Skägg!

Nu är det plötsligt grått. Inte allt. Bara liksom på sidorna. Som att sidorna vill något mitten inte vill. Dvs., visa på att vi på sidorna är lite före vår tid. I ålder. Jag pratar om skägg. Jag har skägg. Det var något man som liten betraktade som ett tecken på att någon man var vuxen. Då fick man skägg. Till skillnad från pinsamma pubishår så var skäggväxt en stolthet. Det var något man tidigt stoltserade med genom att berätta att man hade fått en rakapparat i julklapp. En sådan där av märket Bosch som både hade roterande knivar och en trimmer för att kunna ansa mustaschen. Ansa mustaschen. Jag visste ju knappast hur man skulle trycka denna apparat mot hakan. Jag läste manualen noga. Det ingick även en borste av mindre storlek för rengöring. Den använde jag aldrig. Jag blåste med munnen istället. Och mycket av dessa små strån flög in i min näsa och skapade en nysning. Jag lärde mig aldrig. Åren gick och julklappen blev till slut vunnen av raklödder och engångshyvlar. Dessa engångshyvlar. Hur dyra dom än var så satte det sig en massa hår mellan bladen. Jag skar mig. Ibland kunde ansiktet se ut som köttfärs. Massor av röda fläckar täckta av bomull eller pappersbitar. Skägget skulle bara bort. Det fanns inte en tanke på att bara låta det va. Hur skulle det se ut. Jag reste ut i världen och blev rakad med kniv. Sylvass kniv. Så bra det blir. Insåg hur andra kulturer hanterade skägg. Hur vissa kulturer signalera med skäggväxt och andra eftertraktar och använder skägget som en status symbol. Skägget blir inte nu bara något som man får dras med utan en hel liten vetenskap om hur vi män signalera och visar på vilka vi är och hur vi tänker. Åren går. Jag bryr mig allt mindre. Så kommer då plötsligt tiden när skägget varken är från eller till. Tre fyra millimeter. Alltid. Detta skulle aldrig accepteras förr. Skulle stämplas som ovårdat. Men nu ser det ok ut. Sådär lantligt, mysigt ut som det kan göra när någon inte bryr sig. Som att vi signalerar att det är lite avslappnat och oprettantiöst för tillfället. Att vi har andra saker som är viktigare än att bara raka sig hela tiden. Likt ticks så smeker mina händer hakan. Ofta. Som att hela tiden bekräfta att det inte är längre än det är. Eller kanske bara fingermäta längden på skägget. Jag vet inte. Jag vet att jag får tampas med detta livet ut. Det verkar inte bli tunnare eller glesare. Tvärtom. Medan håret på huvet blir allt mindre tenderar hår att sprida sig på haka, i öra, näsa och nacke. Håret liksom rinner ner på kroppen och tenderar att sprida sig allt mer nedtill. Som att trädgränsen vill längre ner på fjället. Jag vet inte om det är så. Jag vet bara att mer och mer hår vill ut ur min kropp. Och hakan är ett ställe. Jag greppar min rakapparat för femtioelfte gången och tänker, detta blir inte den sista.