Jag går in i den stora salen. Vackert vita väggar och taket ovanför oss är i massiv ek och väldigt gammal. Salen är vackert belyst både med spottligt och tända ljus. Människor sitter förväntansfulla och bara njuter av att veta att om snart några sekunder börjar en kör att sjunga stämningsfull musik. Ett svart piano är ställt i centrum av lokalen och stolarna alldeles runt omkring. Kören kommer in och konseren börjar. Inte bara jag utan flera runt omkring mig sluter ögonen och bara stillsamt låter sina öron ta åt sig av de sköna tonerna som framförs. Då, rosslar det till sig bakom mig. Av någon anledning, som det säkert inte finns någon förklaring till, råkar det sitta en gravt handikappad flicka som stirrar åt olika håll samtidigt som hon kippar efter andan. Svårt att andas. Hon ger samtidigt av sig ett antal läten som kanske jag inte hade tänkt på om jag hade mött henne på gatan i livlig trafik. Men nu, blir det bara något som borrar sig in i mitt medvetande och avskiljer mig ifrån att kören. Känslor väcks. Jag förbannar min platts och börjar fundera på lösningar samtidigt som jag slås av tanken av att alla skall ha möjlighet att lyssna på vacker levande musik. I vilket skick man än är. Klart. Men, är det bara jag som har blivit mer känslig för störande moment. Med stigande ålder kanske blir jag mer benägen att vilja ha ett lugn när så stunden kräver det. Barn som skriker på föreläsningar, människor som avbryter mitt i min mening, någon sitter och slår med en penna i bordet, Radio Rix bölar ut reklam på hög volym. Listan kan göras lång på alla dessa störande moment som jag kan träffa på dagligen i min vardag. Det är som att föra ett krig på olika fronter och inte veta om jag har någon allierad med mig i mitt lag. Är jag på väg att utveckla ”surgubbe” tendenser och bli en sådan där elak man vissa ungdomar bara älskar att reta upp och bli jagad utav. Kanske. Det kanske ligger i naturens gång att man vill filtrera ljud och andra saker i ett mer fin maskit nät. Jag vill bara höra något vackert eller ingenting alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar