Tre män i en annan båt…

I Jerome K Jeromes bok ”tre män i en båt” skall tre urbrittiska män, för hälsans skull, bege sig uppför Themsen i en båt. De ska leva vildmarksliv och så att säga bli ett med naturen.
Detta tilltag ligger dock mycket långt ifrån deras rätta jag, och färden fylls av en lång rad tokigheter när de inkompetenta äventyrarna hela tiden hamnar i trubbel. Boken är en klassiker och är fortfarande kul att läsa men det är också kul att uppleva…
Tre män i en annan båt träffades en sommar för att segla ifrån Båstads hamn till Torekov. Två utav dessa tre var sjövana och stoltserade med det ena diplomet efter det andra för att överträffa varandra i en tuppduell i vem som hade mest sjövett. Nu fördes detta krig på en väldigt subtil nivå och man kunde bara skönja konturerna av strid bland blickar och gester. Tampar lossas och segel hissas för att fyllas med vind. Det blåser inte allt för kraftigt men det mumlas om att vi bör kryssa fram till målet. Som likt en oskuld litar jag på mina kaptener och faller snart in i en trygghet och vishet som snart skall rämna. Att något är galet i vårt vägval över havet är det ingen som noterar mer än att jag tycker det är lite underligt att vi ligger och seglar mellan land och ett antal pinnar, som ser väldigt färggranna ut. Mitt i denna idyll brakar det till och hela båten kränger illavarslande. Vi hade gått på grund mitt ute på havet. Vad jag nu vill påvisa är hur så lika människor till det yttre kan reagera på så olika sätt. Vi mejslar nu fram tre tillvägagångssätt som kanske är urtypen för överlevnad kontra död och något där mitt emellan. Utan att tveka en sekund klär en utav dessa män av sig till kalsongerna och slänger sig handlöst i det kalla vattnet för att genast utforska skador och möjlighet att komma loss. Den andra står och tvekar några sekunder och undrar om vi är tillräckligt ensamma på havet för att kunna visa den inte allt för vältrimmade kropp som han har lyckats forma under sina många mysfredagskvällar. Det plaskar ändå till efter ett tag och den andra personen har lyckats hoppa i. Den tredje sitter likt en paralyserad anka och stirrar tomt på vad dom andra gör och har inte riktigt fattat vad som har hänt även fast det hände för flera sekunder sedan. Sekunder går och blicken blir inte mindre tom. Hade båten sprungit läck så hade denna person, med denna tomma blick, sakta följt med ner i djupet utan att ta händerna ur fickorna. Kanske försökt med desperation att ringa 112 innan vattnet stängt av mobilen.
Den tredje personen är jag. Det har många mer gånger än så här tydligt visat sig att när det väl händer dramatiska saker då stänger liksom min hjärna av och gör något den inte skulle göra. Den lägger sig på tomgång. Blir liksom helt förlamad och intar position avslappning. Är detta en medfödd gåva? Har vi människor olika sätt att hantera stressade situationer? Ja. Tydligen har vi det. Jag sällar mig till kategori tre och inser att jag skall så mycket det går undvika stress och situationer som kan uppkomma där inte jag har kontrollen. Jag tackar ända världen att det finns kategori ett, och till viss del två. Ettan beundrar jag för dess beslutsamhet och totala brist på respekt för kallt, varmt, högt och allt annat som gör livet farligt. Kategori två gör mig lite förbannad för att stå där i några millisekunder och tveka innan det slutligen sker något. Att liksom övervinna sig själv och ända göra ett bra beslut tillslut medan jag sitter där som en zombie och fånstirrar rakt ut.
Jag vill ändå ge mig själv en applåd för att som kategori tre ,tillsammans med andra likasinnade, visa att livet inte bara är handling utan också att bara acceptera.
Till Dennis Och Lars!!