Skottkärran, denna så vackra vagn, förmodligen uppfunnen av kineserna någon gång under ”Handynastin”, runt Kristi födelse. Numer används den mest för att transportera löst material, gödsel eller annat. Vad vet jag, Jag bara greppar dessa två skalmar och direkt finner ballansen mellan de två och hjulet. Inte för mycket bakvikt utan det som placeras i vagnen skall läggas så centralt det bara går. Allt för att motverka en sned viktfördelning åt något håll, som i sin tur påverkar hela ekipagets framfart. Så ja. Nu ligger allt rätt. Jag lägger lite kraft framåt och känner hur hjulet börjar snurra under vagnen och allt rör sig sakta framåt. Så mycket vikt som jag har i vagnen känns bara marginellt för mig. Ett under. Mitt då minns jag. Jag minns hur jag fick ett arbete i Sidney i Australien. En finsk förman, och arbetsgivare, transporterade mig ut till en förort i staden. Bilen saktade in och vid sidan av ekipaget låg det en ofantlig hög av tegelstenar. Inte bara några stycken, utan ett helt berg. Jag såg skottkärran stå där bredvid. Jag såg backen ner till de nymurade husen och några till som inte riktigt var klara.
- du skall fylla skottkärran med de där stenarna och köra dom ner till de där murarna som stod vid husen. Det är bäst att du redan kör igång för att dom väntar.
Jag greppade skottkärran och vinkade hejdå till förmannen. Det var inte en allt för svår uppgift att fylla vagnen men, att sedan ta sig ner för berget och ballansera på plankor som var utlagda, var en cirkusbedrift. Det var mycket varmt och de skotska murarna hade små näsdukar virade om huvudet. Dom var väldigt angelägna om sina raster och blev det minsta tendens till regn, vägrade dom att arbeta. Jag sprang där. Upp och ner för backen med min skottkärra. Jag byggde upp en allt större känsla för hur man hanterar detta redskap. Men hade också en stor respekt för att inte lasta för mycket. Dagarna gick. En vecka. Två veckor. Så var det lunch rast igen. Det dracks en hel del fosters på rasterna. Jag tänkte i mitt stilla sinne att kanske skulle jag själv ta en slurk någon gång. Kör till. Jag beställde två flaskor och solen stod nästan i zenit. De tog inte många sekunder förrän flaskorna var tomma och lunch rasten var till ända. Jag kände mig ovanligt glad till sinnes och valde att utmana min kärra med några extra tegelstenar. Då skulle man ju vinna några bitar var gång och således tjäna några extra rundor. När jag lyfte vagnen kände jag den lilla extra tyngden men den varningen var inte tillräcklig för att stoppa mig då. Jag tog de första trevande stegen nedför slänten och kände allt mer att vagnen var tung men att jag fortfarande hade kontrollen. Efter halva backen hade farten ökat så mycket så att min egna förmåga att stanna detta ekipage var, enligt mitt sätt att se det, noll! Jag lät mig bara följa med alla dessa krafter som så vackert försköt mig allt snabbare framåt tills att plötsligt hela ekipaget for in i en nymurad vägg. Sakta ser man hur väggen faller och stenar och cement bara blir en enda hög. Själv får jag underdelen av skottkärran i bröstet och ligger och flämtar efter andan. Kanske lika bra det, för ovan för mig, samlas de inte allt för glada skottarna som nu inser att en hel förmiddags arbete är bortkastat. Det ropas och grymtas enhel del men, tydligen mjuknar stämningen något när dom inser att jag har alldeles svårt att få luft och inte är så gammal. Till slut räcks det fram några händer som hjälper mig och stämningen förbytts från vrede till likgiltighet. Jag minns att jag sitter länge och hämtar mig efter detta och samtidigt småfingrar på bröstet där skottkärra stödet hade trängt in. Jag återgår senare till arbetet och arbetar en vecka till men när det är tid för avlöning så luras jag på den summan som jag rättmätigt hade gjort mig förtjänt utav. Sorgligt men sant. Min erfarenhet av finska förmän är kanske inte så bra men, då har jag bättre erfarenhet av skottkärror, även fast de kan vara farliga ibland om man låter sig ta någon öl för mycket i samband med att man överlastar ekipaget…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar