Bali 7.

Vi är hemma på hotellet nu. Tittar på varandra och bara ler. Mer kan man inte göra åt denna dag. Le. Vi bestämmer oss för, jag och Max, att först duscha och sedan mötas i rum 201 för att bara slappna av för en stund. Det har varit en händelserik dag för oss. Och intensiv. Att ge sig ut i trafiken i Indonesien på en liten moped kräver både koncentration och en stor skopa våghalsighet. Jag och Max satte oss på mopeden för att kanske ta oss en bit upp på ön för att kolla in de berömda träskulptörerna som finns i den lilla byn Mas, på väg upp till Obud. Vi hade ingen karta utan förlitade oss fullständigt på vägskyltarna. Det skulle vi aldrig riktigt ha gjort. I denna intensiva trafik irrade vi säkert omkring i ett antal timmar innan vi erkände för oss själva att vi kanske skulle vända tillbaka för att hinna hem till åtminstone kvällen. Mitt ute på den trafikerade vägen blev vi vinkade av vägen av en kille, även han på moped. Han kallade sig för Katut och rekommenderade oss att göra ett besök på en elefant farm där det gick att åka elefanter. Vi antog förslaget och följde honom rakt ut på landsbygden, långväga ifrån där det fanns en tillstymmelse av turister. Folk vinkade och tjoade och Max fick en känsla av att känna sig i centrum av världen för en stund. Vi stannade och gick omkring i byar som var vackert dekorerade för ceremonier och fest. Folk log och stannade för att prata. Detta var så långt ifrån Kuta vi hade kommit. Så plötsligt var vi vid elefantfarmen. Vi köpte två biljetter där det ingick en 30 min lång tur på elefanterna och sedan en middag. Det var en trevlig upplevelse och efter det så sade Katut att vi skulle åka med honom för att besöka hans familj. Varför inte. Det låg ändå på vägen tillbaka. Vad vi nu insåg var att vi verkligen var långt hemifrån. Nåväl. Vi satte oss på mopeden för att hälsa på hans familj. Det tog ett bra tag innan vi var där. Då visade sig givetvis att han hade tagit oss till en kompis som sålde silversmide. Vi uttryckte vår besvikenhet för att han hade lurat oss och för oss hit. Han beklagade sig och tyckte nu att vi skulle tippa honom för besväret. Tänk att man inte kan lita på någon människa i dessa länder. Jag tippade honom och lade samtidigt en förbannelse i dessa ynka pengar. Vi var nu själva och lade kursen mot Kuta City. Det var en lång väg dit. Vi stannade ibland för att vila rumpan. Och huvudet, som hela tiden var på spänn. Vi upptäckte en liten affär där vi köpte en fotboll och fick då tipset om att på andra sidan gatan så fanns det en riktig barberare. Jag var verkligen i behov av en rakning. Tacka vet jag den känslan det är när man får hela ansiktet Ingräddat i raklödder för att sedan känna den där superskarpa rakkniven mot halsen. Sådan skicklighet. Vilket hantverk. Efter rakning så kommer en ansiktsmassage och varma handdukar. Mm. Underbart. Dessutom är kostnaden bara 10 kronor. Vi åker därifrån på gott humör och börjar nu närma oss vårt slutmål. Då inträffar det som oftast händer i korrumperade länder. Vi blir avvinkade av poliser att stanna utmed vägkanten. Där står ett antal andra mopedister. Kalla asiatiska ansikten. Jag visar mitt körkort och tar även fram registreringsbeviset. Dom vinkar att jag skall följa med personligen till ett ställe lite längre bort. Max står nervöst kvar vid mopeden. När jag kommer bort till där några poliser sitter frågar dom vad jag heter och var jag kommer ifrån. Jag berättar givetvis detta. Dom undrar varför jag inte har ett internationellt körkort. Jag svarar att mitt körkort är internationellt. Dom säger att jag skall ställas inför rätta imorgon i huvudstaden Denpasar. Jag frågar vad jag är anklagad för. Dom säger att man inte får köra i detta landet med detta körkort som jag nu har. Jag anar att detta bara är en skenmanöver för att pumpa mig på pengar. Då säger dom att skall jag slippa åtalet så vill dom ha fem hundra tusen R. Det är rätt mycket pengar. Jag letar i min plånbok och tar fram allt jag har. Jag lyckas samla ihop fyra hundra tusen och säger att detta är allt jag har. Han rycker pengarna ifrån mig, ber mig signera ett papper och säger att jag skall försvinna. Jag ser hur han slänger mina pengar i en väska där det ligger en massa andra sedlar. Förbannade korrupta polis. Det är sådant här som verkligen förstör en underbara upplevelsen att vara här. Och alla vet om att så här är det bara. Poliser pumpar turister och vanliga människor på pengar. Vi sätter oss på mopeden och färden går vidare och slutligen är vi framme vid hotellet. Rumpan är svettig och full av kramp. Vi tackar gudarna att vi är tillbaka ifrån dagens äventyr. Och ser fram emot nästa!

Bali 6.

2011-07-19

Klockan är 16.30. Solen är på väg ner men det är fortfarande 34 grader i skuggan. Luftfuktigheten är upp till 80% och minsta rörelse skapar en svettning. Det gäller att spara på krafterna. Jag drar på mig ett linne och sätter på mig mina joggingskor. Springer sakta förbi vakten till hotellet och gör en snabb rörelse med handen mot pannan som om att han som vakt skulle känna igen sig lite mer med denna gest. Väl ute på gatan tar jag till vänster och följer trottoaren utmed Kuta Beach. Det är många som inte alls bryr sig att en sådan som jag är ute och springer men, förvånansvärt många tar ändå notis om mig och antingen ler eller ger mig någon underlig vinkning om att antingen ta det lugnt, eller öka på farten. Jag springer förbi uppklädda par på väg till någon restaurang med havsutsikt, poliser eller försäljare av olika slag. Någon ropar:
- hello boss…you want ride??
Jag springer bort till ett hotell med ett enormt torn av något slag, som jag tar sikte på. Där vänder jag för att ta mig tillbaka. Nu blir det tuffare. Även fast jag möter en massa människor så blir bara stegen tyngre och tyngre. Ibland snubblar jag och trampar lite snett. Jag försöker verkligen att se så oberörd det bara går men kroppen ljuger inte. Svetten fullständigt sprutar ut ur mig. När jag är bara några hundra meter hemifrån ser jag ut som en person som har stått i en dusch i några sekunder. Jag skall precis svänga in på den lilla gatan in till hotellet när en taxi, med ett tut, stannar till. Rutan vevas ner och chaffisen säger:
- you want taxi??
- Now…I am running!!!
Då tittar han förvånat på mig och utbrister:
- Wy!!!!!

Bali 5.

Klockor. Jag vet inte vad det är. Men jag är bara lie besatt av klockor. Jag kan stå och titta på klockor och fullständigt glömma både tid och rum. Det är något magiskt med klockor. Jag vet precis vad jag vill ha. Snål, som jag är, så får det inte kosta något heller men jag är väldigt noga med vad som sitter runt handleden. Efter några rundor ibland de olika stånden runt Kuta så hittar jag till slut en klocka som vrider upp sig själv, svart, snygg, tung och till viss del fyrkantig. En arme modell som tål hundra meters djup och allt annat som säkert skulle vara bra i olika kris situationer. Jag prutar en massa och tills slut når jag en nivå som är pinsamt låg. Mannen säger ok och köpet skall genomföras. Då kommer ägaren till butiken och får reda på skambudet. Det blir en rätt infekterad situation där jag tillslut går därifrån som vinnare. Vinnare bara för några timmar. Det visar sig att klockan inte alls går, varken i tid, eller med någon som helst regelbundenhet. Jag sitter och viftar med handen bara för att den överhuvudtaget skall röra sig några minuter framåt. Lägg därtill att jag väljer att ta ett dopp i havet med detta vattentäta lilla undervärk. Vatten liksom bara sköljs in mellan glas och järn och det tar inte många sekunder förrän jag pgr av inre dimma i urverket varken kan se visare eller dagens datum. Hur kunde detta ske. Jag liksom hör hur den börjar rosta och ärga igen inuti. Besviken och förbannad, mest på mig själv snåljåp som jag är, går jag med bestämda steg tillbaka till ägaren och kräver ett inbyte. Jag förväntar mig, likt i Sverige, en brysk tillrättavisning där jag måste erkänna mitt dumma tillvägagångssätt att jag badar med min nya klocka, och att det inte finns något att göra. Men, inte här inte. Ägaren tar mig på högsta alvar och ger mig givetvis rätt och erbjuder samtidigt mig att ta vilken klocka jag vill. Jag tar en snabb titt ibland urverken och väljer ut två klockor son jag faller för. Svårt att välja. Jag vill ha båda. Ägaren ler lite diplomatiskt och säger:
- ta du båda två.
Ännu en gång går jag glad och nöjd därifrån, nu med två klockor. Känner mig som en vinnare. En dubbel vinnare. Det tar även denna gång en ny vändning. Klockan som på något sätt visar sig vara lite mer intressant har en timvisare som saktar lite efter. Den drar liksom inte i takt. På en timma tar den två timmar på sig. Känns lite konstigt att hela tiden tänka på detta. Och hur skall det gå desto längre tiden lider. Jag som bara har svårt att hålla reda på vilken arm klockan sitter på..Jag tar isär den och försöker modifiera och reparera den. Sätter mina glasögon långt ute på nästippen och sätter en pannlampa på huvudet. Tar fram kniven och sätter igång med att operera. Den kirurg jag nu åtnjuter att vara är inte någon jag själv skulle vilja råka ut för vid en operation. Fjädrar, små kugghjul och annat flyger liksom i små bågar ut ifrån klockans innandöme och landa på hotellgolvet. Omöjliga att hitta. Det pärlar sig i pannan och jag finner mig själv ,krypande på alla fyra, frenetiskt letande efter alla dessa små mekaniska delar. Svordomar och förbannelser börjar hagla över sammanhanget och jag greppar desperat den andra klockan. Nu jävlar. Den slaktas och tillslut så plockar jag samman något som är ett ihopaplock av Rolex, Jean Phillip och ett gammalt Yugoslaviskt märke. Satan. Hur kunde det bli så här. Kan jag inte bara gå och köpa en riktig klocka och låta tiden gå.Nä…Så här har det alltid varit Och kommer säkert alltid förbliJ

Bali 4

Lång morgonpromenad på stranden för mig och Åsa. Frukost och morgondusch. Jaha. Dagen börjar med en förmiddag på stranden. Har alla med sig sina solglasögon, insmorda i solcreme, flippfloppen på, Check. Jag och Max hyr brädor och tar på oss långärmat för att inte skava sönder kroppen. Vågorna är skyhöga och vi bestämmer att om vi fångar samma våg och åker jämte varandra så ger det 20 poäng. 10 poäng är det om man åker hela vägen in till stranden. Vi samlar poäng. Lyckan är enorm när vi rider på samma våg och samtidigt tittar på varandra. Lite längre bort är det surfskolor. Massor av kritvita japaner och australiensare befinner sig i högsta koncentration kring hur man skall först ligga på brädan, sedan ställa sig upp för att hitta sin egna ballans. Folk skrattar. Det är en show för publiken. Vi är i läge för lunch. Moa hade dagen innan noterat ett ställe med bra priser och snygg inredning. Allt stämde när vi kom dit. Vi passade dessutom på att spela ett parti pool. Mätta gick vi tillbaka på hotellet och skall nu spendera en tid vid poolen med en god bok.
Det går inte att komma ifrån att nämna att detta är ett fullständigt överexploaterat område där det till största delen bara handlar om att sälja saker till turister. Allt som går att sälja. Elpistoler, lazer, viagra, you name it. I detta kaos av försäljning pågår det samtidigt hela tiden en massa religiösa handlingar där det offras en massa saker till de olika gudarna. Fast människor har så hängivet valt att arbeta för att sälja allt till turister så möts vi inte på något sätt av elakhet, negativa vibbar eller annat tråkigt, utan alla vill verkligen något gott. Vänligheten slår igenom på alla nivåer ifrån poliser till vaktmästare till någon som bara vill prata lite.
På kvällen hittade vi ett ställe att äta på som verkligen var bra. Vi åt, snackade och njöt av varandras närvaro. Trevligt. På hemvägen tog vi vägen på stranden. Vågorna slog hårt och gjorde ett dovt starkt ljud som nästan lät lite skrämmande. Natten är kommen och vi tackar för oss!

Bali 3.

Tidig morgon. Fläktar och tutor om vartannat. Jag drar på mig träningskläderna och går sömndrucken ner till stranden. För att komma dit krävs det att man passerar en huvudgata som är strängt trafikerad. Det är en utmaning så här tidigt på morgonen. Man vaknar verkligen när en moped med familj stryker tätt kring sidan på mig. På stranden i Kuta är det full aktivitet. Försäljare gör sig redo för dagens inkomst och surfuthyrarna går med små krattor och räfsor för att snygga till efter gårdagen. Ingen frågar om man vill köpa något. Skönt.Däremot är det full aktivitet ibland brädåkarna. Vågorna är flera meterhöga och de allra bästa slåss nu om att fånga den där riktigt stora vågen. Dom sitter som ankor och väntar på att den skall komma. Själv börjar jag jogga nerför stranden och tar sikte på en mast långt där borta. Det är gott om löpare och andra som bara tar en promenad. Ingen bryr sig om någon. Alla är upptagna med att sköta om sig själva. Stranden och havet är underbart. Jag inser snart att det är tuffare än man kan tro att löpa i sand. Jag pressar mig till det yttersta och vänder vid masten och arbetar mig sakta tillbaka. Svetten sprutar ifrån pannan. Ner på tröjan och gör den mörkare och mörkare ifrån ovan och nedåt. Mål. Jag ställer mig och tittar lite på ankorna. Oj. Någon fångar vågen och åker längs med den och svänger allt som oftast upp på kanten för att åka tillbaka ner igen. Nöjd drar jag mig tillbaka till hotellet och möter upp de andra för att äta frukost. Hälsoguden skriker nu frukt och grönsaker. Det är ändå svårt att undvika det rostade brödet och kaffet. Efter frukost blir det en runda i kvarteren där vi sonderar kring vad det finns för ett utbud av saker. Detta ständiga:
- hello boss
- you want massage
- special price
- you want driver
- etc, etc, etc……
Gör oss ibland lite irriterade. Jag och Åsa kanske kan hantera det lite bättre men jag ser att Max börjar bli lite förbaskad när han tittar på mig och säger:
- kan dom inte bara ha prislappar på allt …som hemma??
Min dotter Moa däremot verkar smått trivas i detta sammanhang. Hon är livsfarlig på att pruta och verkar veta exakt när man skall lämna försäljaren för att sätta in nådastöten.
Det handlas in några saker men alla verkar bara inventera vad som finns och sondera lite kring vilka priser som sätts på det man verkar vara intresserad utav. Själv blir jag faschinerad av utbudet kring trähantverk och konst. Det verkar finnas en outgrundlig fantasi kring att skapa nya saker. Tillbaka till hotellet tar jag en avstickare till en massör som så vänligt bjuder mig in.Att denna lilla späda människa kan ha så mycket styrka får mig att hämta andan. Jag valde att bli masserad i en timma men hon avsatte säkert en och en halv timma bara för att verkligen visa denna överåriga, överviktiga viting att här kommer man inte undan utan att bli helt mörbultad. Det var faktiskt helt underbart, och det för en spottstyver emot vad det kostar hemma. Efteråt satt jag och pratade med personalen och jag berättade lite om mig själv och dom om sig. Det ingick lite dricka efteråt och jag sade att jag säkert skulle komma förbi någon mer gång. Jag var väldigt välkommen. Jag anar att dom ser mig mer som en framtida inkomst än en potentiell kompis. Det är bra om det är så. Så ut i vimlet igen. Det är en stor kontrast ifrån att bli masserad till vacker musik till att börja sicksacka mellan bilar och bli indragen av någon försäljare i ett stånd. Jag kommer dock hem lagom till att vi alla skall äta lunch vid poolen. Trevligt. Vi inser dock att det är alldeles för dyrt att sitta här på hotellet och äta lunch varje dag. Nu blir det bad och slappa fram till kvällen. Kvällen bjuder inte till någon direkt överraskning mer än att vi gick in i de otroligt aktiva kvarteren kring där vi bor och hittade en charmig liten restaurang. Mat till alla och Bintang öl till de vuxna. Nu sitter vi på hotellet och har eftersnack på vår balkong medans syrsorna spelar sin musik.

Bali 2.

En god natts sömn. Rummet är väl kylt och förutsättningar för sömn är riktigt bra. Vi stapplar ner för trapporna och letar upp frukosten. Det är mycket att välja mellan och det tar ett tag innan man vet vad man skall ta. Sedan lossnar det. Melon, ananas, papaya, pannkakor, bröd med olika sakers pålägg, stekt ägg och en massa annat. Trevligt. Vi sitter tysta och betraktar alla de andra gästerna. Olika språk men oftast australiensare med den där starka brytningen som dom så snyggt lägger till med. Försiktiga japaner och nyrika kineser. Jag vill bada. Jo i poolen också men framförallt i havet. Efter ett snabbt taktik snack så enas vi kring att ta raka vägen ner till havet. Följa havet en bit och strosa på vägen tillbaka. Den lilla gränden leder ner till det öppna havet. Bleka, som vi är, så drar vi genast till oss en massa försäljare, som vi så distinkt nonchalerar. Det gäller att inte skapa för mycket ögonkontakt. Underbart. Där breder havet ut sig. Människor med surfboards springer i riktning mot vågorna. Dom vågorna. Stora även på håll. Jag skyndar att springa ner till stranden och doppa fötterna. Vi följer strandkanten och går sedan in i staden. Massor av försäljning av allt och bleka turister som strosar omkring i färgglada kläder. Vi försöker att smälta in i omgivningen. Detta, Kuta, är ett ställe som jag för 20 år sedan skulle ha förkastat för att det var för mycket turister och försäljning. Då, för 20:o år sedan alltså, kom jag ifrån Java och hade levt under klart mycket enklare förhållanden. Nu känns detta helt ok. Tillbaka till hotellet och samling vid poolen. Bad och avslappning med lunch. Gott. Det går inte att vänta. Jag är otålig. Jag frågar dom andra om dom vill ner till havet för att vågsurfa. Max vill. Dom andra hänger på. Vi går ner och hyr två brädor som vi fäster på våra ben. Vi rusar försiktigt ut i vattnet. Vågorna växer allteftersom vi kommer längre ut. Vi lyckas vända brädorna, liggandes på magen och frenetiskt paddla oss till lite hastighet för att kunna följa med vågen. Det lyckas några gånger. Jippi! Vi tittar på varandra och skrattar. Vilken lycka. Ibland slår man runt och får lite panik i vågen men det hindrar inte oss. Tillslut finner vi oss besegrade av trötthet och lämnar tillbaka de hyrda brädorna för att sedan gå tillbaka till hotellet. Där slappar vi vid poolen tills vi skall bege oss ut i vimlet för att söka upp en restaurang. Livet är bra enkelt ibland..J

Bali

Söndag den 10 juli 2011
Så vaknade vi kl 04.00 och stapplade upp för att snabbt dra på sig kläderna. Försiktigt väcker vi barnen och ställer resväskorna demonstrativt vid utgången för att övertyga oss själva att vi verkligen är på väg. Alla är fokuserade, tysta och sömndruckna av att kanske inte ha sovit så värst mycket. På vägen till Landvetter så ökar anspänningen i bilen och vi börjar att skoja om det ena efter det andra. Kanske inte för att få de andra att skratta utan för att mer släppa på de nervösa känslorna som dyker upp. Vi hittar till slut en platts för bilen på långtidsparkeringen och tar ut våra väskor för att leta efter ingången. Ljudet av fyra, stora resväskor inger än mer en signal att vi är på väg någonstans. Incheckning vid datorer. Det krånglar men personal dyker upp och ger ett snabbt och effektivt stöd. Säkerhetskontroll där lampor blinkar och personal försiktigt känner igenom folks kroppar med apparater. Planet lyfter och nu är vi på väg till första anhalten. München. Där skall vi sitta i fem timmar för att sedan ta nästa plan till Singapore. I planet till Singapore packas vi som sillar. Mellan sillarna så simmar det vackra flygvärdinnor som på ett förträffligt sätt försöker att tillgodose allas behov. Vi stängs in i en värld full av videofilmer, mat och fotsvett. Det tar inte många minuter förrän flygvärdinnan ännu en gång frågar om jag vill ha lite juice, vatten eller snacks. Jag pluggar in mig och gör som barnen. Letar hysteriskt efter vilken film jag skall börja med att titta på. Det blev Scarface. I takt med att huvudrolls innehavaren ”Tony Montana” drar i sig lass efter lass med kokain och blir mer och mer paranoid så glider min middag ner i takt med smattret av Tony´s kulspruta. Så var det dags för sömn. Det blir ingen sömn. Vi sitter alla och bara kollar på film hela natten. Vi vill sova, men det går inte. Man störs av att hela tiden höra detta evinnerliga plingandet i kabinen som är ett uttryck för att det nu är turbulens på gång och man måste sätta på sig bältet. Av och på. På och av. Hela tiden. Det blir svårare allt eftersom vi sitter på planet av den orsaken att man sväller upp av allt drickande och knaprande på chipps. Vi följer planet på radarn. Sakta glider vi över Himalaya och Indiens stora slätter. Till slut når vi Malaysia och det känns som att vi nu bara har ett stenkast kvar till Singapore. Planet glider sakta ner och vi passerar stora kinesiska fartyg som ligger en liten bit ifrån Changi Airport. Väl inne i byggnaden inser man att vi bara måste sova. Inget annat. Sova. Vi traskar fram till ett hörn någonstans i denna stora sal och lägger oss tillsammans på heltäckningsmattan för att slumra till för en stund. Vi sover säkert i tre timmar. Jag vaknar först och går runt lite i omgivningen. Jag inser snart att det är en enorm flygplats. Eller rättare sagt, tre flygplatser som är ihopkopplade med ett snabbtåg emellan. Allt är otroligt välordnat och det är snyggt, polerat och rent. Vi strosar, äter och hittar en sorts massage maskin som gratis masserar fötter. Där hänger vi en hel del. Det blir en populär maskin. Kanske för att den är just, gratis.
Det börjar att närma sig 15.30 och flyget till Bali är på ingång. Och avgång!
Det är ett stort plan. Med nästan bara uteslutet vita turister. Jag hinner precis avverka filmen ”Paul” innan vi landar i Denpasar. Varmt, fuktigt och trängsel på flygplatsen. Alla formulär som skall fyllas i och stämplas i olika köer. Tillslut går vi ut ur byggnaden och möts av en mur av människor som vill köra oss. Jag tränger mig fram till den lokala taxi luckan och beställer en resa för oss fyra till hotellet. Många skall hjälpa till att bära och det gör dom inte bara av snällhet. Små gator, ett virrvarr av bilar, fotgängare, mopedförare och starka dofter. Vi cirkulera ett tag innan vi glider in på en uppfart med hotellets logga. Folk hjälper med väskor och vi spatserar fram till disken. Vi välkomnas och det breder ut sig ett fnitter kring vårat efternamn. Blixt. Kanske betyder det något eller så är det bara roligt att säga. Blixt, blixt, blixt säger dom och fnittrar. Vi leds upp till våra rum och blir glatt överraskad av hur vi skall bo, de närmaste 19 dagarna. Helt ok. Efter en snabbdusch går vi gemensamt ner till innergården och spanar in området. Vi har blivit bjudna på en välkomstdrink. Ett glas juice med ett plaströr och lite melon. Där sitter vi nu, jämte poolen, och önskar oss all lycka vi bara kan behöva här nu de dagarna vi är här. Skål.

Jo....jag går upp för backarna...

Skall jag skämmas för det. Ja..jag har börjat att gå upp för backarna när jag är ute och springer mina 8 km. Är det ett ålderstecken eller är det bara ett nytt förhållningssätt till livet. Vet ej. Jag njuter av det. Jag ser fram emot en backe och att få unna mig den möjligheten att få gå uppför. Att liksom slippa att pressa mig sådär som alltid har varit en del av träningen. Pressa. Att pressa ut sista droppen och känna sig helt slut. Nu är jag inte slut efter ett pass längre. Jag går uppför i backarna. Jag ligger heller inte i tält längre. Hårt och obekvämt. Nära naturen, bullshit!! Jag ser till att om jag, mot förmodan, är tvungen att sova över, händer sällan..älskar min egen säng, så har jag förberett andra att det förhoppningsvis finns en riktig säng. Eget rum. Nära toalett. Jag kör också bilen hellre än åker med. Litar inte på personen bredvid. Tar gärna och går hem lite tidigare på festen. Orkar inte sitta och tjata om saker jag har tjatat om i trettio år utan att ha hittat en lösning. Lösningen är en god natts sömn och en underbar frukost. Gärna nytt kaffe, tidning och färska frallor. Lugn och ro. Det kanske är så. Att livet öppnar upp för alla dessa möjligheter till att få tillägna sig dessa små belöningar i form av att ”inte behöva” längre. Jag behöver inte stå längst fram och ropa, pressa mig att springa tills jag spyr, imponera på någon som tycker man är snygg eller sitta på ett föredrag som är kass. Jag gör mer som jag vill. Det ligger i ålderns previlegium att få göra mer som man vill. Som det behagar. Ingen fasen kan ju klaga. Man är ju gammal och vis. Vet sina begränsningar och har varit med.