Vi mot dom...

Nu har det inträffat. Det som inte skulle hända. Plötsligt blir jag helt iskall och stirrar tafat på bildskärmen. Kineserna har även kommit mig inpå livet. Nu är det personligt. I vår ansökan om att göra ett världsrekordsförsök i att samla så många människor det går och måla samma motiv har vi sett rimligheten i att lyckas slå detta tidigare rekord som är satt i Tyskland. Då samlades det 154 stycken personer på en och samma platts och detta rekord har varit sen 2008. Denna morgon var det annorlunda. Jag loggade av en tillfällighet in på Guinness Worldrecord för att bara titta på vår ansökan. Bara se lite så att allt var ok. Då dök det upp. Rekordet var ändrat. Texten som mötte mig var:

The current record for "Most people painting simultaneously" is:
The record for the most people painting simultaneously is 300, in an event organised by Beijing Zoo, at the Tiger Sculpture Culture Square, Beijing, China, on 6 February 2010.

Va!! Plötsligt hade man samlat ihop, en i Kina liten folksamling, och bara så där målat av en liten skulptur. Det var inte tre miljoner, som det mycket väl skulle kunna vara. Inte tre hundra tusen som i Kina rimligtvis borde vara ansedd som en större grupp. Utan 300!!!.
Nu såg jag rött. Det föll ner ett skynke framför mina ögon och jag kände att tärningen är kastad. Den vita handsken slängdes framför mina fötter och jag har blivit utmanad av en, tusen kanske hela nationen Kina på ett bräde. Inte nog med att dom har köpt Volvo, bygger höghastighetståg till Europa, står för 90 % av alla julklappar till våra barn och har en historia som är klart mycket mer sofistikerad än vår grottbakgrund. Nu utmanar dom Uddebo. Kina mot Uddebo. Låter som en ojämn kamp på alla sätt men här tror jag vi skall sätta stop för deras inflytande. Nu måste vi gå man ur huse för att visa Kina att här är det stopp. Här säger vi nej. Vi skall hitta 301 själar som med staffli, pensel och grundfärger visar dom att måttet är rågat. Nu ger vi tillbaka allt vad vi kan och sätter dom på platts.
Klart slut!

Plankan!

Ett flertal gånger när jag var yngre visades det en komisk engelsk liten film om två stycken medelålders män som skulle frakta en planka ifrån ett ställe till ett annat. Det sades inte ett enda ord under hela filmen utan allt bara spelades upp helt ljudlöst förutom de pålagda skratten som tydligt förevisade vart exakt man skulle skratta. Likt Benny Hill lades det på lite skojig musik ibland när saker och ting spelades upp i lite snabbare hastighet. Nu tyckte jag om denna film, tills jag tillslut tröttnade av att ha sett den lite för många gånger. Det hände samma med ”grevinnan och betjänten”, Ferdinand, etc. Det intressanta med plankan var att filmen verkligen hade en poäng. Dessa korpulenta byggnadsarbetare jagade denna planka genom olika situationer och den tycktes aldrig gå riktigt deras väg. Resan för plankan slutade med att den tillslut kom till ett dagis där den användes av barnen som en gungbräda. När männen fick se detta så smalt deras ljuvliga hjärtan och dom övergav jakten och gav sig istället av. Målet att fånga brädan hade övergivits för ett tillsynes annat ändamål. När vi dagligen jagar plankor i livet så kan dessa plankor föra oss till de mest absurda situationer där vi är tvungna att göra dessa val i livet. Av någon anledning så fortsätter jakten på plankan och vi kan förfölja den hela livet eller så plötsligt hittar vi den på ett helt oförutsett ställe och då inser vi att det är just där den skall vara. Jag planerade inte det och hade ingen kontroll över situationen. Ändå så blev det så rätt. Det gör att betydelsen av att vara här och nu ökar och vikten av att resan är viktigare än målet görs än tyngre.
Länge leve plankan!

Vinnare eller förlorare...

Vinnare eller förlorare..

När jag för några månader sedan, kanske längre, fick möjligheten att ta del utav Fredrik Härens föreläsning i Lund på kunskapens dag ( jag rekommenderar detta)i Youtube, där han läste lusen av gräddan i svensk företagselit, blev jag fachinerad och kanske lite skrämd utav perspektivet i hur vi lever och tänker här i Sverige. Fredrik hade varit bosatt i Kina under en längre tid och tagit del utav den utvecklingen och framtidstron som nu så starkt florerar på andra sidan klotet. I boken ” bli en vinnare i den globala världen” vrider han upp nivån en aning och driver fram en tes bestående av att det finns utvecklade länder och utvecklingsländer och skillnaderna mellan dessa. De utvecklade länderna, eller personerna har redan bestämt sig för att allt är ok som det är. Det handlar mer eller mindre bara om att förvalta det man har och lugnt luta sig tillbaka i tron om att man lever i de bästa av alla världar. I utvecklingsländerna Kina, Indien är det tvärt om en boom av nyfikenhet och visionslusta över framtiden som något som alla ser fram emot och de flesta ser möjligheter och tvekar inte att testa nya saker som kan ge resultat.
Vad ser jag av detta i min närhet. Som lärare i en helt vanlig grundskola i Sverige inser jag att något inte stämmer. Var finns motivationen? Var finns framtidstron i att vad jag gör nu kommer att ge mig något tillbaka när jag blir större. Drivkraften, nyfikenheten, viljan att våga testa nya tankar och idéer och glädjen att rusa till skolan för jag vet att det jag presterar ger mig tusenfalt tillbaka..Jag kan givetvis ge mig själv och skolan en stor skuld utav att många elever trubbas av i redan tidig ålder genom att systemet i många fall inte lockar till att våga misslyckas, testa nya saker, låta sig nörda in i något som faktiskt är riktigt kul och skulle på sikt leda till något. Har vi fått det för bra? Det får man ofta höra. Ja..det kanske är en utav några drivkrafter i varför man skall sträva framåt. När allt är serverat på bordet finns det inget mer att sträva mot. Man är liksom mätt och belåten. Man drar sig tillbaka och låter sig fyllas av ett mediabrus av såpor som blöter ner hela ens inre och aldrig får en att släppa fram den där tomheten som jag tror vi alla behöver. Att bara sitta. Helt stilla och inse att tråkigheten är uppfinningens moder. Plötsligt går det upp för en själv att man måste ta tag i saker själv. Tålamod, något som vi inte har tid med, Vi har lagt tålamod på hyllan. Vad skall man med tålamod till? Känslan och upplevelsen av att om jag bara ligger i..en stund..väntar och ger något mer tid…kanske omsorg eller bara det där lilla extra som gör att något går från bra till lysande.
Jag får gå tillbaka till mig själv. Bara för att jag har uppnått en viss ålder, gjort karriär, blivit duktig på något så innebär det inte att jag är färdig. Jag är långt ifrån färdig. Jag önskar att många insåg det stagnerande i att se sig själv som klar, färdig, levererad och öppnad. Vi spräcker nu myten av att vi är bäst på jorden och att vår standard är allenarådande på klotet. Snart, om vi inte tänker i nya banor och vågar satsa och misslyckas, så sitter vi snart där med en dränerad själ tillsammans med andra energitomma individer och beklagar oss för en svunnen tid. Jag säger:
- våga gå samman, hitta en mission och sikta högt
- våga misslyckas, gärna en gång per dag
- var nyfiken, inte bara på saker utan framförallt på människor
- testa att bryta mönster
- se möjligheter i allt

Se. Där fick Fredrik mig att tänka till endel och jag önskar att ni gör det samma!

Ett säkert vårtecken…

Nu är våren här. Eller? Vi har alla våra individuella åsikter om vad som är ett säkert vårtecken. Det kan variera från person till person. Om vi skulle besvara den frågan så tror jag att det generellt skulle besvaras på följande sätt:
- fågelkvitter
- små knoppar som tränger upp genom landet
- människor med solglasögon som sitter på parkbänkar och kisar mot solen
- hundbajs som kryper fram där snön har legat hög
- grus
- knastret av dubbarna på vinterdäck
Det finns säkert mer vårtecken och det skulle bara bli tråkigt om jag fortsatte att rada upp dessa. Vad jag vill komma fram till är givetvis mitt lilla egna säkra vårtecken.
Att gå med stadiga steg ner till källaren och öppna dörren till garaget. Där står den. Den blänker. Det är en Honda 1000 GL 1978. Åren då man absolut inte hade en tanke på bensinförbrukning och då exponeringen av olika mätare var lite hippt. Där står den. Och väntar. Vi tittar på varandra och jag går fram och känner lite på gashantaget. Så har jag alltid gjort. Det är liksom en värdemätare på en motorcykel om den går fort eller inte. En lång vridning på gasen indikerar på snabbhet. Batteriet är nyladdat och jag öppnar luckan och skruvar fast det. Vrider på nyckeln och lamporna tänds. Drar ut choken till max och trycker på startknappen. Motorn drar runt och bensin sugs in i förgasaren. Skall batteriet räcka för att få igång maskinen. Ett stressmoment. Tillslut går den igång. Först på en cylinder men tillslut startar den andra. Det ryker inte så mycket till en början men snart är garaget i en dimma som kräver en kniv för att komma igenom. Jag ser knappast min högerhand som frenetiskt vrider på gasen. Denna lukt. Avgaser. Innehållet är irrelevant och säkert jättefarligt. Det är känslan av vår som tränger in i varje por i kroppen. Bäddar in sig i kläderna och följer sedan med hela dagen tills jag tvunget skiljs ifrån dom på kvällen. Det sker en dispyt varje gång om varför jag har förpestat huset, tvättrummet, och allt runtomkring med denna lukt. Jag har alltid samma svar. Det var tvunget. Jag har inget val.Jag bara måste se om den går igång, höra ljudet, känna doften och fylla garaget med vårkänslor. Men, jag är inte den som är fastnaglad i rutin utan är benägen att göra förändringar om andra vill. I år skedde en större förändring. Jag borrade upp två hål i garageporten och monterade två slangar till respektive avgasrör. Då skedde följande. Mycket utav vårkänslorna tog vägen genom rören och ut i friska luften. Men, till min stora tur, valde en strimma avgas att söka sig förbi slangen och ut till mig och garaget. Jag var då tvungen att stå lite längre och höra ljudet av motorn men det hade jag inget emot. Jag kunde dessutom se att mycket avgaser spreds till grannarna och gav dom den där känslan som jag så många år har haft. Toppen. Nu är jag inte ensam i detta..

Ungdomsgård för vuxna…Ungvux!

Vi lever i ett mer och mer urbaniserat samhälle där allt mer koncentreras till storstäderna och där landsbygden allt mer avfolkas på människor. Små orter har blivit av med naturliga mötesplatser så som affärer,verkstäder, skolor, etc. Dessa platser hade en roll av diskussionsforum där man tog upp viktiga händelser och beslut som hade den lilla människan som focus i sin vardag. Där kunde idéer och tankar blötas och stötas för att sakta växa fram till hållbara beslut som anbelangade direkt människorna i sin närhet. Så som utvecklingen är nu, utan en plattform för dessa disskusioner, blir vi mer och mer alienerad ifrån möjligheterna att påverka vår närhet och det skapar klyftor mellan beslutsfattarna och byn eller samhället.
Varför inte vända denna utveckling genom att skapa en fysisk platts ( UngVux ) i samhället/byn där människor kan mötas över generationsgränser för att skapa/bygga/konkretisera något som dom har längtat efter. Focus skall ligga både på att göra något, och att umgås för, det ligger i vår natur att när vi gör något så önskar vi pauser som i sin tur genererar ett socialt umgänge mellan deltagarna. Dessa pauser och möten mellan byborna skapar i sin tur en känsla av vi-tillhörighet som i en åldersblandad miljö är livsviktig för en bys utveckling. Det skulle också vara en möjlig mötesplats för invandrare som har som ambition att integreras i det svenska samhället och på ett naturligt sätt smälta samman med svenskar eller andra nationaliteter. Vi kallar det ” mycket snack och mycket verkstad”. Vi kan också i dessa verksamheter bygga in platser med namn så som ”ljugarbänken, filosofiska rummet, etc.” för mer eller mindre seriösa diskussioner.
Länge leve Möte oss emellan!!

Tre män i en annan båt…

I Jerome K Jeromes bok ”tre män i en båt” skall tre urbrittiska män, för hälsans skull, bege sig uppför Themsen i en båt. De ska leva vildmarksliv och så att säga bli ett med naturen.
Detta tilltag ligger dock mycket långt ifrån deras rätta jag, och färden fylls av en lång rad tokigheter när de inkompetenta äventyrarna hela tiden hamnar i trubbel. Boken är en klassiker och är fortfarande kul att läsa men det är också kul att uppleva…
Tre män i en annan båt träffades en sommar för att segla ifrån Båstads hamn till Torekov. Två utav dessa tre var sjövana och stoltserade med det ena diplomet efter det andra för att överträffa varandra i en tuppduell i vem som hade mest sjövett. Nu fördes detta krig på en väldigt subtil nivå och man kunde bara skönja konturerna av strid bland blickar och gester. Tampar lossas och segel hissas för att fyllas med vind. Det blåser inte allt för kraftigt men det mumlas om att vi bör kryssa fram till målet. Som likt en oskuld litar jag på mina kaptener och faller snart in i en trygghet och vishet som snart skall rämna. Att något är galet i vårt vägval över havet är det ingen som noterar mer än att jag tycker det är lite underligt att vi ligger och seglar mellan land och ett antal pinnar, som ser väldigt färggranna ut. Mitt i denna idyll brakar det till och hela båten kränger illavarslande. Vi hade gått på grund mitt ute på havet. Vad jag nu vill påvisa är hur så lika människor till det yttre kan reagera på så olika sätt. Vi mejslar nu fram tre tillvägagångssätt som kanske är urtypen för överlevnad kontra död och något där mitt emellan. Utan att tveka en sekund klär en utav dessa män av sig till kalsongerna och slänger sig handlöst i det kalla vattnet för att genast utforska skador och möjlighet att komma loss. Den andra står och tvekar några sekunder och undrar om vi är tillräckligt ensamma på havet för att kunna visa den inte allt för vältrimmade kropp som han har lyckats forma under sina många mysfredagskvällar. Det plaskar ändå till efter ett tag och den andra personen har lyckats hoppa i. Den tredje sitter likt en paralyserad anka och stirrar tomt på vad dom andra gör och har inte riktigt fattat vad som har hänt även fast det hände för flera sekunder sedan. Sekunder går och blicken blir inte mindre tom. Hade båten sprungit läck så hade denna person, med denna tomma blick, sakta följt med ner i djupet utan att ta händerna ur fickorna. Kanske försökt med desperation att ringa 112 innan vattnet stängt av mobilen.
Den tredje personen är jag. Det har många mer gånger än så här tydligt visat sig att när det väl händer dramatiska saker då stänger liksom min hjärna av och gör något den inte skulle göra. Den lägger sig på tomgång. Blir liksom helt förlamad och intar position avslappning. Är detta en medfödd gåva? Har vi människor olika sätt att hantera stressade situationer? Ja. Tydligen har vi det. Jag sällar mig till kategori tre och inser att jag skall så mycket det går undvika stress och situationer som kan uppkomma där inte jag har kontrollen. Jag tackar ända världen att det finns kategori ett, och till viss del två. Ettan beundrar jag för dess beslutsamhet och totala brist på respekt för kallt, varmt, högt och allt annat som gör livet farligt. Kategori två gör mig lite förbannad för att stå där i några millisekunder och tveka innan det slutligen sker något. Att liksom övervinna sig själv och ända göra ett bra beslut tillslut medan jag sitter där som en zombie och fånstirrar rakt ut.
Jag vill ändå ge mig själv en applåd för att som kategori tre ,tillsammans med andra likasinnade, visa att livet inte bara är handling utan också att bara acceptera.
Till Dennis Och Lars!!

Gräsrotsperspektiv…

Vad är gräsrotsperspektiv för mig och hur kan jag implementera det i byutveckling? Hur skall vi vända trenden med avfolkning av glesbygden och få tillbaka människor på lansbygden igen?
Förr var det naturligt att man lade fabriker kring vattendrag för där fanns kraften och det skapade arbetstillfällen. Uddebo, i Tranemo kommun, är ett typiskt sådant samhälle som hade sin glansperiod kring 1920-30 talet när det fanns ett antal stora industrier i byn. Det fanns järnväg och affärer och byn blomstrade i mångfald. Sedan har det sakta men säkert rullat utför med det ena efter det andra. Järnvägen bröts upp och industrier lades ner. Det stora ingenjörsvillorna tömdes på folk och mindre hus stod tomma. Nu hade Uddebo den turen att det företaget som fortfarande fungerar är ett utav Sveriges äldsta väveri som väver kvalitetstyger. Detta att en by sakta lägger ner sin verksamhet är ingen udda företeelse i Sverige. Det händer dagligen. Denna ständiga utflyttning till de stora städerna som lockar med sitt breda utbud. Hur skall man stå emot detta? Nu hade jag den äran att få flytta dit i slutet på nittiotalet och med den tron att nu jäklar skall jag vara med och bestämma hur min tillvaro skall se ut. Närdemokrati i praktik. Jag insåg på mitt första byalagsmöte att det fattades något. Det fanns en etablerad samling eldsjälar som hade saknat en trottoar i trettio år och ett antal andra saker som drev dom. Ett härligt gäng men det behövdes mer ingredienser för att koka en riktigt god soppa.
Jag skall nu använda mig av metaforen, en god soppa, för att försöka förklara hur jag ser på glesbygdsutveckling. Vad som fanns i Uddebo var eldhärden. Det fanns ett antal drivna människor som höll plattan varm, inte mer än varm. Men det räcker inte. Vi behöver en kittel, något vi kan samlas kring och drömma om. Något som vi kan fantisera om när vi tittar på det och drömma om vad som skulle kunna ligga däri. Den goda soppan. Något som vi kan enas kring och som kan få oss att verkligen driva åt samma håll. Vi hittade kitteln. Vi hittade ett stort gult hus. Det var den gamla Eiserbyggnaden som låg utmed vägen, som alltid har legat utmed vägen, och sakta hade sjunkit ner marken. En gigantisk dröm och ett galet projekt i samma form. Många har åkt förbi och undrat när någon borde riva detta eländiga hus och skicka det till platsen för avlidna gamla byggnader. Det var kring denna kittel vi skulle samlas och drömma om framtiden. Vad har då denna kittel för goda egenskaper?
- Den har tillräckligt mycket arbete kring renovering att det inte skulle fattas för någon att hugga i.
- Det finns yta att drömma om i många kvadratmeter för varje individ
- Det fanns MASSOR att göra och det SKAPAR gemenskap genom att vi tvingas att ta KAFFERASTER dvs lära känna varandra och de nya själar som plötsligt bara står där och skrapar
- Då dras nya drömmare in i projektet och det TILLFÖR energi och kraft
- Kitteln/byggnaden är en kulturhistorisk byggnad och blir då på detta sätt intressant
När vi nu har kitteln och skall börja att tillreda denna goda soppa. Vad finns det att tillgå för ingredienser i skafferiet? Man tar det man har..Och det fanns en mängd riktigt bra varor att tillgå:
- en eldkraft som bara älskar att ta i och arbeta och dessutom förmedla hus till de intresserade personer som av någon anledning tagit sig ut på en bygghelg i huset
- en duracellkanin till arbetare som har som mizion att rädda huset och då helst på det sätt som var rådande på 1900-talet
- en storvuxen fotograf och ordvrängare som älskar att arbeta men också sitta och fika
- en rödhårig estet som bryter in och både ger och tar goda råd
- en naiv 40:i plussare som har svårt att hålla truten om att ställa till med olika, roliga evenemang
- en fantastisk kock, en skylift, slöjdare, yoga instruktör, konstnär, etc
Det fanns alltså detta att lägga i kitteln. Låt gå. Hur reder vi soppan? Vad använder vi för bindemedel?
Vi vart tvungna att starta en rörelse i någon form. Det blev en ekonomisk förening som skulle organisera detta galna upptåg att rusta upp detta gigantiska hus.
Nu börjar vi med soppan!
Vi slänger i lite godsaker så som.
- för att få hjälp med renovering och pengar drog vi igång ett EU-projekt som skulle tillhandahålla byggnadsvårdskurser i vårat hus. Då skulle samtidigt huset bli till viss del renoverat men också få en projektledare tillsatt.
- Vi arrangerar olika jippo, marknader och annat för att dra till oss uppmärksamhet och visa att vi har en verksamhet
- Vi arrangerar bygghelger och konkret visar rent fysiskt omgivningen att vi faktiskt finns och att det sker något
- Vi påvisar att det faktiskt finns en ekonomisk hållbarhet i projektet
- Vi ger varje individ en möjlighet att genom ett deltagande i projektet så blir man i praktiken ägare av huset
- Vi bjuder in alla att vara med och visionera om vad vi skall ha huset till

Det börjar att bubbla och sjuda i köket. Det luktar gott. Vad är det som fattas? Lite kryddor:
- gemensamma middagar på bygghelgerna
- delger varandra idéer på vad, hur byn skulle kunna utvecklas
- bjuda till och visa intresse för de människor som har hört talas om vårt projekt
- att själva föregå som ett gott exempel på att inte backa utan våga ta i
- bjuda in den äldre drivande generationen till att göra gemensamma saker
- att ständigt göra alla i byn delaktiga i vad som sker i och kring vår byggnad

Nu börjar det verkligen lukta gott. Jag blir sugen på att smaka. Bara lite på en sked. Mmmm. Gott. Den kanske inte är riktigt klar men..Det är vägen till målet som är intressant. Alla dom erfarenheterna som man får på resan. Något man har att prata om i stugan.
Får jag bjuda på detta. Är det något du vill smaka på?
Jag sätter ner kitteln på bordet och alla hugger in med glädje. Härligt!

Världens lyckligaste folk....

Min bild av Danmark krackelerar fullständigt när jag läser Lena Sundströms bok ” Världens lyckligaste folk”. Mina barndoms minnen av Danmark där vi via Helsingborg/Helsingör och de snabba 20 minuterna det tog oss att komma till en helt annan värld än den stela svenska. Cigarr rökande lilaklädda män med hängslen och kvinnor som rökte pipa och cyklade på konstiga cyklar som var tillverkade i Christiania. Öl i alla dess former och höjdaren dynamit var det starkaste som fanns. Det fanns något avslappnat över landet och en känsla av att man liksom fnyste åt lagen och auktoriteter. För mig var det sandstränder och Legoland och ett omöjligt språk som vi härmade i ett. Någonstans i ungdomen och på senare tid har det via medierna dykt upp en liksom lite komisk gubbe vid namn Mogens Glistrup som har representerat en fallang eller en ytterlighet i dansk högerpolitik. Ett av hans slagord var:
- håll Danmark rent, led en svensk till färjan.
I och med att han fick så många anhängare i sin smått rasistiska vision om Danmark blev han omtalad och en förebild för många och även för den nu ledande politikern Pia Kjärsgaard som är ledaren i Danske Folkeparti.
Lena Sundström har gjort en spännande resa under ett år i ett Danmark, i en invandrartät stadsdel i Köpenhamn och försökt att penetrera varför danskarna har utvecklat denna syn på sina invandrare och skapat en så invandrar fientlig attityd. Språktester, och allmänna kunskapstester har varit närmast omöjliga klara för invandrare och dessutom om man testade de på helt vanliga danskar. Lena ger en väldigt klar och spännande bild av dansk politik och framförallt den insikten i hur det gick till när Muhammed karikatyrerna publicerades och vad som hände. Jag rekommenderar den och kommer fortfarande att ta en sväng till Danmark men kanske ha en liten annan bild av vilka dom är..

En liten solskenshistoria...eller?

Det är en helt vanlig torsdag och genom att jorden roterar kring sin axel så är det en helt vanlig soluppgång i vårt förnärvarande rätt kalla land. I mitt liv är det en helt vanlig torsdag där jag avverkar mina traditionella rutiner kring frukost och sakta beger mig syd ost i riktning mot Uddebo och ”Mizionimpossible”. Jag sätter på mig hörlurarna och vrider på tändningen och jazzmusiken och dieselmotorn är det enda jag hör. Färden dit tar cirka 30 min och när jag kommer fram så ser huset alldeles spökligt tomt ut. Jag hoppar ur bilen, går upp för trapporna och låser upp dörren. Jag hör något. Det skvalar och rinner som en liten vårbäck. Jag går genom hallen och entrar köket. Nu hörs det riktigt tydligt och det är inget roligt vårbrus. Under köket har en ledning frusit sönder och vattnet tränger med kraft genom köksgolvet och upp i köksbänkarna. Jag står blickstilla ett par sekunder innan jag snabbt inser att jag inte kan stänga av vattnet själv. Det är nu en touch telefon fungerar som sämst. Jag fepplar med telefonen likt en duschtvål och lyckas slå numret till Tranemokommuns växel och begära någon som är ansvarig för vatten och avlopp. Jodå! Dom skickar en person så snart det går. Medans jag väntar bryter jag och min kära kofot loss köksbänkar och lister och sedan tar min ömma kusin tigersågen vid. Vi plöjer genom golvet och river upp plankor likt en tromb. Va fasen är denna människa som skulle dyka upp! Hur länge har detta stått såhär? Jag hittar läckaget och kan bara se på när det väller upp vatten ur marken. Tillslut dyker två män upp och börjar genast leta efter huvudkranen in till huset som ligger under vägen. Omöjligt att öppna säger dom. Måste hämta en speciell apparat som kan frysa ledningen in till huset. Vi sätter igång att gräva likt mullvadar och jag kommer allt längre ner i marken i ett försök att förstå var problemet sitter och hur vi kan lösa det. Där..där hittar vi problemet. Djupt ner i marken. Vi kopplar på den innovativa apparaten och väntar på att den skall frysa ledningen och stoppa vattenflödet. Det lyckas. Det ser ut som ett inbördeskrig har dragit igenom köket för en sekund. Vi sågar, skruvar, bänder och gräver med händerna i gamla avlopp och fram emot eftermiddagen så har vi allt under kontroll. Jag har inte riktigt koll på vem som bär ansvaret för denna skada och var är gränsen. Genom ett ögonblicks telefonsamtal till en insatt person så klarnar det. Det är mitt ansvar! Allt innanför tomten. Satan, detta blir dyrt. Innan dessa kommungubbar lämnar mig tvingas jag ta tjuren vid hornen och fråga om vad dom tror det blir för kostnad. En utav dom, som jag ser som ledaren i gänget, sneglar lite på mig och säger lite försynt:
- jo, känner inte du igen mig..?
Näää, säger jag.
- Jag har faktiskt varit i detta huset innan och det var i samband med att du var klassföreståndare till min son. Jag tyckte att vi hade det riktigt trevligt och att du fungerade bra som klassföreståndare. Jag skulle nog säga att vi bjuder på detta och hoppas att du flyttar in här.
Va!
Jag ser dom sätta sig i sin lilla lastbil och åka tillbaka till Tranemo. Då slår det mig att bra relationer ger positiva ringar på vattnet och någonstans får man detta tillbaka. Det är bara en fråga NÄR…Nu passade det alldeles utmärkt och jag kunde ändå summera att en kaosdag kunde förvandlas till något gott!

En slöjdlärares vardag....

Solen lyser in genom de stora fönstrena och Viskadalen ligger omsluten av en dimma denna marsmorgon. Det luktar alltid lite speciellt i denna slöjdsal när man kommer in första gången för veckan. Jag tänder lamporna av bara rutin och hänger av mig min väska och jacka. Det står redan en lite kö av elever utanför dörren och jag hör hur dom mumlar och viskar därute. Någon knackar lite försynt. Jag planerar snabbt upplägget och hittar den röda tråden ifrån förra veckan genom lite stödnoteringar sen sist. Jag går fram till dörren och öppnar. Stora ögon. Termobyxor, glada munnar, stövlar och snö på golvet. Någon kämpar lite extra med sina byxor som har fastnat i tröjan eller i håret. Dom radar upp sig allt eftersom och står sedan på ett fint led. Jag räcker självklart fram min högra hand och kramar små, kalla händer..God morgon, god morgon, god morgon…Vi kramar varandra och jag får ögon kontakt som är så viktigt.
- Hur är det?, Du ser pigg ut? Vilket starkt handslag?
Dom tittar överraskande tillbaka och ler, röda kinder och tilltufsat hår.
- jo..bra!!
Jag överraskar dom genom att visa lite extra intresse..Viktigt, jag vet, det ger en bra start.
Dom sätter sig på sina bänkar och småpratar lite med varandra. En snöboll träffade en ruta, någon snubblade ner för en hög med snö. En sitter helt förstenad och tittar ut genom fönstret, drömmer om något som jag inte förstår långt bort på andra sidan dalen.
- God morgon, trevligt att ni är här.
Jag berättar om mina senaste eskapader om skapande och visar samtidigt upp några nya alster av vad jag håller på att bygga på. Just nu är det begagnade trädgårdsredskap som blir pimpade till något mellan konst och funktion. Jag trissar upp stämningen genom att använda mig själv som en metafor för skapande och kreativitet och visa vad man kan göra med saker som kanske inte ser ut att vara något men, om man lär sig att se möjligheter i dessa ting kan man med fantasins hjälp göra dessa små saker som gör att tingen förvandlas till något helt annat. Barn ser det. Det är helt naturligt för dom. Oförstörda av input ser dom möjligheter i alla färger och kulörer. Härligt!. Det är viktigt att bygga saker, att misslyckas. Misslyckas igen är ok. Jag misslyckas varje dag. Visar upp mina trasiga händer och säger att det skall synas att man har levt! Dumt men sant. Det gör inget. Det är endel av skapandet att misslyckas. Man lär sig av misslyckanden.
- bara man inte tar död på någon eller förstör maskiner och verktyg med elakt uppsåt! , brukar jag säga.
Det fnissas…inte ta död på någon…dom tittar på varandra och undrar om någon kanske har ens tänkt tanken!. Jag gillar närhet i undervisning. Vi samlas runt mig när all närvaro är klar och jag inväntar tystnad. Alla tittar. Full uppmärksamhet. Någon sparkar på en bänk, en leker med en penna. Jag vill ha full uppmärksamhet. Annars blir det inte bra. Jag kräver det. Hur skall det annars fungera?. Så fungerar det överallt. Inom alla yrken, yrkesgrupper, samlingar. Man lyssnar, räcker upp handen och ställer frågor. Demokratiskt och smidigt. Det är en utav pedagogikens grundpelare. Det krävs en tystnad för att någon som vet, skall kunna förmedla detta. Jag är nog lite skadad, hjärntvättad i och med att ha varit budoinstruktör så många år. Alla jag tränar bugar in för mig, tystnad, självklar respekt för den som vet mer. Ingen lever ut sin flamsighet utan det råder fullständig tystnad. Ovanligt i dagens samhälle. Vissa åker jorden runt för att smaka på detta. Med respekt och tystnad. Jag har det många gånger per vecka. Lyckliga mig. Och dom som jag tränar. Vi är i ett tillstånd som jag gillar. Tyst plagierar dom vad jag gör.
Jag samlar alla eleverna kring en bänk och gör en lite reflektion över vad dom skall tänka på idag. Pratar om att jag vill att dom skall lära sig att tänka själva, pröva själva, våga testa och framförallt utnyttja varandra om dom inte vet vad dom skall göra. Då får man tänka till inte bara två gånger utan kanske mer, tre, fyra, fem…Jag är ju själv fullt upptagen med mina konstverk. Ett pedagogiskt faktum. Om du vet att du i din närhet har någon som vet mer än dig..utnyttja det!. Elevernas osäkerhet driver dom till att fråga mig hela tiden om det är tillräckligt på ett eller annat sätt..
- skall jag slipa mer?, Var ligger verktygen? Vilken färg skall jag ha?
Genom att jag själv är upptagen med att arbeta med mina saker så tar inte eleverna sig den möjligheten att gå och fråga något dom redan vet eller bara vill bekräfta. Det gör, enligt mig, dom till mer tänkande individer. Dom får helt enkelt inte utlopp för sin osäkerhet och tvingas då till att ta ett helt eget beslut. Bra.Det är precis det dom måste lära sig. Ta egna beslut. Klart jag finns där och styr dom men, jag är ingen curling vuxen man bara lätt fråga ner det går lite emot. Elever behöver motstånd. Svårigheter som dom tvingas att övervinna. Att lära sig att om man tar i, kämpar, övervinner motståndet så ger det en belöning.
Alla är upptagna med något.Det liksom sjuder av aktivitet. Målet är nått. Stämningen är där. Tiden rusar iväg och plötsligt stannar tiden till. Signalen kommer. Vi skall lägga ihop. Städa. Nej! Inte nu. Några trotsar och lossas att inte höra. Skapande guden har inga tidsgränser. Den lever i nuet och vill inte bara stoppa. Det blir fel. Men skolan är tidsbunden och det sätter gränser för skapandet, det kreativa. Saker ställs på hyllor för att torka. Några läggs i skåp med små initialer på. Verktyg hängs upp på väggarna och bänkar rengörs. Varje person har en speciell städuppgift som det arbetas med. Noga. Sedan sätter sig eleverna på bänkarna och väntar. Tittar på andra som inte är klara. Pratar lite med varandra. Plötsligt tyst.Nä. Någon måste låta lite. Så Tyst.
- vilka är klara med något som dom vill ta hem? Bra. Titta va fin!
Alla tittar och betraktar. Starka färger och små ben som sticker ut på undersidan. Kreativiteten har inga gränser. Fantasin är bränslet till allt fantastiskt som vi kan göra. Vi måste vårda den, och ge den tid och våga vara naiva. Vad händer inuti dom som tappar den. Fantasin.
Jag sprider positiva omdömen. Ger lite extra till dom som arbetar hårt men även till dom som jag vet bara behöver. Det lönar sig i längden. Alla vill höra att man är bra. Duger. Kan också ha en dålig dag. Man behöver en klapp på axeln även fast det går emot. Jag sträcker fram handen och kramar samma händer. Lite mer dammiga, valkiga, små sår och färg, blandat. Hej då, hej då, hej då. Jag möter ögon som är på väg någon annanstans. Mat, rast eller till den där roliga snöhögen som man kan åka kana på. Termobyxor, stövlar, mössa. Jag tittar ut över salen och ser dimman lätta. Av dammJ

Ansökan till " Bygglov":)

När jag går där i "Mizionimpossible" varje torsdag och inser hur mycket det är att ändra på i detta stora hus så väcks tankarna allt mer åt att hur tusan jag skall ordna detta. Det blir ett allt större projekt desto mer tiden går och plankorna lossas ifrån väggarna. Jag insåg då, i min naiva värld, att jag kanske kunde kalla på hjälp..och inte vilken hjälp som helst utan TV-folket " Bygglov". Tänk att få ha dessa kreatörer på plats i Uddebo fyra dagar som hantlangare i projekt " Mizionsimposible". Jag gick in på deras käcka hemsida och insåg snart att vad jag vill ha passar dom som handen i hansdsken!! Kolla gärna min ansökan här:
2010-03-02

Hej!
Vi är en familj på fyra personer som bor i ett hus i Skene, Västra Götaland. Jag Claes, som jobbar som lärare, min fru Åsa som arbetar inom psykiatrin och våra barn Moa och Max. Vi har bott här i Skene i drygt tre år och vi bor i en gammal polisstation , som vi själva har renoverat och byggt klart. Vi flyttade ifrån en liten by i Tranemo kommun, Uddebo, där vi också äger ett missionshus som är lite av vår dröm att flytta tillbaka till. Våra barn har aldrig riktigt trivts där vi nu bor och drömmer om att flytta tillbaka. Vi har en dröm om att bo i detta hus och har redan börjat att göra enkel renoveringar så som toalett och kök. Missionshuset byggdes 1900 av en pastor och där bodde dom tills 60-talet då det var samling endast söndagarna. Jag tog över detta hus som var på väg att rivas 2001 för en symbolisk summa och började driva kurser och föreläsningar för folket i byn. Det har varit en livlig aktivitet med allt ifrån kajakkurser till likkistkurser och samlingsplatts för byinvånare som vill visionera om framtiden för byn. Efter vi hade flyttat började vi sakta att renovera detta hus och det består av en stor lokal med verkstad, och kök med tre rum och toalett. Det är den stora lokalen som är intressant och spännande. Vi har sågat upp ett hål mellan köket och den stora salen men vill utnyttja rymden i lokalen och bygga ett etage ovanför köksluckan. Det etaget bör ha ett räcke och vara minst tre gånger tre meter och vara på en höjd av 2.50. Det skulle vara fantastiskt med en trappa upp och en möjlighet att sitta där uppe i en fåtölj och spana ut över rummet med en bok. Gärna ett litet bibliotek utmed väggen. Därifrån skulle vi vilja göra ett hål i väggen så att man kunde ta sig in till andra plan och gå direkt till sovrummet. Detta vore helt fantastiskt! Huset i sig har en fantastisk historia med bl. likkistkursen som fick ett medialt fokus ett tag i både tidningar och tv ( se. www.vizionshuset.se )men också byn Uddebo har just nu också ett antal eldsjälar som har startat byggnadsvårdskurser i en gammal tekoindustri, se (http://gulahusetiuddebo.blogspot.com/ ) och som arbetar ideélt med byutveckling. Det är helt enkelt ett intressant områdeJ
Jag skickar lite bilder och skisser på huset hur vi tänker kring etagevåningen och hoppas att ni hör av er till oss.
Mvh
Familjen Blixt
Claes
Åsa
Moa
Max