Bali

Söndag den 10 juli 2011
Så vaknade vi kl 04.00 och stapplade upp för att snabbt dra på sig kläderna. Försiktigt väcker vi barnen och ställer resväskorna demonstrativt vid utgången för att övertyga oss själva att vi verkligen är på väg. Alla är fokuserade, tysta och sömndruckna av att kanske inte ha sovit så värst mycket. På vägen till Landvetter så ökar anspänningen i bilen och vi börjar att skoja om det ena efter det andra. Kanske inte för att få de andra att skratta utan för att mer släppa på de nervösa känslorna som dyker upp. Vi hittar till slut en platts för bilen på långtidsparkeringen och tar ut våra väskor för att leta efter ingången. Ljudet av fyra, stora resväskor inger än mer en signal att vi är på väg någonstans. Incheckning vid datorer. Det krånglar men personal dyker upp och ger ett snabbt och effektivt stöd. Säkerhetskontroll där lampor blinkar och personal försiktigt känner igenom folks kroppar med apparater. Planet lyfter och nu är vi på väg till första anhalten. München. Där skall vi sitta i fem timmar för att sedan ta nästa plan till Singapore. I planet till Singapore packas vi som sillar. Mellan sillarna så simmar det vackra flygvärdinnor som på ett förträffligt sätt försöker att tillgodose allas behov. Vi stängs in i en värld full av videofilmer, mat och fotsvett. Det tar inte många minuter förrän flygvärdinnan ännu en gång frågar om jag vill ha lite juice, vatten eller snacks. Jag pluggar in mig och gör som barnen. Letar hysteriskt efter vilken film jag skall börja med att titta på. Det blev Scarface. I takt med att huvudrolls innehavaren ”Tony Montana” drar i sig lass efter lass med kokain och blir mer och mer paranoid så glider min middag ner i takt med smattret av Tony´s kulspruta. Så var det dags för sömn. Det blir ingen sömn. Vi sitter alla och bara kollar på film hela natten. Vi vill sova, men det går inte. Man störs av att hela tiden höra detta evinnerliga plingandet i kabinen som är ett uttryck för att det nu är turbulens på gång och man måste sätta på sig bältet. Av och på. På och av. Hela tiden. Det blir svårare allt eftersom vi sitter på planet av den orsaken att man sväller upp av allt drickande och knaprande på chipps. Vi följer planet på radarn. Sakta glider vi över Himalaya och Indiens stora slätter. Till slut når vi Malaysia och det känns som att vi nu bara har ett stenkast kvar till Singapore. Planet glider sakta ner och vi passerar stora kinesiska fartyg som ligger en liten bit ifrån Changi Airport. Väl inne i byggnaden inser man att vi bara måste sova. Inget annat. Sova. Vi traskar fram till ett hörn någonstans i denna stora sal och lägger oss tillsammans på heltäckningsmattan för att slumra till för en stund. Vi sover säkert i tre timmar. Jag vaknar först och går runt lite i omgivningen. Jag inser snart att det är en enorm flygplats. Eller rättare sagt, tre flygplatser som är ihopkopplade med ett snabbtåg emellan. Allt är otroligt välordnat och det är snyggt, polerat och rent. Vi strosar, äter och hittar en sorts massage maskin som gratis masserar fötter. Där hänger vi en hel del. Det blir en populär maskin. Kanske för att den är just, gratis.
Det börjar att närma sig 15.30 och flyget till Bali är på ingång. Och avgång!
Det är ett stort plan. Med nästan bara uteslutet vita turister. Jag hinner precis avverka filmen ”Paul” innan vi landar i Denpasar. Varmt, fuktigt och trängsel på flygplatsen. Alla formulär som skall fyllas i och stämplas i olika köer. Tillslut går vi ut ur byggnaden och möts av en mur av människor som vill köra oss. Jag tränger mig fram till den lokala taxi luckan och beställer en resa för oss fyra till hotellet. Många skall hjälpa till att bära och det gör dom inte bara av snällhet. Små gator, ett virrvarr av bilar, fotgängare, mopedförare och starka dofter. Vi cirkulera ett tag innan vi glider in på en uppfart med hotellets logga. Folk hjälper med väskor och vi spatserar fram till disken. Vi välkomnas och det breder ut sig ett fnitter kring vårat efternamn. Blixt. Kanske betyder det något eller så är det bara roligt att säga. Blixt, blixt, blixt säger dom och fnittrar. Vi leds upp till våra rum och blir glatt överraskad av hur vi skall bo, de närmaste 19 dagarna. Helt ok. Efter en snabbdusch går vi gemensamt ner till innergården och spanar in området. Vi har blivit bjudna på en välkomstdrink. Ett glas juice med ett plaströr och lite melon. Där sitter vi nu, jämte poolen, och önskar oss all lycka vi bara kan behöva här nu de dagarna vi är här. Skål.