Störande moment..

Jag går in i den stora salen. Vackert vita väggar och taket ovanför oss är i massiv ek och väldigt gammal. Salen är vackert belyst både med spottligt och tända ljus. Människor sitter förväntansfulla och bara njuter av att veta att om snart några sekunder börjar en kör att sjunga stämningsfull musik. Ett svart piano är ställt i centrum av lokalen och stolarna alldeles runt omkring. Kören kommer in och konseren börjar. Inte bara jag utan flera runt omkring mig sluter ögonen och bara stillsamt låter sina öron ta åt sig av de sköna tonerna som framförs. Då, rosslar det till sig bakom mig. Av någon anledning, som det säkert inte finns någon förklaring till, råkar det sitta en gravt handikappad flicka som stirrar åt olika håll samtidigt som hon kippar efter andan. Svårt att andas. Hon ger samtidigt av sig ett antal läten som kanske jag inte hade tänkt på om jag hade mött henne på gatan i livlig trafik. Men nu, blir det bara något som borrar sig in i mitt medvetande och avskiljer mig ifrån att kören. Känslor väcks. Jag förbannar min platts och börjar fundera på lösningar samtidigt som jag slås av tanken av att alla skall ha möjlighet att lyssna på vacker levande musik. I vilket skick man än är. Klart. Men, är det bara jag som har blivit mer känslig för störande moment. Med stigande ålder kanske blir jag mer benägen att vilja ha ett lugn när så stunden kräver det. Barn som skriker på föreläsningar, människor som avbryter mitt i min mening, någon sitter och slår med en penna i bordet, Radio Rix bölar ut reklam på hög volym. Listan kan göras lång på alla dessa störande moment som jag kan träffa på dagligen i min vardag. Det är som att föra ett krig på olika fronter och inte veta om jag har någon allierad med mig i mitt lag. Är jag på väg att utveckla ”surgubbe” tendenser och bli en sådan där elak man vissa ungdomar bara älskar att reta upp och bli jagad utav. Kanske. Det kanske ligger i naturens gång att man vill filtrera ljud och andra saker i ett mer fin maskit nät. Jag vill bara höra något vackert eller ingenting alls.

Mors Dag!!

Så vaknar vi upp ännu en gång till en egentillverkad konstruktion då vi skall lätta på plånboken för att tillfredställa samhällets kommersiella intresse av att ständigt köpa något för att hålla ekonomin vid liv. Det finns lika många tillfällen som dagar då vårt dåliga samvete får en törn av att inte räcka till. Vi handlar och slår in paket efter paket. Nu låter jag en smula bitter och tråkig och jag hoppas att jag inte framstår som att jag helt förkastar allt som har med att lyfta upp olika saker som skulle kunna hyllas. Tvärt om. Jag fullständigt älskar att göra folk och fä glada. Det är en utav de där saker som jag vet ger livet en mening. Det finns dock en variation av sådant som jag tycker är viktigt att lyfta. Denna dag är en dag som verkligen bör uppmärksammas. Mors Dag. Vad vore vi inte utan våra mödrar. Mammor går igenom skärselden vid sina födslar och ger liv. Mammor ammar och ger av sig själv. Mammor ställer fram mat på bordet och vaggar barn till sömns. Mammor försöker skydda sina barn när männen slåss på för makt och gränser. Mammor har alltid famnen öppen, hur gammal man än blir. I mammas ögon är man fortfarande ett barn. Idag lyfter vi på hatten och skänker både en tanke Och en handling till våra mödrar som likt cement håller tegelstenarna på platts. Tack mammor för att ni finns!!

Att springa tillsammans eller..

Hon tittar med stora ögon när jag går ner för trappan för att hämta mina träningsskor. Huvudet liksom lägger sig lite på snedden och öronen åker fram när jag säger till henne att:
- ska vi springa..Sacha??
Vi parkerar bilen i en tom ficka och hoppar ut. Jag kollar mig om för att se om någon annan är i närheten. Tomt. Det står bara ett antal bilar men av människor är det intet. Jag väljer att låta Sascha få lukta lite på gräset innan vi tar satts för att springa åtta kilometer i blandad terräng. Hon luktar lite försiktigt och markerar ganska snart att hon har varit där. Det är nästan på samma ställe varje gång. Det är som att hon vet att det redan finns andra dofter på detta ställe eller att hon varje gång blir förundrad över att det råkar ha markerats just där. Jag låter inte mina tankar börja grubbla över detta fenomen utan tar sedan satts och så bär det av. Vi väljer att ta det riktigt lugnt de första hundra till två hundra meterna för att låta sig känna lite hur kroppen känns. Ibland kan det vara avgörande hur man inleder sin joggingrunda. Tar man i för mycket i början kan ballongen brisera och luften totalt gå ur kroppen. Då får man betala dubbelt slit för att ta sig runt. Efter en mycket lugn inledning så tittar Sascha förhoppningsfullt på mig med sina svarta ögon och liksom undrar:
- är det inte på tiden nu att öka farten och se till att få detta gjort.
Jag låter mig inte påverkas utan fortsätter att i sakta mak gå in det som jag kallar för ett sorts jogging trans. Det innebär att mina tankar bara kommer och går utan att fastna någon längre stund. Skulle det mot förmodan dyka upp något som är så viktigt att jag måste komma ihåg detta tills jag kommer hem så lägger jag denna tanke i ett fack längst in i hjärnan för att kunna plocka fram det lite senare. Detta att bara låta kedjor av tankar komma och gå är själva charmen i att springa. Det finns inga direkta krav på att man skall komma fram till något speciellt banbrytande utan man kan bara låta benen, tillsammans med all koordination det krävs för att hitta exakt rätt placering för nästa steg, vara det som gäller för stunden. Det går liksom inte slappna av i en blandad terräng med hala små rötter och slippriga broar och samtidigt ha en hund i koppel som kanske när som helst vill åt ett annat håll.
Jag känner att idag går det lätt. Av någon anledning är det bara så det kunde lika gärna vara tvärt om. Varför? Tankarna växer och byter hela tiden skepnad. Jag kommer på mig själv att redan vara på ett speciellt ställe. Det går fort när man liksom springer i trans utan att veta att man har avverkat flera kilometer. Motsvarigheten är att tänka på hur mycket det är kvar. Då hängs det plötsligt två bly klumpar kring fotknölarna och stegen känns tunga och omöjliga. Det finns en lite backe där Sascha vill kissa. Jag låter henne göra sina behov samtidigt som jag pustar ut och låter pulsen och flåset gå ner lite i varv. Det är som en station i skogen där det är tillåtet att varva ner ett tag. Så bär det iväg igen. Hon först och jag efter. Vi har inte mer är någon kilometer kvar och jag börjar ana slutet på vår jogging runda. Jag tittar snett ner för att se om hon verkar andfådd. Tungan hänger ut ur munnen och jag tycker det finns tendenser till trötthet men blir snart tvungen att inse att man inte kan trötta ut denna hund på detta sätt. Så fort det dyker upp något som bara liknar ett djur så verkar det finnas en extra energi som kopplas på i hunden. Hon går liksom igång på alla cylindrar och blir då helt fokuserad på jakt och verkar glömma att jag/vi har sprungit åtta kilometer och är jätte trötta. Att hon inte vet bättre.
Jag fäster henne vid en stolpe och passar på att stretcha kroppen lite innan vi sätter oss i bilen. Hon sitter där och tittar på och undrar säkert vad tusan jag gör och varför. En klapp är hon värd och kanske en till. Hon klappar inte tillbaka men på något sätt så får jag en känsla av att hon har uppskattat denna tur och framförallt ser fram emot nästa. Och det blir det.