. Att dom överhuvudtaget ligger där dom ligger är en gåta. Där väntar en tio stycken ambitiösa budomänniskor på att vitingen Claes skall komma på besök. Dom är hedrade. Jag med. Träningen kör igång och jag ser att dom är nervösa. Gör sitt bästa. Träningen tar sin tid och dom drillas stenhårt mot varandra i ständiga kamper. Jag kan inte hålla mig utan ber, när träningen är över, att få visa lite Aikido. Dom tittar storögt när jag, på engelska, berättar om aikidons principer och bryskt tar upp en utav de tränande och slänger runt honom en stund. Varför inte bjuda på det. Vi tar sedan och sätter oss tillsammans för ett stort grupp foto. Sådana här stunder är alltid så minnesvärda. I alla fall för mig men troligen också för dom. Jag blev sedan hemkörd och avslutade kvällen med att kolla på en film. Vilken dag!!

Burkina Faso 4.

Vaknar i det nya rummet. Förbannar tuppen ännu en gång. Ligger och drar mig till kl 7 då det knackar försiktigt på dörren. Brigitte var orolig att jag inte hade vaknat. Det sitter redan någon på ”vår” plats vid frukost bordet, så vi tvingas att sätta oss bredvid. Det är tre amerikanska missionärer som jobbar för en kristen radiokanal som mer eller mindre ber sina fanatiska anhängare att åka till ett land i världen och missionera där. Gärna med lite pengar på fickan. Typiskt. Dessa tre fick Burkina Faso. Dom kan inte en mening på franska. Lycka till!! Dom är trevliga dock och lämnar försynt sitt kristna budskap på en papperslapp innan vi åker. Outabe kommer kl 10.00 för att hämta oss och kör oss till sin broders syster i en förort först. Där blir vi väl omhändertagna och systern arbetar med barn som inte har några bra förutsättningar hemma. Det finns en hel massa. Hon är så vackert uppklädd och efter vi har varit där en stund kommer hon åkandes på en moped och vinkar glatt. Vi går till en buss station för att vänta på VIP-bussen. Den finaste bussen. Det kommer dock en halvmurken gammal buss och stannar tutandes. Jaha. Den är det. Alla slåss hela tiden om att bära våra väskor. Otroligt vänliga. Jag hoppar in i bussen och möts av en massa kolsvarta ansikten och färgglada kläder. Hittar en plats och så är vi iväg. Och iväg är vi i en otrolig hastighet. Han kör säkert mellan 100-110 km/h och kryssar mellan kossor, getter och människor som cyklar. Jag har oturen att hamna mitt under en högtalare och även fast jag gillar reaggy så var det aldelles för högt. Jag tar upp min iphone och mäter ljudet. 95 decibel!! Jag hittar lite papper som jag diskret formar till hörselproppar. Ser säkert jätterolig ut med papper ut genom öronen. Skit i det. Orkar inte oljud i tre-fyra timmar. Så var vi framme. Rektorn, Outabe, springer på jakt efter en taxi. Det tar ett tag men så dyker bilen upp. Den knuffas fram till oss för den går inte för tillfället. Hm..Den behöver bara lite vatten. Vatten får den och in slängs våra väskor. Vi åker genom ett grussamhälle och landar jämte ett antal murade byggnader. Där presenteras vi för en lokal vaktmästare som inte kan ett ord franska. Pratar bara dialekt. Han skall ivartfall vara den som vi skall kalla på om det uppstår problem. Bra idé. Vi är jättehungriga och ber efter en restaurang. Rektorns bil har gått sönder så han ber vaktmästaren hämta hans och sin egna moped. Dom åker vi sedan på tillsammans genom byn, inför allas glädje, till den lokala krogen. Mmm. Vi beställer in det lokala ölet Brankina och ris med kyckling. Jag var rejält hungrig och det märktes nog. Klar först av alla. Tillbaka till den murade byggnaden och uppmontering av moskitnät. Sätter nätet i fläkten och hoppas för allt i världen att jag inte av misstag sätter på den. Då skulle både jag och madrassen följa med upp i taket. Kl 17.00 kommer Outabe, rektorn , för att hämta oss, kanske på moped, för att vi skall träffa lärare på skolan. Skapa en kontaktyta.
Det blev inte moped. Vi kan lätt gå dit. Vi strövar lite uppklädda på en gata mitt i staden. Det är ett underlag av röd fin sand. Sådan där sand som lätt kryper in överallt. Tillslut äntrar vi skolan, skolan vi har som projekt att skapa ett samarbete med. Vi möts av en enorm skolgård med byggnader som står lite strategiskt utplacerade lite varstans. Kanske en tanke eller ,vet ej. På en bänk utanför en utav de största byggnaderna sitter sju stycken män och samtalar med varandra. Vi går fram och blir presenterade av rektorn. Alla ställer dom sig upp och hälsar vänligt. Vi går sedan vidare in till huvudbyggnaden där vi möts av kala väggar och gamla fotografier på gamla presidenter. Rektorn sätter sig symboliskt bakom det stora ekbordet och låter sig fotograferas. Rak i ryggen. Stolt. Efter det bär det ut till skolgården igen och mer lärare sluter upp. Äntligen dyker det upp ett antal engelska lärare som villigt pratar på med mig om allt och inget. Jag frågar genast en massa saker om skolan och det syns för några sekunder att dom plötsligt måste ställa om maskineriet och börja prata engelska. Det går aldelles utmärkt och vi får mer och mer lärare omkring oss som vill prata om Sverige, årstider eller kyla. Jag visar stolt bilder på mig i minus 36 garder. Berättar att om man spottar i den kylan så klirrar det när det faller till marken. Drar några mer kusliga historier om kyla innan vi, av någon anledning, måste bryta upp för att åka någonstans. Det visar sig att hela lärarkåren överraskar oss med att ta oss till en restaurang för middag, tal och trevligheter. Där sitter plötsligt alla samlade och gör en gemensam beställning. Maten kommer in och efter lite tjatter så tystnar alla för att rektorn skall tala. Han hälsar oss alla välkomna och därefter ställer sig Brigitte upp och även hon tackar för att vi har fått denna möjligheten att komma hit. Jag tar själv ett initiativ och tackar på engelska, för dom som förstår detta språk, och lägger för kuriositetens skull till några meningar på svenska. Dom applåderar och sedan äter vi. Dock måste man tvätta händerna först och människor skickas runt med kanna och hink för att ge varje individ den möjligheten att tvätta sina händer vid bordet. Kyckling, ris, bröd, tomatsås, bönor och gott att dricka. Det är en livlig diskussion kring bordet om Kaddafi och hans möjligheter att vara kvar, varför Obama fick fredspriset så tidigt och hur Burkina Fasos invånare kan umgås så bra fast det vimlar av olika religioner och etniciteter. Kl 22.00 bryter vi upp för att åka hem. Vissa är så trötta och vill bara hem för att sova. Det är långa dagar för lärare i Burkina Faso. Dom börjar arbeta kl 7.00 och slutar inte förrän kl 18.00. Klasserna är på cirka 70 elever och då skall dom ha lektion aldelles själv. Det skall planeras mycket innan och dessutom skall det vara uppföljning på alla dessa. Prov är på lördagar, så då går även den dagen till arbete. Puh. Jag klagar inte utan bara nickar medlidande. Det tas i hand och tackas för en trevlig kväll och imorgon skall vi upp redan kl 8.00 för att gå runt på skolan. Det blir spännande!

Burkina Faso 3..

Sovit som en stock! Börjar gilla min aircondition som bara låter utan att fungera, min säng som är stenhård och moskitnätet som jag trasslar in mig i under natten. Det är en skön, sval värme på morgonen och en tupp som gal likt en falsk operasångare. Ständigt repeterande samma fras. Om och om igen. Vad skall det vara bra för. Så fort jag sätter mig så kommer frukosten. Kaffe, fralla, croassoint och färskpressad jouse. Mysigt. Det är söndag och min förhoppning att det kanske är lite lugnare utanför grindarna. Den förhoppningen grusades ganska snabbt genom att aktiviteten sakta men säkert ökar hela tiden. Vi sitter länge och väntar på gänget, Issa, Outabe och Alli. Man vet tydligen aldrig riktigt när dom dyker upp. Någon timme försenad kommer dom jätteglada och klargör att vi nu skall åka till ett speciellt ställe utanför staden som konstnärer ifrån hela världen kan åka till en månad om året och hugga ut något speciellt i granit. Låter jättespännande. In alla fem i bilen och iväg. Köper vattenflaskor och drar sedan nordväst genom förorterna och folkvimlet. Ännu en gång slås jag av denna fullständiga anarkin på vägen och runt omkring. Allt och alla gör något hela tiden. Vägen övergår till alla möjliga olika skepnader och nu börjar jag förstå vikten av en jeep i dessa hålor som överraskar oss hela tiden. Då ser jag den. Trädet som bara har varit på bild. Det där enorma trädet som man ser på savannerna i djupaste Afrika. Eken kan slänga sig i väggen. Detta är ett urmoderträd.
- vad heter det? Frågar jag.
- Baobab
Smaka på det. Baobab. Det låter som något som man äter försiktigt med en stor skål ris till. Dom lovar att svänga förbi en Baobab på vägen ifrån stenhuggeriet. Vi anländer ”sur granite de lango” i en otrolig hetta. Solen står nästan i zenit. Här kan man som stenkonstnär, var som helst i världen, söka tillstånd att komma hit och hugga ut något i granit som har en mening. Är man tillräckligt duktig eller har en kontakt på något sätt, så får man biljetten betald av staten och en möjlighet att under en månad i februari tillverka ett konstverk. Granit är ju hårt. Jag vet. Har varit fyra dagar på konstnärskollektivet i Bohuslän och stångats med granit. Det är inte lätt. Jag beundrar många utav värken och ser att det inte är en enda konstnär ifrån Skandinavien. Synd. Efter granitgenomgången äntrar vi bilen ännu en gång och drar nu till närmaste Baobab. Där står den. Så stor. Jag vill bara röra den. Det är en massa människor runtomkring. Även en liten moské. Jag går fram och rör den. Så hård och självsäker. En del människor står och begrundar denna vite man som är helt uppslukad av att få vara tillsammans med en sådan växt. Dom förstår. Trädet har en urkraft som dom tillbeder i sina dagliga hymner. Det är bara så självklart. För dom.
Vi är hungriga. Vi äter på en restaurang. ”Maqui”. På TV:n är det fotboll. Alli skriker flera gånger att jag måste titta. Det är Slatan. Slatan. Här sitter jag på en krog i Burkina Faso och dom bara älskar Slatan. Det är ok.
Vi åker en annan väg ut ifrån huvudstaden och drar ut på landsbygden. Små vägar. Fortfarande en massa olika människor på cyklar, mopeder eller bara går. Strövar sakta. Som om tiden stod stilla. Uppklädda i dom mest färgglada kläder. En kontrast till alla dessa svarta plastpåsar som ligger i drivor överallt. Dom i bilen slänger även dom nonchalant sina tomma vattenpåsar ut genom rutan. Som om det var självklart att någon sedan plockade upp dom. Men det gör ingen. Inte ens plastupplockaren.
Krokodilförevisningen går ut på följande sätt:
- en yngre kille följer med ut till krokodilerna. I handen har han en höna, vars ben är hopsatta med snöre. Den skriker. Vi tar en promenad utmed stranden och ser tillslut en riktig bjässe ligga där i strandkanten. Helt stel. Gör mätt. Vill inte alls äta en vettskrämd höna. Vi går vidare. Vi kommer ut på en halvö. Där finns det en massa krokodiler. Små och stora. Små barn leker utmed strandkanten och några andra barn hämtar vatten. Ingen verka bry sig att elaka fossilen ligger och kalkylerar på möjligheten till ett skrovmål. Killen med hönan tröttnat till slut och slänger nonchalant hönan till ett monster. Den piper inte mer utan accepterar bara sitt öde. Jag känner mig dum. Vi går tillbaka och det är lite dämpat.
Det är en lång färd tillbaka. Vi kollar presidentpalatset, amerikanska ambassaden, Kaddafis hotell och en massa andra saker som dom tycker att vi skall ha sett. Hm. Plötsligt kommer en jättekolonn med militärer. Det är presidentens styrka som rekar läget. Svarta män i tighta byxor med AK47:or som kollar allt och alla. Känns verkligen som taget ifrån en film. Vi kommer hem och släpps av på pensionatet. Behöver vila och en dusch. Föreståndaren, Tess, har gjort i ordning ett nytt rum som jag får inviga för natten. Jättesnyggt.
Belåtet sätter jag mig på verandan och känner kvällsvinden fläkta. Det är en ny dag imorgon. Då beger vi oss upp i norr… Och möjligheten till internet kanske är begränsad..

Burkina Faso 2

Fick världens underbaraste frukost. Kaffe, vitt bröd, melon och marmelad. Sov faktiskt ok även fast det är jättehett om natten. Tupparna gol och barnen började leka runt sex-sju på morgonen. Kl 9.30 kom Oautabe och hämtade oss i sin riktigt utslitna Mercedes. Jag tog en liten gångtur utanför vandrarhemmet. Röd sand överallt. Människor som stirrar och ler hela tiden. Fruktansvärt fattigt. Jag vet inte hur långt jag vågar gå men tillslut kommer Oautabe förbi med den haltande Mercedesen och tutar ihärdigt. Det visar sig senare att billens tuta är trasig och bara tutar på av sig själv i svängarna. Jag hoppar in och sedan bär det iväg i den totalt kaotiska trafiken i Burkina Faso. Det är en salig blandning av mopeder och bilar som fullständigt skiter i alla regler utan bara tutar och vinkar och begär företräde hela tiden. Eller en extrem solidaritet människor emellan. Att jag inte såg någon olycka idag beror väll bara på ren tur. Det är hjälmtvång men det råder total likgiltighet inför detta. Det är som en enda stor cirkus där dom verkligen försöker överträffa varandra i konsten att göra spännande saker i trafiken. Vi ser parlamentet och den största synagogan i staden. Överallt ungdomar som försöker sälja saker. Dom drar, ler, försöker få ögonkontakt och hälsar gärna. Jag förstår någonstans att det bara handlar om att överleva. Att få mat för dagen. Varför skall vi vara kompisar och dom bjuda på något när dom hela tiden behöver pengar. Det är svårt. Dom har det svårt. Vi kryssar vidare i trafiken och stannar på två olika basarer där det både säljs och tillverkas saker. Den sista Basaren, Village entien, är en riktig kvalitetsbazar där jag blir så sugen att köpa en massa saker. Speciellt en massa recycling produkter som bara är såååå häftig. Jag handlar en färgglad skjorta och skulle mycket väl kunna handla mer men lovar att komma tillbaka om några dagar. Vi skumpar iväg i trafiken, drar ner rutorna och kör nästan på en tjej på cykel med ett barn hängande i ryggsäcken. Hon bara ler och trampar ivrigt vidare. Barnet på ryggen sover. Helt ovetande om att sista timmen kunde vara slagen. Restaurangen heter Paradiso. Ett passande namn på ett ställe som ligger bredvid en helvetes trafik. Bra mat således och underbar service. Jag tar en inhemsk maträtt och ber till gudarna att magen skall klara även detta. Inhemsk öl till maten. Värmen närmar sig 38-39. Vi beger oss hem efter maten och sätter oss och betraktar föreståndare Tess arbete med att bygga ut sitt pensionat. Det går sakta framåt. Orders delas ut till alla i olika omgångar. Mellan telefonsignaler och strikta kommandon till sina arbetare, berättar Tess en massa om landet, sevärdheter och allt sådant där man inte visste om hur det är. Att det tex, är två anställda vakter som sitter i skift utanför dörrarna, att det är ytterst korrumperat var man än går, att namnet på hennes pensionat betyder ”hemma hos”. Det är också en känsla man får när man är där. Hemma hos. Vi tar en gångtur utanför grindarna. Det är ett annat land. Folk säljer allt. Små skålar med sten. Krokiga spikar. Plastpluttar i formationer. Allt för att få ihop något för en portion mat. Små barn ropar ”Bonsior” och grabbar våra händer och skrattar. Jag känner mig som en utomjording. Kl 19.00 hämtas vi upp av Ouatabe och körs till en restaurang med livemusik. Själv är jag hungrig som en varg och beställer in dubbla portioner. Gott. Det gick fort. Alli dyker upp efter ett tag och läxar rejält upp personalen efter att dom hade försökt att salta notan en hel del. Dom beklagar och sänker den till en annan nivå. Vi glider sakta genom den svala kvällsbrisen tillbaka till pensionatet. Det är full aktivitet kring vägarna. Lördag kväll och många samlas i klasar kring en TV-apparat som ställs ute på en bänk. Kanske bingolotto i Burkina Faso tappning. Eller fotboll. Det verkar vara nationalsporten. Syrsorna väsnas tillsammans med ljudet av mopeder. Nu är det daggs att lägga sig.

Burkina Faso 1.

2011-02-18

Reseberättelse ifrån Burkina Faso.

Så plötsligt var man iväg. När klockan ringde vid 4.00 studsade jag ur sängen och skyndade mig för att stänga av den entoniga signalen. Kläderna låg så vackert bredvid sängen, upplagda på ett sätt som skulle göra det omöjligt att sätta på dom i fel ordning. Två smörgåsar och ett stort glas mjölk. Därefter borsta tänderna och stänga igen resväskan och ställa alla sakerna vid ytterdörren. Kl 04.30 dök min kollega Brigitte upp med sin man som agerade morgon taxi. Vi satte oss sedan tillsammans i våran bil och lät Åsa ta oss till Landvetter. Kallt. Jag säger bara kallt. Minus 5 grader. Och alldeles för lite kläder på sig. Vi checkar in vårt baggage och beger oss genom säkerhetskontrollen. Inga problem. Nu önskar jag mig en stor kopp kaffe och kanske en lite bulle. Önskningen slår in och vi hinner sitta en lite stund innan vårt anrop skallar i lokalen.
- Paris, gate 22
Något gör att vi inte direkt kan lyfta ifrån flygplatsen och det framkommer att det tydligen är väldigt dimmigt i Paris och att vi skulle vara 45 min försenade. Där satt vi. Som tur var så ägnade vi våran tid till att läsa både GP och Svenska Dagbladet. Upp i luften bar det och så var vi iväg. Det fanns en liten stressfaktor kring att vi var försenade. Det skulle senare visa sig att när vi landade på Charles De Gaulle, Paris, så missade vi tyvärr en informationstavla och satte oss alldeles för snabbt på en buss som skulle ta oss till en annan del av denna stora flygplats. Som tur var så fick vi information av en vakt som smidigt lotsade oss vidare i rätt riktning. Vi fann vår ”gate” och lugnet infann sig att nu var vi på rätt spår. Framför oss ringlade sig en jätte kö av människor som tydligen skulle till samma destination. Nu tog inte detta plan oss raka vägen till Ouagadougou, Burkina Faso, utan vi var tvungna att mellanlanda i Niamey, i Niger. Vad gör man då, fastklämd, i ett flygplan 10 000 m över markytan?. Det första man tänker på är:
- när kommer maten och vad får vi!
Det visade sig att det tog ett litet tag innan vi blev serverade mat så då var det bara att kanske försöka sätta sig in i lite information om landet vi skall till. Burkina Faso. Brigitte hade med sig en liten smidig informationsfolder som på ett kortfattat sätt delgav lite fakta om landet vi var på väg till. Som ex:
- medellivslängden för en man är 48, kvinna 49
- läs och skrivkunnigheten är ca, 39% för män, 18% för kvinnor
- andel analfabeter är bland det högsta i världen
- hälften av alla barn slutför mellanstadiet, en tredjedel av dom går vidare till högstadiet och en av tio av dom går på gymnasiet.
- Hälften av invånarna är under 15 år
- Burkina Faso rankas som ett utav världens absolut fattigaste länder

Så här kan man hålla på med ännu mer statistik. Visst är det deprimerande men ändå så ogreppbart någonstans. Bara ca, 8 flygtimmar ifrån där jag bor. Där vi har en utav världens högsta levnadsstandard. Och dessutom väldigt kallt. Och där vi dessutom har tåg som inte kommer i tid, eller ungar som slänger för mycket mat i skolan. Eller julskyltning som redan börjar i oktober och en Arne Weise som inte tänder ljuset..Nä. Nu gaskar vi upp oss och ser framåt en stund. Dom som kommer att möta oss på flygplatsen är Alli, Issa, som är lärare på en skola i Ouagadougou, och en rektor ifrån norra Burkina Faso. Vad dom inte vet är att vi redan har beställt en taxi ifrån flygplatsen till Ches Tess, vandrarhem, som ligger i centrala staden. Det skall bli spännande att se hur vi kommer att tas emot.

Jag tittar ut genom fönstret på flygplanet. Sand, sand, buskar och lite sand allt vad ögat ser. Vi landar. Hettan dränker mig när jag går ner för trapporna ifrån flygplanet. Vilken hetta! Jag ser färgade människor i uniform som lite lojt blickar på oss västerlänningar när vi stapplar mot ingången till huvudhangaren. Vilket kaos. Fram med vaccinationskorten. Ok. Pass. Ok. Fyll i detta formulär omöjliga formulär, som får mig att påminna mig om forna Östtyskland, och gå sedan till en riktigt känslokall polis i en lucka gjord av plywood. Ja…jag kom igenom. Nu är det bara väskan kvar. Dom släpar in väskorna för hand ifrån den ultra moderna Airbusen och slänger dom sedan lite nonchalant på en bänk. Vi lyckas hitta vår väska och går sedan mot utgången. Där står det fyra kolsvarta män och ler det bredaste leende man kan tänka sig. Dom formligen sliter väskorna ifrån oss och kramar oss samtidigt. Min franska är urusel så det får bli på knackig engelska. Oj….vilken explosion i kulturskillnad. Det var svårt att riktigt fatta. Utanför flygterminalen så liksom exploderar världen i människor, färger, avgaser, trafik och armsvett. Allt sker på en gång. Vi blir inhysta i olika bilar och körda i en kaotisk trafik där det inte finns en tanke på varken säkerhet eller väjningsplikt. Min haka bara hänger och jag tittar likt paralyserad ut genom den öppna bilrutan. Plötsligt åker vi in på de mest skabbiga gränder jag har sett och landar utanför en gammal grind. Där står en kvinna och presenterar sig som Tess. Innehavare av vandrarhemmet Ches Tess i Burkina Faso. En jättekram och in genom gaten. Jag blir snabbt tilldelad ett rum och tillsagd att snabbt duscha för att sedan möta upp dessa herrar för en middag. Det är Alli, Issa och Kattenga och en man jag inte vet namnet på. Dom skrattar hela tiden. Vill bara ta i hand och le. Det känns som om dom tillsammans har hittat världens skatt och sedan inte vet hur man skall hantera det. Vi placeras på ett hak utmed en väg och en meny sätts i handen på mig. Det rekommenderas det ena efter det andra och tillslut väljer jag grillad kyckling, och lokalt tillverkat öl. Jag försöker att säga saker på franska och konversationen är minst sagt enkel men till stor del hjärtlig. Kycklingen kommer in och jag inser snabbt att den inte är genomgrillad. Tyvärr är det försent och jag hinner ta ett antal tuggor innan jag istället väljer att äta utav den friterade bananen. Som är riktigt god. Det skrävlas om väder, fruar, barn och en massa annat som är så typiskt när man vill lära känna varandra. Till slut bryter vi upp och vi blir körda tillbaka till vårt vandrarhem. Innan vi skiljs åt så bestämmer vi att äta frukost kl 8.00 och efter det träffa våra lokala guider för att åka till en hantverksby. Ja…en hantverksby!!! Nu sitter jag på ute terrassen och skriver. Framför mig ligger två svenska långhåriga backpackers, som bara vill åka lokala bussar, och facebookar sina tjejer hemma i Sverige. Mysigt!
God natt!!

Recykling forever...!

Recykling forever…

Jag har alltid varit passionerad av att tillverka saker själv. Frank Roosevelt lär ha sagt ” Du tar det du har, och gör det du kan, där du står”. Det har lite blivit ett signum för mig på både gott och ont. Jag tittar hela tiden efter möjligheter och lösningar. Nu föll det sig inte bättre än att jag nästa vecka åker till landet där recycling och återanvändning är något väldigt stort. Där man måste återanvända det som redan har tappat sin funktion, varken man vill det eller inte. Historien är följande:
Våren 2009 hade vi på vår skola ett studiebesök av nio olika rektorer ifrån lika många länder i Afrika. Dom vandrade igenom våra lokaler med dubbla vantar och mössor. Kallt. En utav rektorerna satte sig i matsalen för att äta en bit mat och jag slog mig ner för att konversera för en stund. Det första rektorn frågade mig på knagglig engelska var:
- Hur slår ni barnen här?….Inte OM…Utan HUR?…
Jag blev till en början fullständigt överrumplad av vad han sade och stammade tillbaka att här i Sverige får vi inte slå barn. Det står klart och tydligt i lagen…Han skrattade och förstod inte alls hur vi då kunde hantera dessa ungdomar. Jag insåg ganska snart att det är inte bara är milsvids skillnad mellan oss, kulturellt, geografiskt, ekonomiskt utan också i vårt sätt att se på inlärning och elevernas möjligheter till inflytande. Efter mer prat så fann vi varandra och tyckte faktiskt att vi hade det ganska trevligt. Efter att han hade åkt tillbaka till Burkina Faso så kunde vi inte glömma varandra utan började återuppta en viss kontakt där vi skickade varandra gåvor. Jag fick handtryckta kläder, tryckta i kobajs, och han fick handdukar med dalahästar på. Efter en viss tid ville ” Ali” att jag skulle komma och hälsa på hos honom, i hans skola. På skolan där det råder ett minimum av elevinflytande. På vår skola är vi väldigt långt framme med att eleverna själva får vara med och påverka sin undervisning. Det föll sig inte bättre än att jag, tillsammans med en franska lärare, satte samman en projektansökan för att söka pengar för ett studiebesök i Alis skola. Efter mycket arbete fick vi vårt projekt godkänt och nu är vi där. Vi skall presentera hur vi arbetar på vår skola och samtidigt ta reda på hur, eller om, eleverna på Alis skola har något inflytande. Samtidigt har jag en underbar chans att göra studiebesök på olika fabriker där man verkligen sätter samman gamla saker i en ny tappning. Jag tog kontakt med Burkina Faso Design, i Stockholm, som säljer produkter ifrån Burkina och som har många tipps om var man skall gå. Här är lite tipps ifrån dom:
”Village Artisanale, en hantverksby, där det finns hantverkare som representerar många olika tekniker och sorters hantverk eller Centre Artisanale, som ligger bakom huvudpostkontoret i Ouagadougou. Där kan man också se på olika tillverkningstekniker och prata direkt med hantverkarna.
Också inne i centrala stan finns en butik/galleri som heter Nuance. Det ligger som inne på en gård nära stora marknaden. Det är lite dyrare, men där får man en bra överblick över det mer högkvalitativa hantverket och de har
ofta en hel del återvinningsprodukter. Ett spännande konsthantverkscenter som jobbar en hel del med återvinning är Centre Lukaré.”
Visst låter det spännande. Nu är det bara att packa resväskan med så lite det bara går och samtidigt ha med sig en massa minne till kameran så att man kan ta del av alla de färdigheter som dom är så bra på. Varken dom vill det eller ej!!!

Pimpa sin vardag...

Pimpa sin vardag..

Dom kommer en och en. Försiktigt in genom dörren till snickeriet. Dom har med sig kakor och bullar, sådant som gör en fika så mycket mer spännande.
- har du bakat det själv? Säger någon.
- Ja…Det är väll inte så svårt…
Det började sommaren 2010 när jag tillsammans med Tommy Pettersson i företaget Arkfo startade en kurs i " möbelupphottning" i Gula Fabriken. Där hade det innan tillverkats dörrar och fönster i finaste norrlandsfur. Härliga spröjs och vackert dekorerade profiler. Men det lönade sig inte. Även fast det är kvalitetsprodukter med en hållbarhet på många, många år mer än det man kan köpa på ByggMax. Det hjälper inte. Folk väljer billigt…Nåväl. Vi var sju företag som då tog över fabriken och startade en ekonomisk förening med det snillrika namnet ” Gula Fabriken”. Där skulle dessa företag ge varandra nya infallsvinklar och beblanda sig med varandra och kanske korsbefrukta varandra med nya produkter. Det skulle även finnas en möjlighet för vem som helst att bli medlem i föreningen och ta del utav alla de möjligheterna som finns på platts. Själv brinner jag för att driva kurser och få människor att mötas och ge varandra kickar på olika sätt. Jag tog mig rollen av att bli ”kursansvarig" i Arkfo som skulle driva denna i Gula Fabriken. Vad skulle då Arkfo skapa för kurs? Det var inte så svårt. Jag älskar loppisar och gamla prylar. Speciellt att få göra om dom i ny tappning eller bara ge dom ett nytt uttryck. Inte så långt ifrån Gula Fabriken ligger en ofantligt stor återbruksbutik. Där väller det in grejer hela dagarna och mycket utav det som säljs går till att renovera dagis och skolor i Litauen. Bra! Då var det bara att sjösätta min idé.
Vi skulle samarbeta. Arkfo, Gula Fabriken och Återbruk. Om man startar en kurs där ”vanliga” människor får en chans att tillsammans med mig, som kursledare, och fabriken ”hotta upp” gamla möbler som man hittar i Återbruksbutiken. Butiken får samtidigt en massa gratisreklam om sin verksamhet. In med en annons, sätt ett pris och se vad som händer. Det börjar ringa.
- en det en möbelrenoveringskurs?
- Nä…säger jag. Inte i traditionell mening att vi skall återskapa något till sitt ursprung. Nu gäller det att se möjligheter i stolar, bord eller annat som man hittar.
Det är första gången vi träffas. Dom tittar blygt på varandra och sneglar samtidigt på alla maskinerna som står i fabriken.
- Hej och välkomna!! Säger jag och tittar glatt på alla nyanlända.
- Nu åker vi till mitt Missionshus och tittar på alla konstigheter som jag har gjort genom åren och låter oss inspireras av detta. Samtidigt bjuder jag på kaffe och kaka och ni får själva berätta vad ni har för förväntningar på denna kurs.
Det blir en underbar start där alla ger en liten inblick i sina liv och varför dom är där. Jag berättar att snart kommer vi att åka till en stor återbruksbutik och där skall ni få plocka hur mycket spännande saker ni vill. Dessutom ingår det i kurspriset att, om ni visar upp kvitto, kan ni åka dit fler gånger och hämta saker, om det behövs. Det sprider sig leenden i lokalen.
- kan man pimpa upp något eget??
- Klart man kan…Ta med bara…
Så står vi där på återbruk, i startblocken, och bara väntar på att informationen om deras verksamhet bara skall sluta så att vi kan rusa runt och leta upp saker som vi kan arbeta med. DÄR gick startskottet! Alla rusar och letar. Det blir en hemskans massa saker som vi tar med oss till fabriken. En massa möjligheter. Vi lovar föreståndaren på återbruksbutiken att vi gör en utställning när kursen är över.
Sedan träffades vi regelbundet varje torsdagskväll mellan 18.00 och 21.00. Det målades, borrades, filades, svarvades och en massa annat innan alla alster var klara. Bra blev det. Men, det allra bästa var, att vi genom dessa möten lärde känna varandra och se att vi vågade gå lite längre i vad man kan göra när man ”pimpar upp” möbler eller andra saker man hittar. Nu har Arkfo en ny kurs och nya deltagare med en massa andra saker som skall pimpas…Vad underbart!!