Det är en helt vanlig torsdag och genom att jorden roterar kring sin axel så är det en helt vanlig soluppgång i vårt förnärvarande rätt kalla land. I mitt liv är det en helt vanlig torsdag där jag avverkar mina traditionella rutiner kring frukost och sakta beger mig syd ost i riktning mot Uddebo och ”Mizionimpossible”. Jag sätter på mig hörlurarna och vrider på tändningen och jazzmusiken och dieselmotorn är det enda jag hör. Färden dit tar cirka 30 min och när jag kommer fram så ser huset alldeles spökligt tomt ut. Jag hoppar ur bilen, går upp för trapporna och låser upp dörren. Jag hör något. Det skvalar och rinner som en liten vårbäck. Jag går genom hallen och entrar köket. Nu hörs det riktigt tydligt och det är inget roligt vårbrus. Under köket har en ledning frusit sönder och vattnet tränger med kraft genom köksgolvet och upp i köksbänkarna. Jag står blickstilla ett par sekunder innan jag snabbt inser att jag inte kan stänga av vattnet själv. Det är nu en touch telefon fungerar som sämst. Jag fepplar med telefonen likt en duschtvål och lyckas slå numret till Tranemokommuns växel och begära någon som är ansvarig för vatten och avlopp. Jodå! Dom skickar en person så snart det går. Medans jag väntar bryter jag och min kära kofot loss köksbänkar och lister och sedan tar min ömma kusin tigersågen vid. Vi plöjer genom golvet och river upp plankor likt en tromb. Va fasen är denna människa som skulle dyka upp! Hur länge har detta stått såhär? Jag hittar läckaget och kan bara se på när det väller upp vatten ur marken. Tillslut dyker två män upp och börjar genast leta efter huvudkranen in till huset som ligger under vägen. Omöjligt att öppna säger dom. Måste hämta en speciell apparat som kan frysa ledningen in till huset. Vi sätter igång att gräva likt mullvadar och jag kommer allt längre ner i marken i ett försök att förstå var problemet sitter och hur vi kan lösa det. Där..där hittar vi problemet. Djupt ner i marken. Vi kopplar på den innovativa apparaten och väntar på att den skall frysa ledningen och stoppa vattenflödet. Det lyckas. Det ser ut som ett inbördeskrig har dragit igenom köket för en sekund. Vi sågar, skruvar, bänder och gräver med händerna i gamla avlopp och fram emot eftermiddagen så har vi allt under kontroll. Jag har inte riktigt koll på vem som bär ansvaret för denna skada och var är gränsen. Genom ett ögonblicks telefonsamtal till en insatt person så klarnar det. Det är mitt ansvar! Allt innanför tomten. Satan, detta blir dyrt. Innan dessa kommungubbar lämnar mig tvingas jag ta tjuren vid hornen och fråga om vad dom tror det blir för kostnad. En utav dom, som jag ser som ledaren i gänget, sneglar lite på mig och säger lite försynt:
- jo, känner inte du igen mig..?
Näää, säger jag.
- Jag har faktiskt varit i detta huset innan och det var i samband med att du var klassföreståndare till min son. Jag tyckte att vi hade det riktigt trevligt och att du fungerade bra som klassföreståndare. Jag skulle nog säga att vi bjuder på detta och hoppas att du flyttar in här.
Va!
Jag ser dom sätta sig i sin lilla lastbil och åka tillbaka till Tranemo. Då slår det mig att bra relationer ger positiva ringar på vattnet och någonstans får man detta tillbaka. Det är bara en fråga NÄR…Nu passade det alldeles utmärkt och jag kunde ändå summera att en kaosdag kunde förvandlas till något gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar