Hasse berättar...

Den som har lyckan att ha Claes Blixt som slöjdlärare har aldrig tråkigt. Han verkar ha en outsinlig källa av energi och har ständigt nya projekt på gång. En gång blev det ordentligt rabalder i lokalpressen och till och med Expressen kom på besök. Det var när han efter sin fars död arrangerade en likkistekurs i byn, där deltagarna fick hjälp att snickra ihop sin egen kista.
Claes Blixt står lutad mot sin röda Citroën Jumpy och väntar vid stationen i Skene. Trots att vi inte träffats tidigare vet han att det är mig han ska träffa. Vi är inte många som stiger av tåget.
På andra sidan ligger järnvägen ligger Kungsfors numera nedlagda textilfabrik. En gång var detta Sveriges största väveri med över ettusen anställda. I bilen berättar Claes att många i trakten började på bruket direkt efter grundskolan och blev kvar tills de gick i pension.
Skene ligger i Sjuhäradsbygden, som från slutet av 1800-talet och till mitten av 1900-talet präglades av en snabbt växande textilindustri. Sedan tekokrisen slog till på 1970-talet har produktionen successivt flyttat utomlands. Det märks på samhällena häromkring, många tomma textilindustrilokaler och i vissa byar går det att köpa ett helt hus för vad ett par kvadratmeter kostar i Stockholms innerstad.
Vi tar en sväng förbi Claes renoverade hus i Skene som tidigare var ortens polisstation. Han pekar på det nuvarande köksfönstret. Där låg förr den gamla fyllcellen med avspolningsbart cementgolv.
Egentligen är det Claes lediga dag – han kallar den Claesdagen, den dag i veckan då han har tid för alla sina projekt utanför skolan. Men vi svänger ändå upp till Ängskolan och Claes visar runt i slöjdsalen, där Jim i dag leder slöjden. Det är lugnt i slöjdsalen, de flesta elever har orientering och bara ett par av dem står och putsar på sina slöjdalster.
– Det är en populär skola och det är kö hit. Vi har flera profiler: matematik-NO, idrott och musik samt jakt och natur, här finns många duktiga och drivande lärare, berättar Claes.
Claes är ganska ny på skolan. Tidigare arbetade han i Tranemo, några mil härifrån. Där var han med och byggde en ny slöjdsal från grunden. Han var med och skapade något nytt.
– Bildläraren och jag drev igenom att vi fick en gemensam sal. Vi tyckte att ämnena hade så mycket gemensamt att de borde ligga tillsammans. Vi sysslade båda med konst utanför skolan. Den inspiration det gav tog vi med oss till skolan.
– Här på Ängskolan är det mer 50-tals stämning i slöjdsalen, skrattar Claes.
Men det märks att har stor respekt för sina trä- och metallslöjdkollegor på Ängskolan som har arbetat här i nästan 20 år, respektive 40 år.
Claes och Jim diskuterar vilken pedagogisk modell de egentligen arbetar efter. Claes hävdar att Jim arbetar Otto Salomoninspirerat, eller efter linköpingsmodellen. Han själv arbetar mer enligt göteborgsmodellen, den lite flummigare modellen, som han kallar den. Men de har närmat sig varandra. Numera anser Claes att det går att utgå från arbetsområden och kombinera det med elevernas idéer och eget skapandet. Numera vill han ta till sig det bästa av de båda modellerna.
– Jag vill behålla det i göteborgsmodellen som aktiverar fantasin, som gör att man vågar ta ut svängarna samtidigt vill jag ta vara på det lite mera gedigna i linköpingsslöjdandet, som kanske inte alltid vågar ta ut svängarna så mycket, men som resulterar i gedigna slöjalster som eleverna är stolta över. Skapande har utrymme även i ett sådant system, framhåller Claes.
I slöjdsalens tak hänger sjuornas arbetsområde, massor av stommar till pallar i olika utförande och modeller. Det är ett gemensamt arbetsområde, där dynan görs i textilslöjden.
Även åttorna har ett arbetsområde som drar in båda slöjdarterna. Tidigare tillverkades ett skåp med en textil inramning. Men det förde med sig att eleverna under en allt för stor del av tiden stod och tillverkade standardskåp. Inte speciellt kreativt. Det dröjde allt för länge innan eleverna kom igång med den personliga designen. Istället gör eleverna nu en personlig ram, som kanske inramar ett broderi eller något annat textilt.
– Det är härligt att de att de tekniker som de lärde sig när de gjorde pallarna året före använder de nu helt självklart i det här arbetsområdet, framhåller Jim.
På Ängskolan arbetar de hårt för att slöjden ska vara och betraktas som ett ämne. Trä- och metallslöjden och textilslöjden har en gemensam genomgång inför eleverna varje år, något de kallar inspirationstid. Han tycker att det ur ett genusperspektiv är oförsvarligt att eleverna själva får välja slöjdart.
– Att ha tagit bort valmöjligheterna är en nyttig utmaning; att klara av att få inspirerade elever trots att de inte själva valt inriktning.
Claes tycker att det är viktigt med morötter och förebilder och är ingen anhängare av jantelagen. Han har lyckats få företagare i trakten att sponsra stipendier som han delar ut till elever som gjort något bra i slöjden under terminen.
– Det behöver inte bara vara MVG-elever utan de kan gå till elever som varit förtjänstfulla på andra sätt. Det är en sporre att utses till veckan hantverkare i slöjden och en inspiration för alla. Överhuvudtaget förstår jag inte varför skolan inte i högre utsträckning bygger på det som eleverna är bra på, att vi inte stöttar det som eleverna brinner för. I dag är många elever redan avtrubbade när de kommer till oss på högstadiet.
Många är alldeles för oroliga att misslyckas. Det är en del av skapandet och han tycker om den mentalitet som finns i USA, att det behövs ett par konkurser innan man kan lyckas. Misslyckanden är lärorika.
– Det är synd att det inte i betygskriterierna står något om att man ska misslyckas ibland, filosoferar Claes.
Eleverna brukar fnissa när han påstår att det är okej att misslyckas om de inte tar död på någon eller förstör maskiner eller verktyg med ont uppsåt.


När han tog över sin förra slöjdsalen efter Roland – som jobbat på skolan i Tranemo i 42 år – tog han också över något annat av sin företrädare, Rolands vana att vid varje lektion hälsa på eleverna genom att ta dem i hand. Det har Claes fortsätt att göra varje dag i 15 år.
Claes berättar att han använder sig själv som metafor för skapande och kreativitet. Visar vad man kan hitta på med saker som inte ser mycket ut för världen. Här i slöjdsalen har han bland annat pimpat trädgårdsredskap. En idé kom från en elev som skulle kratta löv samtidigt som det på andra sidan gick en granne som han inte drog jämt med. Claes gjorde om krattan till en kombinerad kratta och maskingevär. Sedan fick fantasin sköta resten.
– Jag bygger på mina egna projekt under lektionerna. Det är ett sätt att visa vad jag brinner för och vad jag gör när jag inte är i slöjden. Jag har upptäckt att det både inspirerar eleverna och får dem att arbeta bättre.
Han tror det vore bra om eleverna fick se fler lärare som brinner för sina ämnen, som inte bara undervisar. Det skulle hjälpa eleverna förstå att det här är på riktigt, att det handlar om är viktiga saker. De skulle må bra av att då och då iaktta musikläraren som komponerar och spelar musik, få uppleva att bildläraren visar vad han eller hon arbetar med och se matteläraren lösa svåra ekvationer bara för sin egen skull.
– Det är viktigt att eleverna ser hur skapande går till, att de vågar pröva, att de även vågar ta osäkra vägar och ibland misslyckas. Det är viktigt att de vågar testa och att de utnyttjar varandra i arbetet – jag är ju fullt upptagen med mina konstverk – därför måste de tänka själva.
Genom att göra sig upptagen så kommer eleverna inte och frågar och får bekräftat saker som de egentligen redan vet. Och genom att göra sig otillgänglig frågar eleverna i första hand en kamrat eller gör egna försök själva och tvingas till att ta egna beslut.
– Det är klart att jag finns där och styr dem. Men jag är ingen lärare som de direkt frågar om något går dem emot. Elever behöver lite motstånd, att de får känna den belöning det är att veta att de kan övervinna svårigheter och motstånd.
Många av de saker han gör han gör i slöjden kommer till efter samtal med eleverna. När de talade om dödstraff kom de också in på frågan vad det går att göra för att avskräcka hundar som beter sig dumt, som bitar människor? Jo, man tar dem till veterinären där de får en spruta så att de dör. Skulle det inte gå att avskräcka dem på annat sätt? Den elektriska stolen är ju tänkt att avskräcka människor. Claes satte genast igång och tillverkade en elektrisk stol för hundar i slöjden.
– Eleverna blev mycket engagerade i projektet och det gav upphov till många intressanta diskussioner. Jag tog hem den elektriska stolen och visade den för min hund. Han nosade på den, men verkade inte bli det minsta avskräckt, berättar Claes.
Vi hoppas in i citroënen igen och ger oss iväg mot Uddebo. Det är där han genomför många av sina konstnärliga projekt, håller kurser och själva huset är ett stort renoveringsprojekt. Men på vägen dit hinner vi med att några stopp vi ett par av alla de projekt utanför slöjden som Claes är engagerad i.

Claes bromsar in vid Gula huset, som är ett oändligt stort trähus, där den en gång i tiden tillverkades trikåer i Eiserkonsernens regi. Claes är med i den förening som håller på att renovera det mycket nedgångna trähuset. Förutom att bevara ett kulturarv syftar arbetet till att här skapa ändamålsenliga lokaler för konstnärlig verksamhet och hantverk.
Nästa stopp sker vid Gula fabriken, där Claes har arbetslokaler och en dag i veckan håller i en återbrukskurs där han hjälper deltagarna att pimpa gamla möbler. Det är hans tur att tända pannan i den gamla snickerifabriken som numera är nedlagd. Men för att bevara lokalerna och snickerimaskinerna bildades vid nedläggningen en ekonomisk förening. I dag har delägarna tillgång till maskinerna i en hel snickerifabrik, men lokalen är också öppen för konstnärer eller företag som behöver genomföra något projekt.
Han tycker att det är viktigt att som lärare vara engagerad i bygden och i det som händer utanför skolan. Det har han användning för även i slöjdsalen. Han vill att eleverna ska lära känna honom som person och hoppas att hans engagemang ska smitta av sig i slöjden.
Så är vi då framme i Uddebo vid Claes missionshus. Även det här var ett hus som var på väg att rivas för några år sedan. Huset är byggt på 1900-talet och härbärgade ursprungligen inte bara en missionsförsamling utan också en missionspastor och dennes sju barn. Nedervåningen består av en stor kyrksal. Men den en gång stora och livaktiga församlingen krympte och söndagsskolan lades ned.
– Jag ville gärna köpa den för att få plats med mina grejor, min verkstad och ha ett ställe att hålla kurser i. Men församlingen var tveksam till mig som köpare. Jag fick infinna mig på flera möten innan de beslutade att jag skulle få köpa kyrkan för 20 000 kronor. På mötet fick de mig att lova att inte starta någon ickeprofan verksamhet i lokalerna. Jag sa ja direkt, även om jag inte riktigt förstod vad de menade. Kanske var de oroliga att jag skulle starta en stripklubb eller en tatuerarstudio i kyrkan.
Efter att församlingen avkristnat lokalen och högtidligt burit ut altarkorset så flyttade Claes in men sina verktyg. Någon stripklubb blev det inte heller. Istället arrangerade han under flera år kurser i att bygga kajaker. Men så småningom hade alla i trakten som var intresserade av att bygga kajaker gått på kurs hos Claes och inga nya anmälde sig.
– I samma veva så dog min pappa. Jag skulle välja kista. Det var ett riktigt monopol. Det fanns tio olika kistor. Från riktigt flotta modeller till en mycket enkel i plywood. Det kändes inte bra att välja någon av dess standardkistor.
Claes bestämde sig för att inte utsätta sig för detta en gång till. Hans mamma är pigg – då ännu inte pensionär – men ställde glatt upp när sonen undrade om hans fick göra en kista till henne. Mamman kom till missionshuset.
– Hon la sig på ett papper på golvet och jag ritade upp en kista som skulle räcka. Hon bad att jag skulle ta till lite extra på mitten om hon lade ut, minns Claes.
När han väl beslutat sig för att bygga en kista vållade han rabalder i lokalpressen. Han hade ju haft god tillströmning till kurserna i kajakbygge – varför inte starta en i kistbygge? Men han fick inte skriva likkistekurs utan tidningen ändrade det till kistkurs i annonsen.
Han mammas kista är klar sedan länge färdig och får agera skåp i förhoppningsvis många år till. Den står framme vid fönstret och den är utformad med tanke på att hans mamma arbetat i vården under många år. Den är vitmålad och utsmyckad med röda, utskurna hjärtan och små gröna blad.
Hans egen kista fungerar som bänk i väntan på bättre användning. Som lärare har han naturligtvis låtit måla den med tavelfärg så att det går att rita på den med tavelkritor. Tanken är att vänner i en avlägsen framtid ska kunna skriva en sista hälsning.
– Som slöjdlärare är det kanske lite förvånade att jag har byggt den i MDF-board. Men jag tycker att det passar bra. Det är ett dött material…

Hundraåringen..

Det finns väll något väldigt befriande kring en bok som så påtagligt får en att ryckas med i ett levnadsöde så som Allans. Jonas Jonassons bok
” Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” är på ett sätt som filmen Forrest gump, där man kan följa en mans historia som bara av en tillfällighet blir intressant genom att han bara är den han är. Allans historia spänner över hela jordklotet och ett stort antal möten med kända personer som alla är riktigt imponerad av Allans sätt att vara. Det där lättsamma och behagliga som vi alla borde ta åt oss lite mer utav i vår vardag och låta saker och ting bara få rinna av för en stund. Att oroa sig för något ger bara sämre möjligheter för att lyckas med nästa drag. Det gäller att se möjligheter i det mesta och framförallt också acceptera att ödet och tillfälligheterna kan vi inte göra något åt.

Att räfsa...

Jag ser ut över gräsmattan och upptäcker ett stort antal löv ligga där och bara ropa efter att bli uppräfsade. Olika färger, storlekar och förmultningsgrad.
Klädsel för räfsning. Bomull innerst och gärna något tyg som kan andas utanpå. Stabila skor som tål vatten och som gärna inte sviktar i sidled. Helst bruna. Hanskar i läder och gärna inarbetade sen innan. Gröna. Keps, kanske en lite basker men då inte för varm. Jag går först och ser hurdan marken ser ut i jämförelse med mängden blad. Bladens storlek och konsistens och vilka sorts blad det är. Alla dessa parametrar avgör vilken sorts räfsa som skall användas och givetvis vilken rörelse som blir aktuell för just dessa blad. Jag känner på gräset och underlaget. Lite mjukt och vattnigt. Luktar lätt av en blandning av jord, förmultnad och kattbajs. Bladen är av typ kastanj. Stora och lätt bruna. Till viss del förmultnade men ännu lite spännstiga i kanterna. Även en liten del blad ifrån sälg har letat sig in. Klart mycket mer gröna och styva i formen. Dvs, att nu välja räfsa kan bli en kompromiss mellan flera olika sorter.
Jag går ner till min verkstad för att få möjlighet att bearbeta alla fakta som uppkommit vid rekognosering. Efter en betänketid faller valet till räfsa 5. Det är en Fiskars räfsa med stål 14 i räfsan. Räfsans längd är 15 cm och medelstyv till lite hårdare vid ändan. Bockningen har en lutning på 46 grader och ger därvidlag en mer enhetlig kvartalsrörelse i längdriktning. Räfsans längd är 198 cm och har en spänstfaktor på 9 pund i ändarna. Jag väljer den medelrunda handfattningen vid infästet till skrållen pgr av min högerhänthet.
Jag söker nu upp gräsmattan och letar upp vänster gräsfot för att kunna börja räfsandet. Rörelsen är lätt roterande i en halvmåne. Vinkeln mellan räfsa och kropp är 34 grader och har en koniskhet i slutsnärten. Jag jobbar med en pulshastighet på ca, 1,2 räfsningar i sekunden och skapar då en hög på 4 dm inom 3-4 min. För att maximera räfsans infång belastar jag räfsytan med ett tryck på max 4 bar i starten. Det ger ett utfall på 8-9 bar i själva kastet. Jag bearbetar ytan av gräsmattan ca 6-7 min innan jag pausar och ger kroppen en vilopuls på 90-120 slag i minuten.
När gräsmattan är klar har jag skapat en hög med blad på ungefär 234 cm i diameter som har en maxhöjd på 47 cm vid yttersta pik.
Denna hög skall sedan vällas och beredas tills laggen och toxiderna lämnar ytan av biokärlen och den blir redo att transporteras till komposten.
Vem har inte sagt att räfsa löv är en vetenskap!

Grubbleri…ett människans gissel.

Jag sitter och tittat min hund i ögonen. Djupt, och försöker förstå vad hon tänker på. Förmodligen instinkter och drifter som kommer för stunden. Likt meditation, där man skall bara låta tankarna komma och gå. Så underbart. Ingen planering för framtiden, inga tankar och reflektioner på vad som har varit, utan bara nuet. Ett nu som man bara får förhålla sig till. Att lösa till det bästa.
Motsvarigheten måste ju vara att grubbla. Detta gissel som vi alla dras med, mer eller mindre. Låt mig bara få använda mig av en metafor för att grubbla likt en torktumlare. Torktumlaren fungerar ju så att man lägger in våta kläder och efter en viss tid så är dom torra. Endel tar längre tid pgr av tjocklek, material, etc. Men, alla blir för eller senare torra. Så händer detta. Endel kläder blir inte torra. Dom bara snurrar runt, dag på dag, vecka efter vecka, månad, år och är ständigt fuktiga. Det går inte att plocka ut dom. Dom drar energi i massor. Likt tankar som tumlar runt i huvudet så hittar man inga lösningar för dom. Dom bara fortsätter att finnas där. Man kan ju alltid försöka undvika att se dessa kläder när man lägger in nya. Men man blir ständigt påmind om att dom ligger där. Varför ligger dom kvar. Varför slänger man inte bara dom i soptunnan. Så enkelt. Nä, det är inte så enkelt. Dom betyder något. Något viktigt. Annars hade man inte låtit dom ligga där så länge. Man vill verkligen få dom torra. Man hoppas på att det någon gång skall bli så att man kan ta på sig dom och känna lyckan av att just detta klädesplagget är torrt. Man kan ju också starta en tvättmaskin till. Ett projekt till. Allt för att hålla tankarna borta ifrån den där torktumlaren. Mer tvätt som skall torkas. Mer tvätt som skall in i torktumlaren tillsammans med den andra tvätten. Om jag trycker in mer kläder så ser jag ju inte den tvätten som bara ligger där. År ut och år in.
Jag smyger in bakom torktumlaren och hittar huvudströmbrytaren. Jag tar satts och vrider på knappen. Det blir tyst. Knäpp tyst. Så skönt det kan vara att bara få ett andrum i tillvaron där man slipper höra ljudet av en torktumlare som ständigt ljuder i bakgrunden.

Rötter!!

Det är morgon och hunden krafsar. Hon vill ut. Dimman ligger tät och luften är klar och full av dofter. Jag snörar på mig kängorna och snart bär det iväg till en skogen. En smal stig. Hunden först och jag sedan. Det är vått och halt. Tempot är ganska raskt och jag skall just justera hastigheten när jag slinter och faller pladask ner i gyttjan. Hunden ser besvärad ut. Jag reser mig upp och kollar så att allt är ok. Tänker på att det kunde ha gått illa. Fortsätter och tempot drivs upp allteftersom jag går vidare. Så händer det igen. En ny rot tappar kontakten med min sula och jag halkar för en sekund till och ena foten viker sig. En jättesmärta går ifrån foten upp till huvudet. Jag ser stjärnor och mår illa för en stund. Under en minut så betraktar jag marken. En mark full av rötter. Åt alla håll. Gamla som unga. Dom ligger där utspridda som ett ologiskt nätverk av vägar som någon har skapat. Varje rot tillhör ett träd. Ett nu kanske levande träd men också rötter utan ägare. Träd som redan har haft sitt liv. Ändå är det en massa rötter kvar. Rötter som dom nya rötterna måste ta hänsyn till när dom vill hitta vägar under ytan. Ett myller av ständiga initiativ och val. Med direkt påverkan på mig. Dom är hala och jag måste beräkna varje steg så att jag inte halkar. Mina egna rötter är förankrade i ett myller av anfäder. Jag är just nu ett träd som låter mina rötter få gräva sig fram i myllan av andra rötter. Jag måste också ta hänsyn. När jag faller så ligger rötterna kvar. Någon kanske halkar på en och annan rot som sticker upp. Kanske förbannar någon denna rot eller visar ett intresse för just detta nätverk av små rötter. Dessa rötters historia