Vad är gräsrotsperspektiv för mig och hur kan jag implementera det i byutveckling? Hur skall vi vända trenden med avfolkning av glesbygden och få tillbaka människor på lansbygden igen?
Förr var det naturligt att man lade fabriker kring vattendrag för där fanns kraften och det skapade arbetstillfällen. Uddebo, i Tranemo kommun, är ett typiskt sådant samhälle som hade sin glansperiod kring 1920-30 talet när det fanns ett antal stora industrier i byn. Det fanns järnväg och affärer och byn blomstrade i mångfald. Sedan har det sakta men säkert rullat utför med det ena efter det andra. Järnvägen bröts upp och industrier lades ner. Det stora ingenjörsvillorna tömdes på folk och mindre hus stod tomma. Nu hade Uddebo den turen att det företaget som fortfarande fungerar är ett utav Sveriges äldsta väveri som väver kvalitetstyger. Detta att en by sakta lägger ner sin verksamhet är ingen udda företeelse i Sverige. Det händer dagligen. Denna ständiga utflyttning till de stora städerna som lockar med sitt breda utbud. Hur skall man stå emot detta? Nu hade jag den äran att få flytta dit i slutet på nittiotalet och med den tron att nu jäklar skall jag vara med och bestämma hur min tillvaro skall se ut. Närdemokrati i praktik. Jag insåg på mitt första byalagsmöte att det fattades något. Det fanns en etablerad samling eldsjälar som hade saknat en trottoar i trettio år och ett antal andra saker som drev dom. Ett härligt gäng men det behövdes mer ingredienser för att koka en riktigt god soppa.
Jag skall nu använda mig av metaforen, en god soppa, för att försöka förklara hur jag ser på glesbygdsutveckling. Vad som fanns i Uddebo var eldhärden. Det fanns ett antal drivna människor som höll plattan varm, inte mer än varm. Men det räcker inte. Vi behöver en kittel, något vi kan samlas kring och drömma om. Något som vi kan fantisera om när vi tittar på det och drömma om vad som skulle kunna ligga däri. Den goda soppan. Något som vi kan enas kring och som kan få oss att verkligen driva åt samma håll. Vi hittade kitteln. Vi hittade ett stort gult hus. Det var den gamla Eiserbyggnaden som låg utmed vägen, som alltid har legat utmed vägen, och sakta hade sjunkit ner marken. En gigantisk dröm och ett galet projekt i samma form. Många har åkt förbi och undrat när någon borde riva detta eländiga hus och skicka det till platsen för avlidna gamla byggnader. Det var kring denna kittel vi skulle samlas och drömma om framtiden. Vad har då denna kittel för goda egenskaper?
- Den har tillräckligt mycket arbete kring renovering att det inte skulle fattas för någon att hugga i.
- Det finns yta att drömma om i många kvadratmeter för varje individ
- Det fanns MASSOR att göra och det SKAPAR gemenskap genom att vi tvingas att ta KAFFERASTER dvs lära känna varandra och de nya själar som plötsligt bara står där och skrapar
- Då dras nya drömmare in i projektet och det TILLFÖR energi och kraft
- Kitteln/byggnaden är en kulturhistorisk byggnad och blir då på detta sätt intressant
När vi nu har kitteln och skall börja att tillreda denna goda soppa. Vad finns det att tillgå för ingredienser i skafferiet? Man tar det man har..Och det fanns en mängd riktigt bra varor att tillgå:
- en eldkraft som bara älskar att ta i och arbeta och dessutom förmedla hus till de intresserade personer som av någon anledning tagit sig ut på en bygghelg i huset
- en duracellkanin till arbetare som har som mizion att rädda huset och då helst på det sätt som var rådande på 1900-talet
- en storvuxen fotograf och ordvrängare som älskar att arbeta men också sitta och fika
- en rödhårig estet som bryter in och både ger och tar goda råd
- en naiv 40:i plussare som har svårt att hålla truten om att ställa till med olika, roliga evenemang
- en fantastisk kock, en skylift, slöjdare, yoga instruktör, konstnär, etc
Det fanns alltså detta att lägga i kitteln. Låt gå. Hur reder vi soppan? Vad använder vi för bindemedel?
Vi vart tvungna att starta en rörelse i någon form. Det blev en ekonomisk förening som skulle organisera detta galna upptåg att rusta upp detta gigantiska hus.
Nu börjar vi med soppan!
Vi slänger i lite godsaker så som.
- för att få hjälp med renovering och pengar drog vi igång ett EU-projekt som skulle tillhandahålla byggnadsvårdskurser i vårat hus. Då skulle samtidigt huset bli till viss del renoverat men också få en projektledare tillsatt.
- Vi arrangerar olika jippo, marknader och annat för att dra till oss uppmärksamhet och visa att vi har en verksamhet
- Vi arrangerar bygghelger och konkret visar rent fysiskt omgivningen att vi faktiskt finns och att det sker något
- Vi påvisar att det faktiskt finns en ekonomisk hållbarhet i projektet
- Vi ger varje individ en möjlighet att genom ett deltagande i projektet så blir man i praktiken ägare av huset
- Vi bjuder in alla att vara med och visionera om vad vi skall ha huset till
Det börjar att bubbla och sjuda i köket. Det luktar gott. Vad är det som fattas? Lite kryddor:
- gemensamma middagar på bygghelgerna
- delger varandra idéer på vad, hur byn skulle kunna utvecklas
- bjuda till och visa intresse för de människor som har hört talas om vårt projekt
- att själva föregå som ett gott exempel på att inte backa utan våga ta i
- bjuda in den äldre drivande generationen till att göra gemensamma saker
- att ständigt göra alla i byn delaktiga i vad som sker i och kring vår byggnad
Nu börjar det verkligen lukta gott. Jag blir sugen på att smaka. Bara lite på en sked. Mmmm. Gott. Den kanske inte är riktigt klar men..Det är vägen till målet som är intressant. Alla dom erfarenheterna som man får på resan. Något man har att prata om i stugan.
Får jag bjuda på detta. Är det något du vill smaka på?
Jag sätter ner kitteln på bordet och alla hugger in med glädje. Härligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar