Världsrekord i Uddebo!!

Det har satts många världsrekord genom tiderna och många kanske vi inte ens känner till. Jag har alltid fashinerats av att sitta och bläddra i Guinnes World of Records bok för att se tjocka, smala, korta eller långa människor som via olika defekter har satts på bild i dessa böcker. I Uddebo har vi skapat det klimatet att allt är möjligt och vi vågar att sätta byn på kartan. Efter det uppmärksammade levande ankracet, som vi alla gladde oss åt, så var det nu ebb på idéer tills det dök upp en snilleblixt. Varför inte försöka sätta Uddebo på kartan genom att försöka göra ett världsrekordsförsök. Skapar vi detta mediatryck så kan vi samtidigt sätta focus på vår verksamhet i Gula Huset och det som pågår i dessa lokaler. Efter lite funderingar så insåg jag att det skulle gå att samla så många konstnärer så möjligt på ett och samma ställe och måla ett och samma motiv. Jag blev medlem i Guinnes World of Record och gjorde en ansöka på deras hemsida på engelska där jag så tydligt det gick formulerade mig kring vad det var jag ville ansöka om. Efter cirka fem veckor fick jag ett svar. Där hade dom mottagit min ansökan och den hade godkänts. Som tur var så behövdes det inte vara konstnärer som bara skulle måla utan det kunde vara vem som helst, bara personen ifråga kunde legitimera sig. Det var tur. Personligen tycker jag att alla som vill måla eller uttrycka sig på ett eller annat sätt har visat på ett konstnärskap , och det borde räcka. I min förtvivlan trodde jag att någonstans på klotet borde det har samlats en massa människor som har målat samma motiv. I min inre syn ser jag hur folk i en liten kinesisk by med fyra miljoner invånare samlas för att måla av del lokala polisstationen, och därigenom sätta ett världsrekord. Bara sådär..Nu var inte så fallet..till min stora glädje. Sista gången det sattes ett rekord var i Düsseldorf där 154 stycken personer samlades för att måla. Det lät ju ynkligt, så det borde vi kunna bräcka. Med kriterierna ifrån London i handen insåg att det fanns två vägar. Dels kunde man få sig skickat en person ifrån London som på platts godkände rekordet. Det betyder dyra utgifter ifråga om hotell, flyg, etc. Den andra vägen var att översätta de många kriterierna som gäller vid ett rekordförsök och försöka göra detta själva. Vi slog till med sista alternativet. Det var bara att sätta sig ner under jullovet och översätta engelskan och börja organisera en grupp människor som är villiga att driva detta. Vi gick ut med en förfrågan ifrån Gula Huset och fick bra respons och har redan haft två möten och känner oss supermotiverade att nu göra detta den 15 maj 2010. Hoppas att det går vägen och vi sätter rekord…!

Mizion impossible!!

Japp!!
Nu var det onsdag igen och imorgon är det torsdag och "Mizion Impossible" dag i Uddebo. En följetång är hur det skall gå att renovera Mizionshuset i Uddebo. Detta projekt har jag tagit på mig att göra varje torsdag och det är en del av min vardag. Det börjar med att jag sätter i mig en härlig frukost tillsammans med Borås Tidning och Svenska Dagbladet. Varmt kaffe och en macka med ost och något grönt brukar vara standard. Jag tar sedan och säger hejdå till hunden och resten av familjen för att sedan gå ut till min Citroen Jumpy och börja färden österut. Vad som möter mig är ett riktigt kallt hus. Jag tänder upp i kakelugnen, sätter på radion, tar på mig varma kläder och funderar på vad som skall hända härnest. Jag har brutit upp ett golv där jag har bytt några reglar och lagt ny isolering. Toalett golvet är också uppbrutet och inredningen är utsläng för att bytas. Nu har jag sågat upp köksgolvet för att frilägga sågspån som skall bäras ut och slängas. Det skall läggas ny isolering och dras nya vattenrör till toalett. Puh!! Vilket jobb. Imorgon hinner jag kanske bara slänga ut lite sågspån innan jag har turen att luncha med Tommy Lindskog på Hotellet. Därefter blir det mer arbete innan jag träffar Pettson och mer snack om Gula Fabriken. Därom stundar årsmöte med Gula Huset och mycket snack om vår förening.

Arbetshelg Gula Huset

Jaaa Äntligen var det dags för att åka till Gula Huset och dra sitt strå till stacken. Jag trodde att det inte skulle vara någon där när jag dök upp med där fick jag tjiii!. Både Carroline, Tomas, Kniv Johan och Staffan hade redan anlänt. Det var bara att sätta igång. Som tur var skapades det en samling med genomgång av läget. Det skulle flyttas möbler och annat till ett rum och ytterpanel skulle tas bort på yttersidan av huset. Jag fann min uppgift att göra detta och satte igång. Som tur är så finns det en charmig och snacksalig Staffan A som inte backar för att slänga käft och vrida lite på ord. Eftersom dagen hade som ett mantra av snö och skottning över sig bestämde vi att INTE få säga ordet SNÖ någon gång. Då skulle det bli en bestraffning i form utav utebliven kaffe eller att man tvingades att inte få kissa när man vill. Det var OK att bokstavera ordet SNÖ men inte säga det. Flera försök att lirka fram detta ord gjordes och några föll dit...Jag vill ändå plocka fram dagens citat av Staffan:
- målet med detta som vi gör är ju att träffas, kivas och ha det allmänt trevligt, skulle det också visa sig att vi får något gjort så är väll det som grädde på moset!!!
Jag tycker vi gör ett riktigt bra jobb och tror av hela mitt hjärta att det vi gör är en bra grej. Det blir ju inte bättre av att Oskarsson klanen tycker synd om oss och bjuder på glögg, kaffe och nybakade bullar!!

Manchester Eco-Hab 2010

Så äntligen! Nu är jag på väg mot Manchester och Eco-Hab. Jag har valt att resa budget och det märks redan när jag anländer till Säve flygplatts och Ryan Air. Direkta köbildningar och ihoppakkade som sillar, stressade och knuffade in till nästa kö, fram med boarding kortet och och skynda iväg till flygplanet och jaga en platts. Stressade flygvärdinnor och en kapten som ber oss att sätta sig, spänna fast oss så att vi så fort så möjligt kommer iväg. Planet skall inte stå på marken. Det kostar för mycket. Upp i luften bara, där finns pengarna. Stansted är en utav flera stora flygplatser utanför London och att komma ifrån lilla Säve är en stor skillnad. Världen växer plötsligt liksom och tempot i folks rörelser ökar markant. Blickarna på människorna är mer focuserade i ett sorts tunnelseende . Bus in till centrala London, Victoria station. Röda dubbeldäckare,tiggare, svarta cabbs, bobbys utan runda mössor..tiden går, var tog hjälmarna vägen?..coockney dialekt i en multietnisk degel. Härligt.

Ny budget resa. Megabus. Ett bussbolag som reser över hela England och är ett bolag för folket..massan ..något man bokar på nätet och priset är riktigt billigt. Vilken gate är det? Folk undrar och jag blir själv lite nervös.. Jag frågar en stressad man med Megabus logga på ryggen. Kort svar, gate nr 19. Nu är det en ny kapplöpning till bussens sittplatser och här gäller det att ha vassa armbågar och veta vad man vill. Jag lyckas igen och känner mig ännu en gång som en vinnare. Resan tar fyra och en halv timma med lite stop på vägen. Då kan man skynda ut på toaletten, köpa Marsbars, få frisk luft eller…vägen mellan London och Manchester är fyra filer åt varje håll. Det är fullt i varje fil hela tiden och det verkar inte ta slut med bilar..Vädret är grått och kallt och fuktigt. Typisk engelsk vinter säger dom. Nu ser jag bara fram emot att komma fram till Hatton, Manchester Hostel. Ett eget rum, egen säng och gemensam toa i korridoren. Landar i Manchester 45 min efter utsatt tid . Det regnar. Men..vänligheten slår mig genom denna artighet hela tiden..Alltid vänliga svar…ibland obegripliga men..vänliga. Jag blir tippsad om var vandrarhemmel ligger och jag andas ut. Jag finns med på bokningslistan och skall få rum 406 på fjärde våning. Varje våning har ett rocktema och min våning har tydligen fått the smiths..I med nyckeln och voila! Trångt, stora englasfönster och en liten spegel att spegla sig i. Härlig utsikt. In med resväskan och ut för att äta och ta min första pints. Jag hittar ett hak som heter Piccadilly. En urinstank slår emot mig i dörren och där sitter flera stammisar, runt 50 och uppåt med bakåtkammat slickat hår. Jag tyckte deras ”special offer” verkade bra, en chickenburgare med ett glas öl för 4.99 p. Jag slår mig ner ibland gubbarna medan Madness vrålar ur högtalarna och nu först inser jag att jag är i England.

Jag måste prova bara en öl till innan jag går hem. Jag går till disken och fånstirrar på alla olika sorter. Några kommenterar min flackande blick och mitt osäkra sätt men hjälper givetvis till att rekomendera en riktig skummig lokal öl. Den hälls upp. Bara skum. Besviken tar jag ölen och sätter mig för att stirra på den. Plötsligt sker en förändring och skummet liksom försvinner i en magisk manöver och hela glaset är förvandlat till öl…Magic!

Upp på mitt rum för att sova. Läser lite men släcker sedan lampan. God natt. Vaknar kl 03.30. Måste gå för att kissa. Ta på sig kläderna för att gå en våning upp och leta toalett. Vill bara tillbaka till sängen för att fortsätta sova. Skynda, skynda men bli inte för vaken…då blir det svårt att somna om. Jag kryper ner och somnar till ljudet av sirener och en fläkt som verkar gå av och på i jämn takt. Sövande. Klockan är nu lite efter sju och jag kravlar mig upp för att äta frukost. Jag möts av en helt tom lokal förutom en anställd kille med rödsprängda ögon bakom disken. Frukosten är mycket spartansk. Pulverkaffe och rostat bröd med marmelad. Jag äter och går sedan till internet för att boka hemfärd med Megabus till London. Fixat. Nu är det den sedvanliga ut på morgonenturen som gäller. Måste ju kolla närområdet. Häftiga byggnader, sten, sten, sten , tegelsten, tegelsten, och dessa läckra brandstegar som man ser i amerikanska filmer. Snart är kl 10.00 och då skall jag bli upplockad av Aidian på Eco-Hab. Jag går in på mitt e-mail och ser att Aidian har skickat ett meil och han tror att jag inte är i Manchester. Ajaj. Inte bra.Jag ringer honom och han säger att jag skall ta spårvagnen ut till Dame street ifrån Piccadilly garden. Där kan han plocka upp mig. Ok. Det är bara att fråga folk och bege mig. Jag hittar rätt vagn och träffar samtidigt på en ung kille som skall iväg till arbetet som byggnadsarbetare. Han behövde inte börja så tidigt just idag för det är hans födelsedag. Grattis. Han tackar tillbaka med en riktig Manchester dialekt. Han hjälper mig att hålla reda på stationerna. Jag går av och ringer Aidian. Han låter stressad. 10 min senare dyker han upp i sin nya Prius , presenterar sig och sedan bär det av till Eco-Hab. Vi åker direkt till hans fabrik och under färden ringer telefonen hela tiden. Hans sekreterare har tyvärr blivit sjuk så han har det extra stressigt.. Jag känner gensat att jag tränger mig på och förklarar att jag bara vill ha lite kvalitets tid ensam med honom. Vi rusar från byggnad till byggnad och genom fabriken där det står en kille och formgjuter några plastdetaljer. Aidian visar först den första prototypen på eco-pod och ber mig samtidigt att inte fota den.Jag gör det ändå, vet inte varför. Jag får en konstig blick tillbaka..Där ligger hans konton, också den i en Eco-pod. En större variant med en tillbyggnad. Vi går runt och han pratar ständigt om hur svårt det är att få byggnadstillstånd i England. Det är den stora flaskhalsen just nu. Hade vi inte haft det problemet så skulle vi kunna anställa flera stycken med en gång.

- Är det prg av formen på huset, frågar jag

- Nää. Det är bara så det är här i england..! Utan detta problemet skulle

försäljningen skuta i höjden.

Jag får gå in i fabriken och titta på alla påbörjade hus. Jag frågar om vi inte bara kan sätta oss en stund för att prata lite. Jo, visst. Han skulle bara gå in till kontoret först så medan det sker kan jag väll ta lite bilder. Jag går försiktigt runt med min kamera. Jag får inte gå in själv i fabriken. Något med hälsoavtal. Jag respekterar detta.

Han kommer och vi sätter oss ner. Frågorna kan börja:

- Hur startade det?

Jo, han ville bygga sig ett eget hus och har inte varit speciellt intresserad av att följa de gängse reglerna. Han har dessutom varit fashinerad av runda former och haft ett stort klimatintresse. Sätter man samman dessa två bitar får man ett hus likt en doom som är väldigt energisparande, dels till sin form , men också genom att materialet som används, 120 mm polyuretan, släpper ut väldigt lite föroreningar. Innuti värms huset upp utav vedkamin och det är solpanel på taket, till både el, om man vill, men även till vattnet.

- När började du?

För tre år sedan

- Vilka kunder vänder du dig till?

Han vänder sig till alla, mer eller mindre. Husen som han bygger är inte dyrare än de som redan finns på marknaden i samma storlek. Vad man får här istället är ett energisparande, estetiskt tilltalande hus där man kan välja vilken storlek man vill ha. 8, 12 kvm eller större. Det går att få dom ihopsatta lite hur man vill.Vill man vara helt självdrivande med egna solpaneler, generatorer, batterier, etc så kostar det givetvis lite extra men, det sparas i långa loppet. Dessa hus är för tillfället bara för entusiaster.

- Hur stor är omsättningen för era hus?

Vi ligger för tillfället i startgroparna och skulle kunna bygga flera hus men vi har problem med byggnadstillstånd och att media har uppmärksammat detta så mycket att vi för tillfället inte hinner bygga fler. Vi vill inte ha mer uppståndelse. Dessutom står våra investerare och undrar hur det går. Han tittar på klockan och hoppas samtidigt att Jane snart kommer tillbaka.

- Har ni något mål för tillfället?

Att bygga så många som möjligt.

- Säljer ni utomlands?

Vi har hus som skall till Spanien och det finns en stor efterfrågan ifrån USA.

- Om jag skulle ringa imorgon ifrån Sverige och beställa ett, skulle det gå bra?

Javisst. Frakten på huset skulle vara 2000 P och vi skulle komma och sätta ihop den på platts.

- Har ni haft några stora motgångar?

Nää, inte direkt

- Vad är er nästa produkt?

Vi håller på att ta fram en mindre variant på små hus som man kan ha i trädgården. Typ, lusthus. Dom kallas Eco-garden och dom kostar 5000 P styck.

Vi börjar ströprata lite om den svenska friggeboden som får vara högst 15 kvm och han berättar att i England får hus i samma koncept vara högst 30kvm. Vi tar en ny runda på arbetsplatsen och samtidigt ringer telefonen hela tiden. Jag känner att jag inte vill uppehålla honom längre utan tackar för mig och skänker en lite present till den sjuka sekreteraren Jane. Han kör mig tillbaka till stationen och förklarar att han är född och uppväxt i Dublin på Irland. Jag berättar att jag och min familj brukar byta hus varje sommar med olika familjer i Europa och att vi hade bytt med en familj i Kilkenny, några mil ifrån huvudstaden. Kul ide tyckte han. Hur länge?, frågade han. Jo, det kan vara från några veckor upp till en månad. Han tittar på mig besviket och säger att han inte har haft semester på de senaste 4 åren.

- Du skulle arbeta som lärare, säger jag. Då tittar han på mig med en lite sur min…detta är en etrepernörs baksida..

Vi säger hej då och jag tar spårvagnen tillbaka. Jag passar nu på att gå på Manchester Art Gallery för att se lite spännande nutidskonst. Magen kurrar och jag köper en baguette och beger mig tillbaka till vandarhemet för en tupplur. Somnade, vaknade och drevs ut på staden. Såg, gick i världens störta galleria,Stor. Satt stilla i St Andrews church, Stilla. Gav en tiggare 1 pund och dämpade samvetet. Herregud vad massa olika folk det finns. Jag hade som mål att hitta det buddistiska centret för västra England. Jag hade hört att det serverades mycket bra mat där. Stängt. Jaha. Då var det bara att gå tillbaka till stampubben Piccadilly för att ta det vanliga, kycklingburgare med skumöl.

Vilken mötesplatts pubben är. Det är så många som bara går in och beställer en skumöl, sätter sig alldelles för sig själv, sitter där och stirrar ut i tomma intet i 30-45 min för att sedan gå. Inte ett ord. Dom verkar nöjda med det. Behöver inte snacka om man inte vill. Man tar en meditativ stund med sig själv med ölen som ett litet altare och pubben som kyrka. Arv eller miljö? Det är mycket miljö i detta beteendet. Gamla par sitter tysta med var sin öl. Inte ett ord. Det dricks sakta och på något sätt är glasen tomma exakt samtidigt. Några nickningar och sedan bär det av ut i vimlet.

Jag knäcker några timmar på kvällen genom att gå på Avatar 3D. Enorm biograf med sju stycken betalande med stora svarta glasögon. Jag vägrar slänga glasögonen efteråt. Sovenir, tänkte jag eller säkert något man kan ha nytta utav senare..Det finns en underton av sex i filmen som gör mig nervös.Här sitter jag ensam med stora uggleögon och hoppas att två utomjordingar skall ha sex med varandra. Nåväl. Dom kysstes..i alla fall. Efter filmen går ugglan hem. Jag glömmer inte att ta av mig glasögonen. En kille framför mig gör det och försöker att imponera på sin flickvän genom att gå med dom så länge som möjligt. Tönt! Fast, jag skulle nog själv göra samma sak. Jag somnar som en avatar i mitt rum och drömmer om att själv sitta på en drake och flyga över Uddebo och skrika Yiiiiihaaaa!

Ny dag och nya förutsättningar. Frukost. Jag börjar gilla pulverkaffe och rostat bröd med plastmarmelad. Idag blir det besök på en av världens största industrimuseum. Jag får gåshud när jag säger det..industrimuseum… Manchester är industrins vagga och det var här allt startade med James Watts ångmaskin, spinning jenny, första järnvägen och kolsmogg och fattigdom. Jag går in och möts av att det pyser, ryter, stånkar, tuffar, glänser, snurrar, viner, vrider, puttrar, puffar och tjuter. Jag känner mig som en gammal pensionär som sakta glider igenom hall efter hall med stånkande ångmaskiner. Jag kan sitta hur länge jag vill på en bänk och bara fånstirra på en oljad cylinder som knuffar en vevstake upp och ner. Jag slipper faktiskt jaga eller förklara för något barn om varför dessa apparater står här. Skönt. Sablar vad barnen väsnas. Det är inte bara guiden som blir irriterad på småfolket. Jag med. Jag har aldrig gillat den pedagogiska tanken med att säga till barnen:

- här får ni dra och slita i allt ni vill, rör gärna våra saker!

Det borde istället vara:

- väsnas ni för mycket så får ni vara i ett mörkt rum!

Lite kaffe och morotskaka gör susen och sedan är det bara att fortsätta in i nästa hall. Hundra mekaniska saker senare är jag totalt utpumpad. Jag hittar en helt otrolig lite ”fish and chipps” resturang och köper där en portion som är större än en basketboll. Tillbaka till vandrarhemmet och mitt rum och min bok. Träffande att boken jag läser handlar om alla de krafter som drog i tänkande människor i europa på 14-15-1600 talet. Religiöst, ekonomiskt och framförallt tankemässigt ,när världens folk fick göra mentala kullerbyttor för att försöka förstå sin samtid. Mycket av det som skedde inom tidig industri skedde just här i Manchester, industrins vagga. James Joule förklarade hur man omvandlar energi till kraft, James Watt tillämpar den teorin och bygger den första ångmaskinen som leder till den första järnvägen mellan Liverpool och Manchester. Den första textila fabriken, fortfarande fungerande ligger här, etc, etc.Och här ligger lilla jag med tjocka boken och bruset av Manchester utanför rutorna. Nä, är man stammis så är man. Det bär givetvis iväg till Piccadilly för två förvälskumöl, lite urinstank och heltäckningsmatta. Detta land är heltäckningsmattans förlovade hemland. Den är mjuk, inbjudande att gå på men den stora frågan är givetvis:

- Hur håller man den ren?

Dom har säkert specialmaskiner undangömda bakom bardisken som robotaktigt kommer fram exakt klockan 03.30 varje natt för sin nattliga runda på golvet. Lite halvfulla kanske..Gå hem och sov nu. Du skall upp tidigt imorgon. Jag somnar men sover oroligt av att jag tror att jag kommer att missa bussen. Jag fantiserar om att kanske bosätta mig här och arbeta som lärare på en skola. Då fick jag äntligen umgås mig med elever med skoluniform som hela tiden titulerar mig med, magister Claes.

Tidig morgon. Jag trycker i mig ett antal rostade bröd, lite pulverkaffe igen och tömmer rummet. Det är fortfarande festfolk ute på gatorna 05.30 men dom ser ostadiga ut. Megabus hämtar mig och de andra resenärerna vid hållplattsen och det bär av till London. Vi kör rakt in i en gigantisk rusningstrafik och blir sittande där i några timmar extra. Turen är på min sida genom mitt fantastiska bokval: Sverker Sörlin, Världens ordning, Europas Idehistoria från 1492-1918. Kan det vara bättre? Jag bryr mig inte om att värmesystemet har havererat, immande glasrutor eller en kvinna framför mig som släpper gaser hela tiden. Jag är istället invecklad i snustorra med ack så fantastiska människor som har brutit ny mark i mänsklighetens tjänst så som:

- kopernikus, Gallilei, Newton,Hobbs, Stuart Mill, Roussou, Kant, Watt, Linné, och alla de andra som vågade, tordes bryta ny mark med banbrytande ideér..

Tänk om man kunde komma ihåg allt dom säger men livet är allt för fullt med vardagliga händelser för att dom mer bestående skall fastna.

- Allt är förgängligt, som han sa….Vem?…Glömt!

Stansted. Det är fullt med glittriga butiker i denna hangar. Inte så många secundhand affärer. Jag tar en tonfiskmacka och en mellan latte. Upp i flyget igen. Ryan Air. Detta flybolag som har ett snitt och en logga som påminner om Ullared och Gekås.

En passagerare faller ihop under flyresan och det vibrerar till ibland resenärerna. Dom undrar om det finns någon doktor ombord. Jag funderar på om jag skall räcka upp handen eller ej. Jag bestämmer mig för att inte göra det. Kan vara dumt. Det är snökaos på Säve så planet skall ner på Landvetter. Det låter vingligt. Vi störtdyker mot flygplatsen och piloten gör en dubbelsalto innan vi tar mark. Det var inte min tur nu! Tack. Jag vet inte vem jag skall tacka. Jag är i alla fall tillbaka.