Att springa tillsammans eller..

Hon tittar med stora ögon när jag går ner för trappan för att hämta mina träningsskor. Huvudet liksom lägger sig lite på snedden och öronen åker fram när jag säger till henne att:
- ska vi springa..Sacha??
Vi parkerar bilen i en tom ficka och hoppar ut. Jag kollar mig om för att se om någon annan är i närheten. Tomt. Det står bara ett antal bilar men av människor är det intet. Jag väljer att låta Sascha få lukta lite på gräset innan vi tar satts för att springa åtta kilometer i blandad terräng. Hon luktar lite försiktigt och markerar ganska snart att hon har varit där. Det är nästan på samma ställe varje gång. Det är som att hon vet att det redan finns andra dofter på detta ställe eller att hon varje gång blir förundrad över att det råkar ha markerats just där. Jag låter inte mina tankar börja grubbla över detta fenomen utan tar sedan satts och så bär det av. Vi väljer att ta det riktigt lugnt de första hundra till två hundra meterna för att låta sig känna lite hur kroppen känns. Ibland kan det vara avgörande hur man inleder sin joggingrunda. Tar man i för mycket i början kan ballongen brisera och luften totalt gå ur kroppen. Då får man betala dubbelt slit för att ta sig runt. Efter en mycket lugn inledning så tittar Sascha förhoppningsfullt på mig med sina svarta ögon och liksom undrar:
- är det inte på tiden nu att öka farten och se till att få detta gjort.
Jag låter mig inte påverkas utan fortsätter att i sakta mak gå in det som jag kallar för ett sorts jogging trans. Det innebär att mina tankar bara kommer och går utan att fastna någon längre stund. Skulle det mot förmodan dyka upp något som är så viktigt att jag måste komma ihåg detta tills jag kommer hem så lägger jag denna tanke i ett fack längst in i hjärnan för att kunna plocka fram det lite senare. Detta att bara låta kedjor av tankar komma och gå är själva charmen i att springa. Det finns inga direkta krav på att man skall komma fram till något speciellt banbrytande utan man kan bara låta benen, tillsammans med all koordination det krävs för att hitta exakt rätt placering för nästa steg, vara det som gäller för stunden. Det går liksom inte slappna av i en blandad terräng med hala små rötter och slippriga broar och samtidigt ha en hund i koppel som kanske när som helst vill åt ett annat håll.
Jag känner att idag går det lätt. Av någon anledning är det bara så det kunde lika gärna vara tvärt om. Varför? Tankarna växer och byter hela tiden skepnad. Jag kommer på mig själv att redan vara på ett speciellt ställe. Det går fort när man liksom springer i trans utan att veta att man har avverkat flera kilometer. Motsvarigheten är att tänka på hur mycket det är kvar. Då hängs det plötsligt två bly klumpar kring fotknölarna och stegen känns tunga och omöjliga. Det finns en lite backe där Sascha vill kissa. Jag låter henne göra sina behov samtidigt som jag pustar ut och låter pulsen och flåset gå ner lite i varv. Det är som en station i skogen där det är tillåtet att varva ner ett tag. Så bär det iväg igen. Hon först och jag efter. Vi har inte mer är någon kilometer kvar och jag börjar ana slutet på vår jogging runda. Jag tittar snett ner för att se om hon verkar andfådd. Tungan hänger ut ur munnen och jag tycker det finns tendenser till trötthet men blir snart tvungen att inse att man inte kan trötta ut denna hund på detta sätt. Så fort det dyker upp något som bara liknar ett djur så verkar det finnas en extra energi som kopplas på i hunden. Hon går liksom igång på alla cylindrar och blir då helt fokuserad på jakt och verkar glömma att jag/vi har sprungit åtta kilometer och är jätte trötta. Att hon inte vet bättre.
Jag fäster henne vid en stolpe och passar på att stretcha kroppen lite innan vi sätter oss i bilen. Hon sitter där och tittar på och undrar säkert vad tusan jag gör och varför. En klapp är hon värd och kanske en till. Hon klappar inte tillbaka men på något sätt så får jag en känsla av att hon har uppskattat denna tur och framförallt ser fram emot nästa. Och det blir det.