Burkina Faso 1.

2011-02-18

Reseberättelse ifrån Burkina Faso.

Så plötsligt var man iväg. När klockan ringde vid 4.00 studsade jag ur sängen och skyndade mig för att stänga av den entoniga signalen. Kläderna låg så vackert bredvid sängen, upplagda på ett sätt som skulle göra det omöjligt att sätta på dom i fel ordning. Två smörgåsar och ett stort glas mjölk. Därefter borsta tänderna och stänga igen resväskan och ställa alla sakerna vid ytterdörren. Kl 04.30 dök min kollega Brigitte upp med sin man som agerade morgon taxi. Vi satte oss sedan tillsammans i våran bil och lät Åsa ta oss till Landvetter. Kallt. Jag säger bara kallt. Minus 5 grader. Och alldeles för lite kläder på sig. Vi checkar in vårt baggage och beger oss genom säkerhetskontrollen. Inga problem. Nu önskar jag mig en stor kopp kaffe och kanske en lite bulle. Önskningen slår in och vi hinner sitta en lite stund innan vårt anrop skallar i lokalen.
- Paris, gate 22
Något gör att vi inte direkt kan lyfta ifrån flygplatsen och det framkommer att det tydligen är väldigt dimmigt i Paris och att vi skulle vara 45 min försenade. Där satt vi. Som tur var så ägnade vi våran tid till att läsa både GP och Svenska Dagbladet. Upp i luften bar det och så var vi iväg. Det fanns en liten stressfaktor kring att vi var försenade. Det skulle senare visa sig att när vi landade på Charles De Gaulle, Paris, så missade vi tyvärr en informationstavla och satte oss alldeles för snabbt på en buss som skulle ta oss till en annan del av denna stora flygplats. Som tur var så fick vi information av en vakt som smidigt lotsade oss vidare i rätt riktning. Vi fann vår ”gate” och lugnet infann sig att nu var vi på rätt spår. Framför oss ringlade sig en jätte kö av människor som tydligen skulle till samma destination. Nu tog inte detta plan oss raka vägen till Ouagadougou, Burkina Faso, utan vi var tvungna att mellanlanda i Niamey, i Niger. Vad gör man då, fastklämd, i ett flygplan 10 000 m över markytan?. Det första man tänker på är:
- när kommer maten och vad får vi!
Det visade sig att det tog ett litet tag innan vi blev serverade mat så då var det bara att kanske försöka sätta sig in i lite information om landet vi skall till. Burkina Faso. Brigitte hade med sig en liten smidig informationsfolder som på ett kortfattat sätt delgav lite fakta om landet vi var på väg till. Som ex:
- medellivslängden för en man är 48, kvinna 49
- läs och skrivkunnigheten är ca, 39% för män, 18% för kvinnor
- andel analfabeter är bland det högsta i världen
- hälften av alla barn slutför mellanstadiet, en tredjedel av dom går vidare till högstadiet och en av tio av dom går på gymnasiet.
- Hälften av invånarna är under 15 år
- Burkina Faso rankas som ett utav världens absolut fattigaste länder

Så här kan man hålla på med ännu mer statistik. Visst är det deprimerande men ändå så ogreppbart någonstans. Bara ca, 8 flygtimmar ifrån där jag bor. Där vi har en utav världens högsta levnadsstandard. Och dessutom väldigt kallt. Och där vi dessutom har tåg som inte kommer i tid, eller ungar som slänger för mycket mat i skolan. Eller julskyltning som redan börjar i oktober och en Arne Weise som inte tänder ljuset..Nä. Nu gaskar vi upp oss och ser framåt en stund. Dom som kommer att möta oss på flygplatsen är Alli, Issa, som är lärare på en skola i Ouagadougou, och en rektor ifrån norra Burkina Faso. Vad dom inte vet är att vi redan har beställt en taxi ifrån flygplatsen till Ches Tess, vandrarhem, som ligger i centrala staden. Det skall bli spännande att se hur vi kommer att tas emot.

Jag tittar ut genom fönstret på flygplanet. Sand, sand, buskar och lite sand allt vad ögat ser. Vi landar. Hettan dränker mig när jag går ner för trapporna ifrån flygplanet. Vilken hetta! Jag ser färgade människor i uniform som lite lojt blickar på oss västerlänningar när vi stapplar mot ingången till huvudhangaren. Vilket kaos. Fram med vaccinationskorten. Ok. Pass. Ok. Fyll i detta formulär omöjliga formulär, som får mig att påminna mig om forna Östtyskland, och gå sedan till en riktigt känslokall polis i en lucka gjord av plywood. Ja…jag kom igenom. Nu är det bara väskan kvar. Dom släpar in väskorna för hand ifrån den ultra moderna Airbusen och slänger dom sedan lite nonchalant på en bänk. Vi lyckas hitta vår väska och går sedan mot utgången. Där står det fyra kolsvarta män och ler det bredaste leende man kan tänka sig. Dom formligen sliter väskorna ifrån oss och kramar oss samtidigt. Min franska är urusel så det får bli på knackig engelska. Oj….vilken explosion i kulturskillnad. Det var svårt att riktigt fatta. Utanför flygterminalen så liksom exploderar världen i människor, färger, avgaser, trafik och armsvett. Allt sker på en gång. Vi blir inhysta i olika bilar och körda i en kaotisk trafik där det inte finns en tanke på varken säkerhet eller väjningsplikt. Min haka bara hänger och jag tittar likt paralyserad ut genom den öppna bilrutan. Plötsligt åker vi in på de mest skabbiga gränder jag har sett och landar utanför en gammal grind. Där står en kvinna och presenterar sig som Tess. Innehavare av vandrarhemmet Ches Tess i Burkina Faso. En jättekram och in genom gaten. Jag blir snabbt tilldelad ett rum och tillsagd att snabbt duscha för att sedan möta upp dessa herrar för en middag. Det är Alli, Issa och Kattenga och en man jag inte vet namnet på. Dom skrattar hela tiden. Vill bara ta i hand och le. Det känns som om dom tillsammans har hittat världens skatt och sedan inte vet hur man skall hantera det. Vi placeras på ett hak utmed en väg och en meny sätts i handen på mig. Det rekommenderas det ena efter det andra och tillslut väljer jag grillad kyckling, och lokalt tillverkat öl. Jag försöker att säga saker på franska och konversationen är minst sagt enkel men till stor del hjärtlig. Kycklingen kommer in och jag inser snabbt att den inte är genomgrillad. Tyvärr är det försent och jag hinner ta ett antal tuggor innan jag istället väljer att äta utav den friterade bananen. Som är riktigt god. Det skrävlas om väder, fruar, barn och en massa annat som är så typiskt när man vill lära känna varandra. Till slut bryter vi upp och vi blir körda tillbaka till vårt vandrarhem. Innan vi skiljs åt så bestämmer vi att äta frukost kl 8.00 och efter det träffa våra lokala guider för att åka till en hantverksby. Ja…en hantverksby!!! Nu sitter jag på ute terrassen och skriver. Framför mig ligger två svenska långhåriga backpackers, som bara vill åka lokala bussar, och facebookar sina tjejer hemma i Sverige. Mysigt!
God natt!!