Bali 7.

Vi är hemma på hotellet nu. Tittar på varandra och bara ler. Mer kan man inte göra åt denna dag. Le. Vi bestämmer oss för, jag och Max, att först duscha och sedan mötas i rum 201 för att bara slappna av för en stund. Det har varit en händelserik dag för oss. Och intensiv. Att ge sig ut i trafiken i Indonesien på en liten moped kräver både koncentration och en stor skopa våghalsighet. Jag och Max satte oss på mopeden för att kanske ta oss en bit upp på ön för att kolla in de berömda träskulptörerna som finns i den lilla byn Mas, på väg upp till Obud. Vi hade ingen karta utan förlitade oss fullständigt på vägskyltarna. Det skulle vi aldrig riktigt ha gjort. I denna intensiva trafik irrade vi säkert omkring i ett antal timmar innan vi erkände för oss själva att vi kanske skulle vända tillbaka för att hinna hem till åtminstone kvällen. Mitt ute på den trafikerade vägen blev vi vinkade av vägen av en kille, även han på moped. Han kallade sig för Katut och rekommenderade oss att göra ett besök på en elefant farm där det gick att åka elefanter. Vi antog förslaget och följde honom rakt ut på landsbygden, långväga ifrån där det fanns en tillstymmelse av turister. Folk vinkade och tjoade och Max fick en känsla av att känna sig i centrum av världen för en stund. Vi stannade och gick omkring i byar som var vackert dekorerade för ceremonier och fest. Folk log och stannade för att prata. Detta var så långt ifrån Kuta vi hade kommit. Så plötsligt var vi vid elefantfarmen. Vi köpte två biljetter där det ingick en 30 min lång tur på elefanterna och sedan en middag. Det var en trevlig upplevelse och efter det så sade Katut att vi skulle åka med honom för att besöka hans familj. Varför inte. Det låg ändå på vägen tillbaka. Vad vi nu insåg var att vi verkligen var långt hemifrån. Nåväl. Vi satte oss på mopeden för att hälsa på hans familj. Det tog ett bra tag innan vi var där. Då visade sig givetvis att han hade tagit oss till en kompis som sålde silversmide. Vi uttryckte vår besvikenhet för att han hade lurat oss och för oss hit. Han beklagade sig och tyckte nu att vi skulle tippa honom för besväret. Tänk att man inte kan lita på någon människa i dessa länder. Jag tippade honom och lade samtidigt en förbannelse i dessa ynka pengar. Vi var nu själva och lade kursen mot Kuta City. Det var en lång väg dit. Vi stannade ibland för att vila rumpan. Och huvudet, som hela tiden var på spänn. Vi upptäckte en liten affär där vi köpte en fotboll och fick då tipset om att på andra sidan gatan så fanns det en riktig barberare. Jag var verkligen i behov av en rakning. Tacka vet jag den känslan det är när man får hela ansiktet Ingräddat i raklödder för att sedan känna den där superskarpa rakkniven mot halsen. Sådan skicklighet. Vilket hantverk. Efter rakning så kommer en ansiktsmassage och varma handdukar. Mm. Underbart. Dessutom är kostnaden bara 10 kronor. Vi åker därifrån på gott humör och börjar nu närma oss vårt slutmål. Då inträffar det som oftast händer i korrumperade länder. Vi blir avvinkade av poliser att stanna utmed vägkanten. Där står ett antal andra mopedister. Kalla asiatiska ansikten. Jag visar mitt körkort och tar även fram registreringsbeviset. Dom vinkar att jag skall följa med personligen till ett ställe lite längre bort. Max står nervöst kvar vid mopeden. När jag kommer bort till där några poliser sitter frågar dom vad jag heter och var jag kommer ifrån. Jag berättar givetvis detta. Dom undrar varför jag inte har ett internationellt körkort. Jag svarar att mitt körkort är internationellt. Dom säger att jag skall ställas inför rätta imorgon i huvudstaden Denpasar. Jag frågar vad jag är anklagad för. Dom säger att man inte får köra i detta landet med detta körkort som jag nu har. Jag anar att detta bara är en skenmanöver för att pumpa mig på pengar. Då säger dom att skall jag slippa åtalet så vill dom ha fem hundra tusen R. Det är rätt mycket pengar. Jag letar i min plånbok och tar fram allt jag har. Jag lyckas samla ihop fyra hundra tusen och säger att detta är allt jag har. Han rycker pengarna ifrån mig, ber mig signera ett papper och säger att jag skall försvinna. Jag ser hur han slänger mina pengar i en väska där det ligger en massa andra sedlar. Förbannade korrupta polis. Det är sådant här som verkligen förstör en underbara upplevelsen att vara här. Och alla vet om att så här är det bara. Poliser pumpar turister och vanliga människor på pengar. Vi sätter oss på mopeden och färden går vidare och slutligen är vi framme vid hotellet. Rumpan är svettig och full av kramp. Vi tackar gudarna att vi är tillbaka ifrån dagens äventyr. Och ser fram emot nästa!