Ett flertal gånger när jag var yngre visades det en komisk engelsk liten film om två stycken medelålders män som skulle frakta en planka ifrån ett ställe till ett annat. Det sades inte ett enda ord under hela filmen utan allt bara spelades upp helt ljudlöst förutom de pålagda skratten som tydligt förevisade vart exakt man skulle skratta. Likt Benny Hill lades det på lite skojig musik ibland när saker och ting spelades upp i lite snabbare hastighet. Nu tyckte jag om denna film, tills jag tillslut tröttnade av att ha sett den lite för många gånger. Det hände samma med ”grevinnan och betjänten”, Ferdinand, etc. Det intressanta med plankan var att filmen verkligen hade en poäng. Dessa korpulenta byggnadsarbetare jagade denna planka genom olika situationer och den tycktes aldrig gå riktigt deras väg. Resan för plankan slutade med att den tillslut kom till ett dagis där den användes av barnen som en gungbräda. När männen fick se detta så smalt deras ljuvliga hjärtan och dom övergav jakten och gav sig istället av. Målet att fånga brädan hade övergivits för ett tillsynes annat ändamål. När vi dagligen jagar plankor i livet så kan dessa plankor föra oss till de mest absurda situationer där vi är tvungna att göra dessa val i livet. Av någon anledning så fortsätter jakten på plankan och vi kan förfölja den hela livet eller så plötsligt hittar vi den på ett helt oförutsett ställe och då inser vi att det är just där den skall vara. Jag planerade inte det och hade ingen kontroll över situationen. Ändå så blev det så rätt. Det gör att betydelsen av att vara här och nu ökar och vikten av att resan är viktigare än målet görs än tyngre.
Länge leve plankan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar