Ibland förundras jag av hur begränsade vi människor är i att se vilka positiva egenskaper vi besitter och hur få gånger vi lyfter detta. Jag befinner mig i en värld full av ungdomar som mer eller mindre jämför sig med varandra. Dagligen, minut för minut. Denna värld kallas skola och under den tiden som eleverna är där så skall man, inte bara försöka passa in i måttstocken av medelmåtta, rent utseendemässigt, utan också prestera ett resultat i form av betyg. Betyg skall vara en värdemätare hur pass väl eleven har tagit in informationen, analyserat den och levererat ett resultat. Jag vet inte hur många gånger jag har träffat på unga människor, som redan innan vi har inlett en lektion, har straffat ut sig, i tron av att det dom nu kommer att göra är mer eller mindre meningslöst. Någonstans under deras resa måste det har återkommande präntats fast att det dom gör är en underprestation av något slag. Denna ständiga negativa bekräftelse har mynnat ut i en allmän hopplöshet som vi kan tyckas är svår att vända men..Det finns sol ovan moln! Varför tar vi inte efter hur vår granne så duktigt dresserar sin valp. När jag sneglar och lyssnar så hör jag hur grannen hela tiden lägger focus på det positiva. Dvs, de saker som valpen gör rätt, får hela tiden en liten belöning. Valpen lär sig tidigt att bli ignorerad när den tenderar att göra dåliga saker och tar tillslut sitt förnuft tillfånga och lägger endast kraft på det som är bra. Så enkelt och logiskt. Detta fungerar också i skolans värld. Dom finns där. Dom som kommer in i rummet och redan har bestämt sig att allt dom gör är dåligt. Ibland är dom tysta och en grå massa. Ibland är dom utåtagerande och ställer bara till scen efter scen för att synas på något sätt. Jag förstår. Kan man inte vara bra på något så kan man åtminstone synas genom att vråla ut sin frustration. Ett bekräftelsebehov, som vilket annat som helst. Jag letar efter positiva saker. Positiva egenskaper. Saker som kan lyfta individen för stunden. Stärka ryggraden och få personen att gå därifrån lite mer styrkt i sig själv. Jag är ju kanske bra på något..eller..Det tar tid. Det handlar om förtroende. Det går inte att lösa bara så där. Man får jobba, jobba och åter jobba på, att se denna människa och ständigt pränta in dessa små positiva signaler. Sakta lyfter vi vraket ifrån sjöns botten och plötsligt når det vattenytan. Likt en skatt. Vi kan i skolan finna skatter och lyfta vrak men hur är det då när personen kommer hem. Hur fungerar vi förebilder mot varandra? Vad är det ungdomarna växer upp ibland?. Jag kan även på den fronten nog tveklöst säga att vi tenderar att även där lägga krut på dåliga saker och egenskaper hos varandra. Vuxna människor som så ofta klankar ner på varandra och letar efter brister likt svampletaren i skogen. Är det vår egen självkänsla som brister? Eller har vi bara inte förstått att om vi bjuder på goda kommentarer till varandra så sprider sig, likt en löpeld, en god atmosfär i vår omgivning. Alla mår ju bra av detta. Vi skall äta nyttigt, motionera och ta hand om kroppen. Resa och kultivera oss. Men, att bjuda på sig själv, genom att leta positiva saker hos varandra och kommentera det, sitter lång inne.
Jag föreslår att nu får det vara slut med det. Gå genast ut ibland nära och kära och påtala deras positiva egenskaper. Räck ut en hand för något gott som hör inte bara julen till utan något som vi bör framföra till varandra varje dag.
Den dagen kan komma när det är försent!
Goda tankar och värdefull uppmaning! Du hör i sanning till den grupp människor som man har stor glädje av att umgås med! Och det har du väl märkt!? Vi är många som verkligen uppskattar att få vara dina medarbetare. Du hör till dem som sprider positiva vibbar omkring sig. Och DET behövs i allas vår vardag. LYCKA TILL i fortsättningen. Må du inte förtröttas i din iver. Du är med din inställning och ditt sätt att vara ett stort föredöme för mig. KRAM från Berit
SvaraRadera