Sovmorgon..

Sovmorgon... Har just upptäckt hur skönt det är med en massa sovmorgon! Allt går så mycket långsammare och det mesta får ta lite tid. Eftertanke och tankevolta. Sakta går solen upp. Det knastrar i kakelugnen.Kaffet är varmt och första sippen smakar alltid gott. Tidningen är hämtad och ljuset tänds. Katten hoppar upp i famnen och står först och pumpar lite med tassarna innan den lägger sig på min mage. Jag säger hej då till de andra i familjen och det blir tyst. Förutom knastret från elden. Så tyst så att jag hör klockan ticka på väggen. Jag har just upptäckt hur skönt det är med sovmorgon. Allt går så mycket långsammare..

Solidaritet.

” Solidaritet (av latinets solidum, hela summan, kapitalet) innebär för kollektiv att gemensamt ta ansvar för något, inbördes gemenskap, att i egenskap av del av en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa” Finns det något mer ord som när det faller ut ur munnen känns mer klyschigt än solidaritet. Men ändå så angeläget och självklart. Speciellt i dagens läge. Vi föds till egoister men är ändå helt beroende av vår omgivning. Det är terminsslut. Den sista gången eleverna kommer till slöjdsalen så är det bestämt att vi skall börja städa och sedan skall vi fika tillsammans. Eleverna har fått instruktioner om att medtaga helst egentillverkade bulle eller kaka. Jag hinner knappast visa mig på skolgården innan den första eleven dyker upp småspringandes med en stor burk i handen. - Hej Claes…jag har bullar med mig. Titta?… Jag kikar lite snabbt under locket och ser en hel massa brunbrända läckerheter ligga där. Desto närmare dörren jag kommer ju mer elever dyker upp med olika burkar och färggranna påsar. Jag låser upp och smyger in i salen. Eleverna väntar otåligt på att jag skall låta dom komma in. Stolta över vad dom har med sig. Jag tar dom i handen, hälsar dom välkomna, och dom sätter sig ner. - Då är det sista gången denna termin som vi har slöjd. Och ni vet att vi börjar lektionen med att städa tillsammans för att vi alla har arbetat i denna sal och det är viktigt att vi tar ansvaret för den gemensamt och att den blir ren och snygg igen. Ni har era ansvarsområden som skall göras fina. Dessutom får ni själva klura ut nya ställen som ni tycker borde göras rena och fina. Se nu till att ni visar mig vad ni gjort innan ni hittar något nytt. Jag säger till när vi bryter för gemensam fika! Frågor? Likt en myrstack sätter eleverna igång i ett sjungande tempo och jag går mest omkring och ser så att det finns trasor, stålull, och lite sandpapper till bänkarna. Mycket blir gjort och många elever sänder mig blickar om att, skall vi inte fika snart… Jag signalerar att nu har vi verkligen sett till att salen är i toppskick och att vi är värda att samlas och fika. Eleverna lägger alla läckerheter på ett och samma bord och det sviktar nästan av vikten. Vi sätter oss i en ring runt allt gott. Det är viktigt att alla sitter med. Ingen skall känna att man är på undantag. När vi satt oss ber jag om tystnad. När det är helt tyst berättar jag varför jag under alla mina år som slöjdlärare har samlat elever på detta sätt. - Vad roligt att se att så många har tagit med sig något gott att äta. Ni skall veta detta att det är ni värda efter att ni arbetat så bra. Ni har tagit ert ansvar av att städa i denna slöjdsal. Vissa av er har inga kakor med sig. Det gör inget. Alla här vet att man skall bjuda av det man har. Utan att känna att man måste ge tillbaka. Det är en skön känsla att få dela med sig. Eleverna tittar på varandra och ger de som inte har tagit med sig något ett godkännande att det är ok. Ok att kanske inte har de förutsättningar som alla har. Ok att det finns föräldrar som inte bryr sig om att hjälpa till eller stötta när dom vill bjuda till och göra som dom andra. Ok att bara få del av kakan utan att man blir dömd för att inte räcka till. - Ni skall veta det att det har hänt en gång. En gång. Att en elev har vägrat att bjuda de andra. Satt bara och höll om sina kakor som att det var det sista personen ägde. Om det nu var så viktigt att inte bjuda och dela med sig till andra så kanske det vore bäst om personen ifråga satt vid ett annat bord. Eleverna tittar storögt på mig och vill att jag skall fortsätta. - Jo, då fick eleven sätta sig en bit bort och gnaga på sina bullar. Alldeles själv. Medan vi andra bjöd varandra och småpratade. Hur tror ni det kändes?.. Dom räcker upp handen. En efter en. - Det kan nog inte vara så kul, säger en liten flicka och tittar samtidigt på de andra. Nä, just det. Det är inte så kul att sitta alldeles själv. Även fast man vet att man har sina egna bullar. Det tar ett tag att förstå att gemenskap är bättre än själviskhet. Att dela med sig är bättre än hålla på sitt. Ibland gör det ont att fatta. Men till slut tar eleven mod till sig och erkänner att det nog inte var så bra att sitta själv. Att det är mycket roligare att sitta tillsammans och dela det man har med andra. Att vara en del av något. Att känna sig solidarisk med andra.

Väntrum.

Det är oftast en massa olika tidskrifter att välja mellan. Det är som att dom vet att om vi blandar lite olika intressen, livsstilar och ålderskategorier så ger vi alla en chans att ströläsa något. Jag har suttit på en del väntrum. För mig är det en blandning av lugn, tidlöshet och förväntan. Det fylls på med nya människor hela tiden. Gamla, skröpliga hasande pensionärer som sakta går över golvet. Tvingar sig själv att stanna ibland bara för att sikta in sig på en plats, rikta kroppen och fortsätta hasandet fram till stolen. Barn med föräldrar. Barn med bleka ansikten och snoriga näsor. Dom ser febriga ut eller bara olyckliga av att behöva vara just där och inte på skolgården eller hemma. Ungdomar som sitter halvvägs på stolen och stirrar tomt i mobilen. Och så jag. Jag har oftast bokat tid. Möblerna är dom där möbler som aldrig går sönder. Kvalité. Man kan känna på känslan och rustiken att detta är väntrumsmöbler. Det haltar aldrig eller står snett. Det står. Möbler som kostar mycket. En investering för landsting som man inte vill veta något av. Då jag vet att det är skattepengar och då jag vet att detta är ett väntrum som många väntrum som kanske snart läggs ner. Möbler som snart slängs på tippen. Bortkastade pengar i en förvirrad organisation. Jag vet precis vad jag vill ha. Lite Allers, Hänt i veckan och tidningen Nostalgi. Nu har jag en väl uttänkt samling att gå igenom. Det är nästan som att jag vill sitta en länge stund bara för få tid att läsa allt jag har. Tidningarna har mjuka, lena sidor. Sådana sidor som blir mjuka av att många ständigt läser dom. Dom läser knappast utan bara bläddrar lite så där monotont. Bara för att det kan ju plötsligt dyka upp någon och säga deras namn. Då vill dom inte vara ouppmärksamma. Dom kan ju bli bortglömda. Sitta där en hel dag. Bara för att dom läste för aktivt och var alldeles för intresserade av en liten notis. Hur skulle det se ut. Nä. Det är ju ett väntrum. Inte ett bibliotek. Men nästan. Man skriker inte i ett väntrum om man inte har riktigt ont. Det skall helst vara tyst. Eller nä. Nu är det ju oftast en TV påslagen med något soff- program. Då kan man välja. Antingen så läser jag eller så tittar jag. Jag gör båda. Jag knäpper upp jackan och lutar mig tillbaka. Sätter mobilen på ljudlöst och börjar bläddra lite i Allers. Allers finns på alla väntrum i hela Sverige. Jag tror det. Jag har inte varit på alla väntrum i hela Sverige men jag bara anar det. Dom har kanske ett kontrakt med landstingen att om det finns Allers så blir folk lite lugnare innan doktorn kommer. Något finns i tidningen som distraherar människor att bli mer vänliga, fogliga och godta de recept som doktorn skriver ut. Recept och piller som stora bolag vill att jag skall äta. Bolag som också ligger bakom tidningen Allers. Min fantasi skenar iväg. Nä. Så kan det väll inte va. Jag är tillbaka igen och tar nästa tidning. Hänt i veckan. Det är med blandad nyfikenhet och sorg jag sakta bläddrar igenom och tittar på bilderna. Är Kicki Danielsson så gammal. Martin Timell har träffat en ny. Just D skall göra comeback. Det gick fort. Jag sparar det bästa till sist. Nostalgi. Gamla bilar, motorcyklar och vällackade träbåtar. Nu glömmer jag var jag är. Jag skruvar lite på kroppen och njuter plötsligt av att få sitta här. Belysningen är lagom och jag vet att jag snart blir i centrum. I centrum av en plåga av något slag. Men det är något som jag just nu glömmer då ögonen spelar över gamla scootrar, husvagnar som ser ut som ägg och en mack på Österlen som är helt välbevarad. Tiden står stilla. Jag märker att det rör sig i väntrummet men jag bryr mig inte. Jag skulle precis läsa om Anders. Anders har en gammal traktor från 56 som han inte vill bli av med. Den går helt felfritt och startar alltid. Han berättar att…. - Claes Svensson. Jag hör någon säga Claes Svensson. Claes känner jag igen men Svensson…Ja…så är det. Jag blir alltid kallad Claes Svensson i väntrum då jag har två efternamn och dom väljer det första…Och glömmer Blixt.. - Ja…det är jag…säger jag.. - Du kan följa med mig, säger en sköterska och tar mig i handen. Jag som hade det så bra. Jag lägger ifrån mig tidningarna och ser att alla som satt i väntrummet när jag kom är utbytta. Nya ansikten.

Skägg!

Nu är det plötsligt grått. Inte allt. Bara liksom på sidorna. Som att sidorna vill något mitten inte vill. Dvs., visa på att vi på sidorna är lite före vår tid. I ålder. Jag pratar om skägg. Jag har skägg. Det var något man som liten betraktade som ett tecken på att någon man var vuxen. Då fick man skägg. Till skillnad från pinsamma pubishår så var skäggväxt en stolthet. Det var något man tidigt stoltserade med genom att berätta att man hade fått en rakapparat i julklapp. En sådan där av märket Bosch som både hade roterande knivar och en trimmer för att kunna ansa mustaschen. Ansa mustaschen. Jag visste ju knappast hur man skulle trycka denna apparat mot hakan. Jag läste manualen noga. Det ingick även en borste av mindre storlek för rengöring. Den använde jag aldrig. Jag blåste med munnen istället. Och mycket av dessa små strån flög in i min näsa och skapade en nysning. Jag lärde mig aldrig. Åren gick och julklappen blev till slut vunnen av raklödder och engångshyvlar. Dessa engångshyvlar. Hur dyra dom än var så satte det sig en massa hår mellan bladen. Jag skar mig. Ibland kunde ansiktet se ut som köttfärs. Massor av röda fläckar täckta av bomull eller pappersbitar. Skägget skulle bara bort. Det fanns inte en tanke på att bara låta det va. Hur skulle det se ut. Jag reste ut i världen och blev rakad med kniv. Sylvass kniv. Så bra det blir. Insåg hur andra kulturer hanterade skägg. Hur vissa kulturer signalera med skäggväxt och andra eftertraktar och använder skägget som en status symbol. Skägget blir inte nu bara något som man får dras med utan en hel liten vetenskap om hur vi män signalera och visar på vilka vi är och hur vi tänker. Åren går. Jag bryr mig allt mindre. Så kommer då plötsligt tiden när skägget varken är från eller till. Tre fyra millimeter. Alltid. Detta skulle aldrig accepteras förr. Skulle stämplas som ovårdat. Men nu ser det ok ut. Sådär lantligt, mysigt ut som det kan göra när någon inte bryr sig. Som att vi signalerar att det är lite avslappnat och oprettantiöst för tillfället. Att vi har andra saker som är viktigare än att bara raka sig hela tiden. Likt ticks så smeker mina händer hakan. Ofta. Som att hela tiden bekräfta att det inte är längre än det är. Eller kanske bara fingermäta längden på skägget. Jag vet inte. Jag vet att jag får tampas med detta livet ut. Det verkar inte bli tunnare eller glesare. Tvärtom. Medan håret på huvet blir allt mindre tenderar hår att sprida sig på haka, i öra, näsa och nacke. Håret liksom rinner ner på kroppen och tenderar att sprida sig allt mer nedtill. Som att trädgränsen vill längre ner på fjället. Jag vet inte om det är så. Jag vet bara att mer och mer hår vill ut ur min kropp. Och hakan är ett ställe. Jag greppar min rakapparat för femtioelfte gången och tänker, detta blir inte den sista.

Kvällsdopp!!

Vad kan vara mer befriande gott för kropp och själ än att ta ett kvällsdopp? Jag tittar ner på mina skitiga fötter och konstaterar att det tydligt syns var exakt skon har suttit. Det värker i höft och stinker under armarna. Dagens vedermödor har satt sina spår och nu börjar solen dala och det lägger sig en förväntan av att snart kommer ritualen. Ritualen med stort R. Nu kan jag ju konstatera att jag har lagt till mig genom åren ett antal ritualer i min vardag. Ritualer som säkert kan gå andra på nerverna men som för mig är en livlina i den annars så turbulenta vardagen som vi säkert alla tampas med. Ett litet axplock av ritualer. Jag tänder ett ljus varje morgon. Ljuset skall brinna under frukosten och liksom tydliggöra hur bräckligt livet är. Så enkelt att släcka och så känslig för minsta vink. Men ack så ståndaktig. Jag lägger ett parti patient varje morgon. Likt en spåman gör jag klart för dagens förutsättningar. Går patienten ut ropar jag till lite nöjt och tittar mig omkring för att få lite positiva reaktioner. Ibland får jag det, ibland inte. Går inte patienten ut så gäller det att vara på sin vakt hela dagen. En olycka händer så lätt. Jag äter sushi varje onsdag på samma restaurang, och sitter på samma stol med samma person framför mig, och njuter av maten som om att det var första gången varje gång. Och det smakar alltid lika bra. Nu var det ju det här med kvällsdopp. Det finns en tid före kvällsdoppet och en tid efter. Tiden före är oftast fylld med vedermödor av olika slag. Oftast fysiskt arbete och ta i. Kvällsdoppet blir liksom en belöning. Ett avslut på något som har varit fyllt av svett, värme och rörelse. Jag hämtar handduk och schampo. Det räcker så. Det skall vara enkelt. Helst skall man köra utan skor bara för att känna pedalerna mot huden. Att använda säkerhetsbälte är inte att tänka på. Jag vevar ner rutorna på båda sidor för att riktigt känna vinddraget. Det kyler så bra när bilen har stått i solen och blivit varm. Det tar fem minuter till badplatsen. Ingen bil står parkerad utmed vägen. Det betyder att jag är alldeles själv. Jag går barfota på stigen och känner barr och kvistar under fötterna. Så plötsligt öppnar stranden upp sig och jag kan inte annat än att bara känna en sorts välsignelse över hur någon lyckats skapa något så vackert. Bara för mig just nu. Vattnet är ljummet. Jag vadar ut och vänder mig om för att sakta falla mjukt ner i vattnet. Det är nu som det sker ett tydligt skifte från innan till efter. När huvudet är doppat så är proceduren mer än halvvägs igenom. Det är nu jag väljer hur länge jag vill vara i. Klart man tvålar in sig och tvättar sig. Den bästa kombinationen är sjövatten och tvål. Den doften på hud är oslagbar. Det är som att kroppen får tillbaka den doften vi egentligen skall ha. Den vi hade innan all annan doft uppfanns. Det är nu man sluter ögonen. Vattnet når till knäna och näsan är riktad mot solen. Jag öppnar ögonen och konstaterar ännu en gång hur bra jag har det. Jag känner mig som en indier i Ganges som genomför sin reningsritual. Jag går upp, torkar mig, och tar försiktigt av mig badbyxorna under badlakanet. Det är befriande att få köra bilen med bara badlakanet runt midjan. Lite naken men ändå inte. Jag känner mig lite som en naturist som inte bryr sig men ändå tvingas att skyla sig. Nu blåser vinden ifrån rutan på mitt huvud och formar det nytvättade håret till en finsk tango frisyr. Så åttio tal man bara kan tänka sig. Men vem bryr sig. Tiden efter ett kvällsdopp är tiden efter. Det betyder att jag aldrig skulle göra något direkt fysiskt efter detta. Nu skördas frukten av doften och känslan av att ha varit i vattnet och renat sig. Att man bokstavligt talat satt punkt för dagen och inlett kvällen.

Så var man medelålders då eller…

Japp, där passerade den födelsedagen. Ännu en. Förbryllas ännu en gång på hur snabbt livet går och att hjulen rullar på fortare och fortare. Som om det går i nedförsbacke och hastigheten bara ökar. Rakt mot bergväggen. Är jag verkligen så här gammal?..Men jag var ju nyss 36. Nja, tecken börjar ju dyka upp. Bli allt mer klarare. De yttre är: - vart tog håret på huvet vägen eller..varför vill det växa på de mest otillgängliga ställen? - Jag tenderar att säga Va?..oftare..Hör jag sämre eller hör jag bara vad jag vill höra? - Hur många olika glasögon kan man ha? Och hur långt ute på nästippen går det att hänga dom? - Helförsäkrade tänder är ett bonus..tro mig! - Kroppsformen går sakta från storstrut till absolut flaska.. - Frekvensen av toalettbesök skjuter i höjden.. - Det börjar finnas mer och mer obekväma ställningar att arbeta i…endel gör mig yra.. - Om något inte vill som man själv vill…ryck hårdare….fumla…dra…det brukar inte hjälpa.. - Kallt har blivit kallare och varmt har blivit skönt! - Springer inte längre uppför backar utan ser fram emot att gå… Lite inre: - älskar mer och mer rutiner..hittar dom mest knepiga saker som skall göras i en speciell ordning..Min ordning! - när jag äntligen får ordet så skall folk lyssna..det kräver jag..med ålderns rätt!! - splittringen och gråskalan breder ut sig kring det mesta..allt blir mer och mer komplicerat…Sanningar suddas ut och tvivel breder ut sig! - placerar mig själv i ett hörne i restaurangen..så långt ifrån små barn det bara går.. - hör mig upprepa saker om och om igen… - bryter en rutin och hittar nya vägar..gläds åt det som ett litet barn.. - blir mer och mer fysisk..bara älskar att kramas..som om man vill hålla i något när det bär utför.. - tar fram album och frågar om barnen vill sitta och titta tillsammans… - skrattar hånfullt om någon föreslår att vi skall ligga i tält… Bara en skrapning på ytan av de saker som börjar göra sig mer och mer påmint i livet. Detta liv som är så fantastiskt!!

Skoputsarbikt från skoputsarblixt

Så blev jag överraskad ännu en gång av vad jag fick till julklapp. Någonstans anade min fru efter alla dessa år att det bodde en sko-fetischist inne i mig. Hur många gånger har jag inte stått och gnidit och manat alla att det skall vara minkolja, minkolja och inget annat än minkolja. Bara lukten får håret på armarna att lyfta. Medans jag nynnar på skoputsarlåten så följer här en proffsig beskrivning på hur det verkligen skall gå till. Läs och njut! Skrivet av Schoemens skoputsarskola. Det finns i min mening två olika skolor av skoputs. Den ena skolan använder endast skoborste och den andra använder även en bomullstrasa. Jag tillhör sistnämnda. Du kan nämligen inte få en spegelblank yta med hjälp av endast skoborste. Så här kommer utan vidare dröjsmål Shoemans skoputs-skola: Redskap för skoputs • En skoborste • En ren bomullstrasa (en gammal t-shirt duger alldeles utmärkt) • Skokräm (jag rekommenderar Saphir Médaille d’Or Cream Pommadier) • Skoputs (jag rekommenderar Saphir Médaille d’Or Pate De Luxe Shoe Polish) • Ett litet fat med vatten Förberedelse Tag först bort skons snören. Borsta sedan av skorna från smuts med hjälp av skoborsten. Är skorna svårt smutsade kan det även vara en god idé att torka av dem med hjälp av en fuktig bomullstrasa. Är det skor i riktigt dåligt skick kan det även vara en bra att behandla dem med Saphir Médaille d’Or Renovator. Låt sedan skorna torka så att de är helt torra. Grundarbete I grundarbetet använder vi en skokräm. Tag fram en ren och torr bomullstrasa och din Saphir Médaille d’Or Cream Pommadier. Trä trasan över pekfingret och doppa toppen i skokrämen. Doppa sedan toppen i vatten så trasan blir fuktig. Applicera nu krämen med hjälp av små cirkulära, repetitiva rörelser på hela skon. Krämen skall gå in ordentligt i skon, detta åstadkoms endast genom ett rejält gnuggande! Applicera mer kräm/vatten när det behövs. Se till att du får kräm överallt; ett ställe man lätt missar är där ovandelen av skorna möter sulan. När du är klar med sko ett går du över till sko två. Sko ett har absorberat krämen när du är klar med sko två. Repeteras tills du har tre lager av skokräm på bägge skorna. På det sista eller näst sista lagret kommer du se att det börjar hända saker; det uppstår en kemisk reaktion när du gnuggar vilket resulterar i att dina små cirklar kommer bli glansiga och lite fettiga. Du vet då att du är på rätt väg. Grundarbetet är det mest tidskrävande momentet (ca 30 minuter/par). Puts Så till det sista men ack så viktiga sista momentet. Du har applicerat tre lager skokräm. Skon är rejält inkrämad och infärgad. Skon ser glansig och fin ut, men du kan fortfarande inte se din egen spegelbild i skon. Lugn, bara lugn. Det är här skoputsen kommer in! Ta fram din Saphir Médaille d’Or Pate De Luxe Shoe Polish eller annan högkvalitativ skoputs (exempelvis Kiwi Parade Gloss). Trä en ren bomullstrasa över pekfingret, gnugga på lite skoputs, fukta med vatten och börja applicera skoputsen i små, cirkulära rörelser. När du har gnuggat tillräckligt länge uppstår återigen den kemiska reaktionen och du kommer börja få en riktigt glansig yta. Fortsätt tills du har en sådan glansig yta över hela skon. Tån och hälen är lättast att få till en glansig yta på, resten behöver du inte lägga lika mycket tid på eftersom dessa delar är rörliga och snabbt tappar glansen. Om du har gjort ett bra grundarbete bör detta gå ganska smidigt (ca 15 minuter/par). Ett effektivt sätt att få en riktigt fin paradputs är att avsluta det sista varvet med saliv istället för vanligt kranvatten. Målet är som sagt att få en mer eller mindre spegelblank yta. Något som uppmuntrar vård av sina skor så att de håller längre är att ju äldre skon blir, desto lättare är det att få en riktigt fin spegelblank yta. Mina äldsta och mest slitna skor är de som är absolut lättast att få ett snabbt resultat på. En typ av skor som är lite svårare att få en högblank yta på är anilinfärgade skor. Även andra sorters läder som ej är av kalv (exempelvis Cordovan som tillverkas från hästhudar) är också svåra att få en blank yta på då det är av en helt annan karaktär. Sådär ja!! Nu är det bara att riva fram de gamla skorna och sätta igång!!