Burkina Faso 5.

Prick kl 8.00 är dom här. En chaffis. Med en bil som jag tvekar om jag skall gå in i. Inga problem säger mannen. Den är fullständigt rödfärgad inuti av all sand som ständigt flyger omkring i luften. Sand som kan krypa in i varje vrå av den bilens sönderslitna inredning. Sakta vrids nyckeln om och motorn tuffar motvilligt igång. Vi sitter säkert fem minuter i bilen och väntar på att föraren skall hitta ettans växel. Om och om igen försöker han lägga i en växel. Det är något som inte stämmer. Tillslut knastrar det till i kugghjulen och växeln hoppar motvilligt i. Det bär iväg på huvudgatan mot närmaste restaurang för en frukost. Ännu en gång slår det mig hur fruktansvärt fattigt dessa människor har det. Alla tvingas att göra något för att bidra till familjen. Små som stora. Gammal som ung.
Vi beställer in två smörgåsar med en sorts vitkål mellan skivorna. Nääskaffe och stora bruna sockerbitar. Vad gott det är med kaffe på morgonen. Medan vi sitter där, sitter chauffören och väntar i bilen. I solen. Trekvart senare. Nu bär det iväg till skolan och klockan börjar närma sig 10.00. Vi visas in till rektorn och placeras framför det stora bordet, som är belamrat med en massa stämplar, en hjärnhammare, dator ifrån 80-talet och diverse andra intressanta saker. Vi får oss tilldelad dessa dagars besöksschema. Idag skall vi gå runt i klasserna och presentera oss tillsammans med rektorn. Vi börjar med de yngre eleverna, ca 13 år, och arbetar oss sedan upp i årskurserna ända till tredje ring på gymnasiet. Det är en explosion av barn som möter oss i första klassrummet. Inpackade som sillar sitter dom där och tittar på vårt inträde. Det är cirka 70-100 elever i varje klassrum. Och en lärare som står och ritar på en griffeltavla med vita kritor. Det blir helt tyst när rektorn börjar sitt anförande och säger att nu har vi fått besök ifrån våra vänner ifrån Sverige. Brigitte berättar lite om sig själv på franska och ger sedan ordet till mig. Jag presenterar mig på engelska. Det blir helt tyst. Många förstår inte ett ord vad jag säger men det är nog inte det som är så intressant. Det intressanta är nog bara att två helt annorlunda människor bara dimper ner i deras tillvaro och lägger ett udda inslag i deras värld. Vi berättar att vi är oerhört tacksamma för att få vara här och att det är jätte varmt. Jag visar med en gest hur varm jag känner mig. Dom skrattar högt. Klassrum efter klassrum passerar vi genom och det skrattas och gestikuleras vilt. Desto äldre eleverna blir, desto mer ökar förståelsen för engelska språket och nu börjar vissa eleverna till och med att ställa frågor på engelska. Dom är så tacksamma att få ställa frågor som:
- Whats your name mr?
- How is it to be here in Burkina Faso?
- Where do you come from?
Så fort man svarar så blir det genast högljudt för en stund men dämpas direkt när man börjar prata igen. Vi raggar också elever som vill ha ett utbyte, på franska, med elever i Sverige.
- Endast dom flitiga och ambitiösa får en chans : säger rektorn och eleverna skriker att dom vill allihopa.
Vi fortsätter våran expedition genom klassrummen och vi börjar nu bli torra i halsen av alla upprepningar av samma ord. Utanför huset stiger solen upp till zenit och vi går tillbaka till expeditionen. Där tvingas nu rektorn att genast skynda iväg och posta ett brev och vi lämnas då åt en annan lärare som tar oss på en guidad tur till skolköket. Jag vet inte om man kan säga skolkök. Är definitionen på skolkök en stor murad sal med inget inuti? Är bamba tant två kvinnor som eldar under en gryta och tillreder en gröt? I vilket fall som helst är det oerhört spartanskt och de som får mat är de eleverna som har för långt att åka hem på lunch. De äldre eleverna har ansvaret att portionera ut lagom portioner till de yngre. I matförrådet, som för övrigt har regionens kraftigaste järnlås, ligger det lite ris, några konserver och lite pasta för en månad. Utanför den byggnaden står det även lite byggnader med några öppningar i golvet. Skoltoaletterna.
Nu tar rektorn och en annan ansvarig med oss i bilen för ännu ett restaurang besök. Där beställer vi in en sedvanlig portion av ris, tomatsås och en sorts bönor. Det har tydligen blivit en restaurang för västerlänningar så plötsligt dyker det upp en massa försäljare som, likt flugor, hopar sig runt oss. Man får helt enkelt bara vänta ut dom och se lite sådär nonchalant ut. Ändå gör jag till slut ett inköp av en vacker målning av en ung charmig grabb som verkligen försöker prata engelska. Då vädrar dom andra genast morgonluft och börjar att bearbeta mig med en massa olika saker. Typiskt. Nu gäller det att se än mer nonchalant ut. Jag lyckas till slut.
Nu är det siesta för ett tag innan vi tydligen skall ut på en utflykt till ett gammalt slott. Jag lägger mig inuti mitt myggnät och hör aircond surra medan jag läser en bok och sakta slumrar in.
Jag hör hur bilen kommer in på gården. Det är Outabe och Zongo. Zongo är engelsklärare och Mossi. Mossi är en utav många stammar i Burkina Faso och nu skall vi träffa en utav fem Mussikungar som bor i just denna staden. Vi måste dock vara väldigt noga med att vi är på väg och att vi möter en speciell person först som guidar oss in. Vi har med oss gåvor. När vi närmar oss kungen så parkerar vi bilen bredvid några ståtliga herrar som ligger utmed vägen. En utav dom skall följa oss in till kungariket. Vi ställs först i väntrummet. Där står vi ett tag innan vi plötsligt får möjlighet att komma fram till kungen. Han sitter välklädd på en gammal säng. På ena sidan finns ett antal av alla fruar han har och på andra sidan befinner sig hans kompisar. Vi tvingas att ta av oss skorna och smyga fram. Det ligger en viss spänning i luften. Jag ser att våra Burkina vänner verkligen visar respekt och bugar frenetiskt. Vi blir satta framför honom och han tittar på oss och frågar vilka vi är. Brigitte förklarar för honom vilka vi är och samtidigt tackar så mycket för möjligheten att få tillträde till detta ställe. Vi utbyter gåvor och byter handdukar ifrån Horreds väveri till en tupp som skall ge tur i framtiden. En tupp. Jag vet inte riktigt vad vi skall med en tupp till. Hans ben är dessutom fastbundna och han skriker regelbundet och ber oss släppa honom. Nu har han liksom inte riktigt den möjligheten så tuppen fraktas hem till rektorn och blir väll soppa. Efter lite småprat tackar vi för besöket och beger oss därifrån. Vi åker tillbaka till skolan för att rektorn vill visa judoträningen. Vi kommer till en gammal sliten lokal med en utav de trasigaste judomattorna jag har sett i hela mitt liv. Att dom överhuvudtaget ligger där dom ligger är en gåta. Där väntar en tio stycken ambitiösa budomänniskor på att vitingen Claes skall komma på besök. Dom är hedrade. Jag med. Träningen kör igång och jag ser att dom är nervösa. Gör sitt bästa. Träningen tar sin tid och dom drillas stenhårt mot varandra i ständiga kamper. Jag kan inte hålla mig utan ber, när träningen är över, att få visa lite Aikido. Dom tittar storögt när jag, på engelska, berättar om aikidons principer och bryskt tar upp en utav de tränande och slänger runt honom en stund. Varför inte bjuda på det. Vi tar sedan och sätter oss tillsammans för ett stort grupp foto. Sådana här stunder är alltid så minnesvärda. I alla fall för mig men troligen också för dom. Jag blev sedan hemkörd och avslutade kvällen med att kolla på en film. Vilken dag!!