Skall jag skämmas för det. Ja..jag har börjat att gå upp för backarna när jag är ute och springer mina 8 km. Är det ett ålderstecken eller är det bara ett nytt förhållningssätt till livet. Vet ej. Jag njuter av det. Jag ser fram emot en backe och att få unna mig den möjligheten att få gå uppför. Att liksom slippa att pressa mig sådär som alltid har varit en del av träningen. Pressa. Att pressa ut sista droppen och känna sig helt slut. Nu är jag inte slut efter ett pass längre. Jag går uppför i backarna. Jag ligger heller inte i tält längre. Hårt och obekvämt. Nära naturen, bullshit!! Jag ser till att om jag, mot förmodan, är tvungen att sova över, händer sällan..älskar min egen säng, så har jag förberett andra att det förhoppningsvis finns en riktig säng. Eget rum. Nära toalett. Jag kör också bilen hellre än åker med. Litar inte på personen bredvid. Tar gärna och går hem lite tidigare på festen. Orkar inte sitta och tjata om saker jag har tjatat om i trettio år utan att ha hittat en lösning. Lösningen är en god natts sömn och en underbar frukost. Gärna nytt kaffe, tidning och färska frallor. Lugn och ro. Det kanske är så. Att livet öppnar upp för alla dessa möjligheter till att få tillägna sig dessa små belöningar i form av att ”inte behöva” längre. Jag behöver inte stå längst fram och ropa, pressa mig att springa tills jag spyr, imponera på någon som tycker man är snygg eller sitta på ett föredrag som är kass. Jag gör mer som jag vill. Det ligger i ålderns previlegium att få göra mer som man vill. Som det behagar. Ingen fasen kan ju klaga. Man är ju gammal och vis. Vet sina begränsningar och har varit med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar