Livets rytm..

Jag lägger mitt öra mot min sons bröst. Försiktigt. Jag lyssnar. Först tystnad. Sedan något långt, långt borta, likt en gammal fiskebåt som någonstans därute sakta är på väg åt detta håll. Dunk, dunk. En jämn rytm. Dunk, dunk. Fascinerad, utan att släppa koncentrationen, sluter jag ögonen och bara njuter av detta livets rytm. Hjärtslag. Vad är det som sätter takten i livet? Vad är det som får mig att göra saker i en viss takt? Jo. Hjärtrytmen. Denna taktometer som tickar på varken jag vill det eller inte. I olika takt kanske beroende på vad som sker framför mina ögon eller under mina fötter. Jag kanske ser något som får pulsen att gå upp. En vacker kvinna eller ett plågat djur. Eller ett tvunget utfall där jag tvingar mig själv att springa en runda i skogen för att höja pulsen. Så smidigt samarbete vi har. Hjärtat och jag. Vad jag än gör så ställer den in pulsen. Nivån på hur mycket blod som skall pulsa upp i mitt huvud och syresätta min hjärna och mina tankar. På natten lägger den sig på tomgång. Lägsta nivå. Alldeles tillräckligt för att jag skall kunna uppleva en dröm. En dröm där jag är någon annan i en värld full av möjligheter och olycka. Den hjälper mig att leva. Både i medvetet tillstånd och i omedvetet tillstånd. Jag ber inte om hjälp. Hjärtat bara pumpar på. Varken jag vill det eller inte. Vilken fantastisk trotjänare.
Men hjärtat ger så mycket mer. Mer signaler som jag borde lära mig att förstå. Att tex:
- Aldrig gå fortare än din hjärtrytm. Är man stressad. Ta ett djupt andetag och rör dig i takt med hjärtat.
- Slår hjärtat dubbelslag så minska kaffeintaget och ta en tupplur varje dag
- Ökar hjärttakten inför tal eller någon annan pressad situation, betänk att alla känner samma sak, det fungerar..
Jag lägger min hand på mitt bröst och känner takten. Det slår. Sakta. En dag så slutar den att slå. Bara lägger av. Kanske av trötthet eller kanske av olust av att syresätta mig en sekund till. Den har fått nog. Den vill stämpla ut. Jag kan inte hindra den. Makten finns hos hjärtat. Andra kan säkert göra ett gott försök att hålla hjärtat vid liv, men det är alltid hjärtat som har sista ordet.

Likt kugghjul möts vi..

Då möts vi igen. Ögonkontakt. Vi vänder våra kroppar mot varandra likt paraboler som riktar upp sig för bästa möjliga signal. Vem börjar. Jag gör ett försök och säger något. Typiskt. Han började precis också. Kollision. Tystnad. Nytt försök. Lite bättre men, inte bra. Jag ler. Han ler. Vi försöker få våra kugghjul att synkronisera med varandra. Hitta rätt kugge, storlek, varvtal som kan få dom att smälta in i varandra. Hitta ett tempo, en grund att stå på. Vi har försökt innan. Det har inte lyckats. Det är liksom svårt. Vi har bara inte samma storlek på kugghjul. Samma humor. Samma sätt att se på saker. Kanske inte ens samma rytm när vi rör oss till musik. Jag vet inte. Det bara inte fungerar. Dessa människor som jag ständigt träffar på som jag efteråt får lite kramp i kinderna efter. Jag försökte så bra. Att le. Men det kanske skulle vara bättre om vi inte konfronterades. Bara undvika varandra. Men det är inte så lätt. Vi kanske arbetar ihop eller är släkt med varandra. Vi tvingas att vara tillsammans av olika skäl. Båda känner dock att, hoppas det bara är över. Så att jag kan slappna av. Vara mig själv och inte tvingas att lägga en massa energi på att försöka nå hela tiden. Att nå och förstå något jag inte är intresserad utav men måste. För sakens skull. Ibland sker dock mirakel. Dom är inte många men det kanske är det som gör att dom kallas mirakel. Människor som visar upp sidor som man inte visste att dom hade. Sidor som jag kunde ha passerat förbi om jag inte var tvungen av olika skäl att exponeras mot. Jag blir alltid överraskad av hur trångsynt jag har varit. Jag belastar mig själv mer än min skattkista som just har öppnats och visat sitt innehåll. Det är väll så det är att leta skatter. Jag, likt piraten, går där med min skattkarta och tror att den stämmer. Gammal och trasig. Otydlig men ändå ett halmstrå av lycka om den slår in. Så plötsligt öppnas locket och det glimmar till. Jag har bestämt mig att aldrig lita på det jag tror från början. Aldrig bestämma mig innan jag vet. Kanske inte ens då!

Att lägga krut på bra saker egenskaper…

Ibland förundras jag av hur begränsade vi människor är i att se vilka positiva egenskaper vi besitter och hur få gånger vi lyfter detta. Jag befinner mig i en värld full av ungdomar som mer eller mindre jämför sig med varandra. Dagligen, minut för minut. Denna värld kallas skola och under den tiden som eleverna är där så skall man, inte bara försöka passa in i måttstocken av medelmåtta, rent utseendemässigt, utan också prestera ett resultat i form av betyg. Betyg skall vara en värdemätare hur pass väl eleven har tagit in informationen, analyserat den och levererat ett resultat. Jag vet inte hur många gånger jag har träffat på unga människor, som redan innan vi har inlett en lektion, har straffat ut sig, i tron av att det dom nu kommer att göra är mer eller mindre meningslöst. Någonstans under deras resa måste det har återkommande präntats fast att det dom gör är en underprestation av något slag. Denna ständiga negativa bekräftelse har mynnat ut i en allmän hopplöshet som vi kan tyckas är svår att vända men..Det finns sol ovan moln! Varför tar vi inte efter hur vår granne så duktigt dresserar sin valp. När jag sneglar och lyssnar så hör jag hur grannen hela tiden lägger focus på det positiva. Dvs, de saker som valpen gör rätt, får hela tiden en liten belöning. Valpen lär sig tidigt att bli ignorerad när den tenderar att göra dåliga saker och tar tillslut sitt förnuft tillfånga och lägger endast kraft på det som är bra. Så enkelt och logiskt. Detta fungerar också i skolans värld. Dom finns där. Dom som kommer in i rummet och redan har bestämt sig att allt dom gör är dåligt. Ibland är dom tysta och en grå massa. Ibland är dom utåtagerande och ställer bara till scen efter scen för att synas på något sätt. Jag förstår. Kan man inte vara bra på något så kan man åtminstone synas genom att vråla ut sin frustration. Ett bekräftelsebehov, som vilket annat som helst. Jag letar efter positiva saker. Positiva egenskaper. Saker som kan lyfta individen för stunden. Stärka ryggraden och få personen att gå därifrån lite mer styrkt i sig själv. Jag är ju kanske bra på något..eller..Det tar tid. Det handlar om förtroende. Det går inte att lösa bara så där. Man får jobba, jobba och åter jobba på, att se denna människa och ständigt pränta in dessa små positiva signaler. Sakta lyfter vi vraket ifrån sjöns botten och plötsligt når det vattenytan. Likt en skatt. Vi kan i skolan finna skatter och lyfta vrak men hur är det då när personen kommer hem. Hur fungerar vi förebilder mot varandra? Vad är det ungdomarna växer upp ibland?. Jag kan även på den fronten nog tveklöst säga att vi tenderar att även där lägga krut på dåliga saker och egenskaper hos varandra. Vuxna människor som så ofta klankar ner på varandra och letar efter brister likt svampletaren i skogen. Är det vår egen självkänsla som brister? Eller har vi bara inte förstått att om vi bjuder på goda kommentarer till varandra så sprider sig, likt en löpeld, en god atmosfär i vår omgivning. Alla mår ju bra av detta. Vi skall äta nyttigt, motionera och ta hand om kroppen. Resa och kultivera oss. Men, att bjuda på sig själv, genom att leta positiva saker hos varandra och kommentera det, sitter lång inne.
Jag föreslår att nu får det vara slut med det. Gå genast ut ibland nära och kära och påtala deras positiva egenskaper. Räck ut en hand för något gott som hör inte bara julen till utan något som vi bör framföra till varandra varje dag.
Den dagen kan komma när det är försent!