Burkina Faso 3..

Sovit som en stock! Börjar gilla min aircondition som bara låter utan att fungera, min säng som är stenhård och moskitnätet som jag trasslar in mig i under natten. Det är en skön, sval värme på morgonen och en tupp som gal likt en falsk operasångare. Ständigt repeterande samma fras. Om och om igen. Vad skall det vara bra för. Så fort jag sätter mig så kommer frukosten. Kaffe, fralla, croassoint och färskpressad jouse. Mysigt. Det är söndag och min förhoppning att det kanske är lite lugnare utanför grindarna. Den förhoppningen grusades ganska snabbt genom att aktiviteten sakta men säkert ökar hela tiden. Vi sitter länge och väntar på gänget, Issa, Outabe och Alli. Man vet tydligen aldrig riktigt när dom dyker upp. Någon timme försenad kommer dom jätteglada och klargör att vi nu skall åka till ett speciellt ställe utanför staden som konstnärer ifrån hela världen kan åka till en månad om året och hugga ut något speciellt i granit. Låter jättespännande. In alla fem i bilen och iväg. Köper vattenflaskor och drar sedan nordväst genom förorterna och folkvimlet. Ännu en gång slås jag av denna fullständiga anarkin på vägen och runt omkring. Allt och alla gör något hela tiden. Vägen övergår till alla möjliga olika skepnader och nu börjar jag förstå vikten av en jeep i dessa hålor som överraskar oss hela tiden. Då ser jag den. Trädet som bara har varit på bild. Det där enorma trädet som man ser på savannerna i djupaste Afrika. Eken kan slänga sig i väggen. Detta är ett urmoderträd.
- vad heter det? Frågar jag.
- Baobab
Smaka på det. Baobab. Det låter som något som man äter försiktigt med en stor skål ris till. Dom lovar att svänga förbi en Baobab på vägen ifrån stenhuggeriet. Vi anländer ”sur granite de lango” i en otrolig hetta. Solen står nästan i zenit. Här kan man som stenkonstnär, var som helst i världen, söka tillstånd att komma hit och hugga ut något i granit som har en mening. Är man tillräckligt duktig eller har en kontakt på något sätt, så får man biljetten betald av staten och en möjlighet att under en månad i februari tillverka ett konstverk. Granit är ju hårt. Jag vet. Har varit fyra dagar på konstnärskollektivet i Bohuslän och stångats med granit. Det är inte lätt. Jag beundrar många utav värken och ser att det inte är en enda konstnär ifrån Skandinavien. Synd. Efter granitgenomgången äntrar vi bilen ännu en gång och drar nu till närmaste Baobab. Där står den. Så stor. Jag vill bara röra den. Det är en massa människor runtomkring. Även en liten moské. Jag går fram och rör den. Så hård och självsäker. En del människor står och begrundar denna vite man som är helt uppslukad av att få vara tillsammans med en sådan växt. Dom förstår. Trädet har en urkraft som dom tillbeder i sina dagliga hymner. Det är bara så självklart. För dom.
Vi är hungriga. Vi äter på en restaurang. ”Maqui”. På TV:n är det fotboll. Alli skriker flera gånger att jag måste titta. Det är Slatan. Slatan. Här sitter jag på en krog i Burkina Faso och dom bara älskar Slatan. Det är ok.
Vi åker en annan väg ut ifrån huvudstaden och drar ut på landsbygden. Små vägar. Fortfarande en massa olika människor på cyklar, mopeder eller bara går. Strövar sakta. Som om tiden stod stilla. Uppklädda i dom mest färgglada kläder. En kontrast till alla dessa svarta plastpåsar som ligger i drivor överallt. Dom i bilen slänger även dom nonchalant sina tomma vattenpåsar ut genom rutan. Som om det var självklart att någon sedan plockade upp dom. Men det gör ingen. Inte ens plastupplockaren.
Krokodilförevisningen går ut på följande sätt:
- en yngre kille följer med ut till krokodilerna. I handen har han en höna, vars ben är hopsatta med snöre. Den skriker. Vi tar en promenad utmed stranden och ser tillslut en riktig bjässe ligga där i strandkanten. Helt stel. Gör mätt. Vill inte alls äta en vettskrämd höna. Vi går vidare. Vi kommer ut på en halvö. Där finns det en massa krokodiler. Små och stora. Små barn leker utmed strandkanten och några andra barn hämtar vatten. Ingen verka bry sig att elaka fossilen ligger och kalkylerar på möjligheten till ett skrovmål. Killen med hönan tröttnat till slut och slänger nonchalant hönan till ett monster. Den piper inte mer utan accepterar bara sitt öde. Jag känner mig dum. Vi går tillbaka och det är lite dämpat.
Det är en lång färd tillbaka. Vi kollar presidentpalatset, amerikanska ambassaden, Kaddafis hotell och en massa andra saker som dom tycker att vi skall ha sett. Hm. Plötsligt kommer en jättekolonn med militärer. Det är presidentens styrka som rekar läget. Svarta män i tighta byxor med AK47:or som kollar allt och alla. Känns verkligen som taget ifrån en film. Vi kommer hem och släpps av på pensionatet. Behöver vila och en dusch. Föreståndaren, Tess, har gjort i ordning ett nytt rum som jag får inviga för natten. Jättesnyggt.
Belåtet sätter jag mig på verandan och känner kvällsvinden fläkta. Det är en ny dag imorgon. Då beger vi oss upp i norr… Och möjligheten till internet kanske är begränsad..