Vinnare eller förlorare..
När jag för några månader sedan, kanske längre, fick möjligheten att ta del utav Fredrik Härens föreläsning i Lund på kunskapens dag ( jag rekommenderar detta)i Youtube, där han läste lusen av gräddan i svensk företagselit, blev jag fachinerad och kanske lite skrämd utav perspektivet i hur vi lever och tänker här i Sverige. Fredrik hade varit bosatt i Kina under en längre tid och tagit del utav den utvecklingen och framtidstron som nu så starkt florerar på andra sidan klotet. I boken ” bli en vinnare i den globala världen” vrider han upp nivån en aning och driver fram en tes bestående av att det finns utvecklade länder och utvecklingsländer och skillnaderna mellan dessa. De utvecklade länderna, eller personerna har redan bestämt sig för att allt är ok som det är. Det handlar mer eller mindre bara om att förvalta det man har och lugnt luta sig tillbaka i tron om att man lever i de bästa av alla världar. I utvecklingsländerna Kina, Indien är det tvärt om en boom av nyfikenhet och visionslusta över framtiden som något som alla ser fram emot och de flesta ser möjligheter och tvekar inte att testa nya saker som kan ge resultat.
Vad ser jag av detta i min närhet. Som lärare i en helt vanlig grundskola i Sverige inser jag att något inte stämmer. Var finns motivationen? Var finns framtidstron i att vad jag gör nu kommer att ge mig något tillbaka när jag blir större. Drivkraften, nyfikenheten, viljan att våga testa nya tankar och idéer och glädjen att rusa till skolan för jag vet att det jag presterar ger mig tusenfalt tillbaka..Jag kan givetvis ge mig själv och skolan en stor skuld utav att många elever trubbas av i redan tidig ålder genom att systemet i många fall inte lockar till att våga misslyckas, testa nya saker, låta sig nörda in i något som faktiskt är riktigt kul och skulle på sikt leda till något. Har vi fått det för bra? Det får man ofta höra. Ja..det kanske är en utav några drivkrafter i varför man skall sträva framåt. När allt är serverat på bordet finns det inget mer att sträva mot. Man är liksom mätt och belåten. Man drar sig tillbaka och låter sig fyllas av ett mediabrus av såpor som blöter ner hela ens inre och aldrig får en att släppa fram den där tomheten som jag tror vi alla behöver. Att bara sitta. Helt stilla och inse att tråkigheten är uppfinningens moder. Plötsligt går det upp för en själv att man måste ta tag i saker själv. Tålamod, något som vi inte har tid med, Vi har lagt tålamod på hyllan. Vad skall man med tålamod till? Känslan och upplevelsen av att om jag bara ligger i..en stund..väntar och ger något mer tid…kanske omsorg eller bara det där lilla extra som gör att något går från bra till lysande.
Jag får gå tillbaka till mig själv. Bara för att jag har uppnått en viss ålder, gjort karriär, blivit duktig på något så innebär det inte att jag är färdig. Jag är långt ifrån färdig. Jag önskar att många insåg det stagnerande i att se sig själv som klar, färdig, levererad och öppnad. Vi spräcker nu myten av att vi är bäst på jorden och att vår standard är allenarådande på klotet. Snart, om vi inte tänker i nya banor och vågar satsa och misslyckas, så sitter vi snart där med en dränerad själ tillsammans med andra energitomma individer och beklagar oss för en svunnen tid. Jag säger:
- våga gå samman, hitta en mission och sikta högt
- våga misslyckas, gärna en gång per dag
- var nyfiken, inte bara på saker utan framförallt på människor
- testa att bryta mönster
- se möjligheter i allt
Se. Där fick Fredrik mig att tänka till endel och jag önskar att ni gör det samma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar