Det är måndag. Jag kommer hem runt 20.25 och traskar upp för trapporna och lägger mig trött på soffan. Ögonen riktas mot TV-apparaten och det går upp för mig att ett av de bästa programmen just nu är i färd att visas i rutan. Sommarpratarna. Där sitter olika människor som har varit en del i radions sommarprat och nu får chansen att tillsammans öppna sig för varandra i en behaglig miljö. Spännande öden och intressanta diskussioner. Varje individ tenderar att ge det där lilla extra för att vi som åskådare skall sitta som fastklistrade framför bildskärmen i en timma. Jag njuter. Jag mer än njuter. Jag skrattar med dom ibland och känner att jag tillfullo lever mig in i deras situation och skilda öden. Är det så här det är när TV är som bäst. Kanske nu. Kanske något som ändrar sig med åren.
Jag ser tillbaka på tiden när jag verkligen blev berörd av TV. När TV klev in i mitt liv och jag blev en del av den. Program som jag nu med facit i hand verkligen vill beteckna som kvalitetsTV. Då, på den tiden, när det bara fanns två kanaler och bilden var svart-vit. I Sveriges magasin, som förövrigt började med en bild på svenska flaggan, samlades det alltid en massa vuxna kring ett bord i sköna sjuttitals fåtöljer. Programmet leddes av Lennart Svan och han hade som avslut en liten film för de små barnen där han själv tog fram en lite docka och samtidigt förvrängde sin röst. Den blev lite gäll och mesig. Dockan hade skägg och glittrig luva och när den kom fram visste man att det nu bara var en tidsfråga innan man skulle få möjlighet att se en liten kortfilm. På den tiden var det en bristvara med kortfilm. Något som man kunde kalla exklusivt. Jag satt som förstenad genom hela kortfilmen och när den var över så for alltid John Blund iväg i en spännande farkost och samtidigt strödde lite sömn pulver i barnens ögon. Exalterad, som jag var över kortfilmen, fann jag ingen som helst anledning att nu gå och lägga mig men det var ingen förhandlingsfråga utan bums i säng. Lite senare i livet blev jag förförd av Sommarmorgon med Trasan och Banane. Programmet innehöll roliga kläder, spännande hus och mycket kuddar i tigertyg. Och framförallt så visades det en hel del kortfilmer där finalen oftast var Scobbi-Doo. Denna underbara serie där jag oftast identifierade mig med Shaggi. Mest för hans sätt att göra smörgåsar och hans hår. Tiden gick och jag mer eller mindre rusade in i tonåren och släppte nu kortfilmerna för mer sofistikerade program. Givetvis ifrån USA. Kampen om Colorado var som en magnet för mina ögon. Speciellt identifierade jag mig med Luke och hans alla tjej bravader. Jag ville ju själv gärna dejta flickor och kunde då genom honom leva ut min åtrå samtidigt som jag kände en oerhörd svartsjuka mot honom. Han såg helt enkelt förbannat bra ut. Brun, mittenbena och snabb med pistolen. Vad var jag. Blek, finnig och fumlig med fingrarna. Jag behövde någon som kunde locka fram det elaka i mig själv. Det kunde JR i Dallas. Jag flinade själv, sådär elakt som bara han kunde göra, när han ännu en gång förklarade för någon halvpank person att han skulle avskeda denna för en ynka liten förseelse. Det var en skön känsla att få leva ut sin mörka sida varje torsdag kl 19.30. Men jag behövde någon som både var ond, såg bra ut och dessutom kunde fajtas. Det hade Lance i Falcon Crest. Fanns det någon mer självsäker person i kanal 2 på den tiden. Knappast. Jag drogs till hans person och hans inställning till livet. Kan man inte prata dom tillrätta så banka dom tillrätta.
Efter denna tid infann sig det stora vaccumet som jag kallar ” allt händer och jag har inte tid att se på TV” tiden. Dessutom infinner sig en massa nya kanaler och reklam. Denna reklam, som jag såg fram emot på bio när jag var liten, invaderade oss och gjorde livet så mycket mer kommersiellt och tråkigt.
Senare i livet bänkar jag mig tillsammans med mina barn till Robinsson. Martin Melin vinner första omgången och jag fashineras av hur människor beter sig mot varandra när man plötsligt droppar dom på en öde ö. Snaskigt skitsnack om varandra, och bildandet av pakter är något som tränger in i varje svenskt vardagsrum. Kalla faktas reporter, Janne Josefsson, knackar på en dörr och väcker en sömndrucken affärsman som har förskingrat några miljoner och ställer dom där frågorna som är så svåra att besvara i det tillståndet. Samtidigt filmas detta och jag sitter och njuter av att där fick den jäveln. Så går det om man försöker lura någon annan. Nu är tiden och jag en annan. Jag gillar när man får prata klart. Säga det där som tar lite tid. Utveckla sitt resonemang och fördjupa diskussionen med andra. Ett möte som ger både dom som träffas och mig en ny upplevelse. Och framförallt känslan av att vi alla tänker ungefär lika och ställs inför samma beslut i livet. Det är då jag tar filten och sjunker ännu lite djupare ner i soffan och njuter av programmet Sommarpratare. Just nu känns det jätte bra. Vad händer i morgon. Vet ej.
