Burkina Faso 4.

Vaknar i det nya rummet. Förbannar tuppen ännu en gång. Ligger och drar mig till kl 7 då det knackar försiktigt på dörren. Brigitte var orolig att jag inte hade vaknat. Det sitter redan någon på ”vår” plats vid frukost bordet, så vi tvingas att sätta oss bredvid. Det är tre amerikanska missionärer som jobbar för en kristen radiokanal som mer eller mindre ber sina fanatiska anhängare att åka till ett land i världen och missionera där. Gärna med lite pengar på fickan. Typiskt. Dessa tre fick Burkina Faso. Dom kan inte en mening på franska. Lycka till!! Dom är trevliga dock och lämnar försynt sitt kristna budskap på en papperslapp innan vi åker. Outabe kommer kl 10.00 för att hämta oss och kör oss till sin broders syster i en förort först. Där blir vi väl omhändertagna och systern arbetar med barn som inte har några bra förutsättningar hemma. Det finns en hel massa. Hon är så vackert uppklädd och efter vi har varit där en stund kommer hon åkandes på en moped och vinkar glatt. Vi går till en buss station för att vänta på VIP-bussen. Den finaste bussen. Det kommer dock en halvmurken gammal buss och stannar tutandes. Jaha. Den är det. Alla slåss hela tiden om att bära våra väskor. Otroligt vänliga. Jag hoppar in i bussen och möts av en massa kolsvarta ansikten och färgglada kläder. Hittar en plats och så är vi iväg. Och iväg är vi i en otrolig hastighet. Han kör säkert mellan 100-110 km/h och kryssar mellan kossor, getter och människor som cyklar. Jag har oturen att hamna mitt under en högtalare och även fast jag gillar reaggy så var det aldelles för högt. Jag tar upp min iphone och mäter ljudet. 95 decibel!! Jag hittar lite papper som jag diskret formar till hörselproppar. Ser säkert jätterolig ut med papper ut genom öronen. Skit i det. Orkar inte oljud i tre-fyra timmar. Så var vi framme. Rektorn, Outabe, springer på jakt efter en taxi. Det tar ett tag men så dyker bilen upp. Den knuffas fram till oss för den går inte för tillfället. Hm..Den behöver bara lite vatten. Vatten får den och in slängs våra väskor. Vi åker genom ett grussamhälle och landar jämte ett antal murade byggnader. Där presenteras vi för en lokal vaktmästare som inte kan ett ord franska. Pratar bara dialekt. Han skall ivartfall vara den som vi skall kalla på om det uppstår problem. Bra idé. Vi är jättehungriga och ber efter en restaurang. Rektorns bil har gått sönder så han ber vaktmästaren hämta hans och sin egna moped. Dom åker vi sedan på tillsammans genom byn, inför allas glädje, till den lokala krogen. Mmm. Vi beställer in det lokala ölet Brankina och ris med kyckling. Jag var rejält hungrig och det märktes nog. Klar först av alla. Tillbaka till den murade byggnaden och uppmontering av moskitnät. Sätter nätet i fläkten och hoppas för allt i världen att jag inte av misstag sätter på den. Då skulle både jag och madrassen följa med upp i taket. Kl 17.00 kommer Outabe, rektorn , för att hämta oss, kanske på moped, för att vi skall träffa lärare på skolan. Skapa en kontaktyta.
Det blev inte moped. Vi kan lätt gå dit. Vi strövar lite uppklädda på en gata mitt i staden. Det är ett underlag av röd fin sand. Sådan där sand som lätt kryper in överallt. Tillslut äntrar vi skolan, skolan vi har som projekt att skapa ett samarbete med. Vi möts av en enorm skolgård med byggnader som står lite strategiskt utplacerade lite varstans. Kanske en tanke eller ,vet ej. På en bänk utanför en utav de största byggnaderna sitter sju stycken män och samtalar med varandra. Vi går fram och blir presenterade av rektorn. Alla ställer dom sig upp och hälsar vänligt. Vi går sedan vidare in till huvudbyggnaden där vi möts av kala väggar och gamla fotografier på gamla presidenter. Rektorn sätter sig symboliskt bakom det stora ekbordet och låter sig fotograferas. Rak i ryggen. Stolt. Efter det bär det ut till skolgården igen och mer lärare sluter upp. Äntligen dyker det upp ett antal engelska lärare som villigt pratar på med mig om allt och inget. Jag frågar genast en massa saker om skolan och det syns för några sekunder att dom plötsligt måste ställa om maskineriet och börja prata engelska. Det går aldelles utmärkt och vi får mer och mer lärare omkring oss som vill prata om Sverige, årstider eller kyla. Jag visar stolt bilder på mig i minus 36 garder. Berättar att om man spottar i den kylan så klirrar det när det faller till marken. Drar några mer kusliga historier om kyla innan vi, av någon anledning, måste bryta upp för att åka någonstans. Det visar sig att hela lärarkåren överraskar oss med att ta oss till en restaurang för middag, tal och trevligheter. Där sitter plötsligt alla samlade och gör en gemensam beställning. Maten kommer in och efter lite tjatter så tystnar alla för att rektorn skall tala. Han hälsar oss alla välkomna och därefter ställer sig Brigitte upp och även hon tackar för att vi har fått denna möjligheten att komma hit. Jag tar själv ett initiativ och tackar på engelska, för dom som förstår detta språk, och lägger för kuriositetens skull till några meningar på svenska. Dom applåderar och sedan äter vi. Dock måste man tvätta händerna först och människor skickas runt med kanna och hink för att ge varje individ den möjligheten att tvätta sina händer vid bordet. Kyckling, ris, bröd, tomatsås, bönor och gott att dricka. Det är en livlig diskussion kring bordet om Kaddafi och hans möjligheter att vara kvar, varför Obama fick fredspriset så tidigt och hur Burkina Fasos invånare kan umgås så bra fast det vimlar av olika religioner och etniciteter. Kl 22.00 bryter vi upp för att åka hem. Vissa är så trötta och vill bara hem för att sova. Det är långa dagar för lärare i Burkina Faso. Dom börjar arbeta kl 7.00 och slutar inte förrän kl 18.00. Klasserna är på cirka 70 elever och då skall dom ha lektion aldelles själv. Det skall planeras mycket innan och dessutom skall det vara uppföljning på alla dessa. Prov är på lördagar, så då går även den dagen till arbete. Puh. Jag klagar inte utan bara nickar medlidande. Det tas i hand och tackas för en trevlig kväll och imorgon skall vi upp redan kl 8.00 för att gå runt på skolan. Det blir spännande!