Burkina Faso 2

Fick världens underbaraste frukost. Kaffe, vitt bröd, melon och marmelad. Sov faktiskt ok även fast det är jättehett om natten. Tupparna gol och barnen började leka runt sex-sju på morgonen. Kl 9.30 kom Oautabe och hämtade oss i sin riktigt utslitna Mercedes. Jag tog en liten gångtur utanför vandrarhemmet. Röd sand överallt. Människor som stirrar och ler hela tiden. Fruktansvärt fattigt. Jag vet inte hur långt jag vågar gå men tillslut kommer Oautabe förbi med den haltande Mercedesen och tutar ihärdigt. Det visar sig senare att billens tuta är trasig och bara tutar på av sig själv i svängarna. Jag hoppar in och sedan bär det iväg i den totalt kaotiska trafiken i Burkina Faso. Det är en salig blandning av mopeder och bilar som fullständigt skiter i alla regler utan bara tutar och vinkar och begär företräde hela tiden. Eller en extrem solidaritet människor emellan. Att jag inte såg någon olycka idag beror väll bara på ren tur. Det är hjälmtvång men det råder total likgiltighet inför detta. Det är som en enda stor cirkus där dom verkligen försöker överträffa varandra i konsten att göra spännande saker i trafiken. Vi ser parlamentet och den största synagogan i staden. Överallt ungdomar som försöker sälja saker. Dom drar, ler, försöker få ögonkontakt och hälsar gärna. Jag förstår någonstans att det bara handlar om att överleva. Att få mat för dagen. Varför skall vi vara kompisar och dom bjuda på något när dom hela tiden behöver pengar. Det är svårt. Dom har det svårt. Vi kryssar vidare i trafiken och stannar på två olika basarer där det både säljs och tillverkas saker. Den sista Basaren, Village entien, är en riktig kvalitetsbazar där jag blir så sugen att köpa en massa saker. Speciellt en massa recycling produkter som bara är såååå häftig. Jag handlar en färgglad skjorta och skulle mycket väl kunna handla mer men lovar att komma tillbaka om några dagar. Vi skumpar iväg i trafiken, drar ner rutorna och kör nästan på en tjej på cykel med ett barn hängande i ryggsäcken. Hon bara ler och trampar ivrigt vidare. Barnet på ryggen sover. Helt ovetande om att sista timmen kunde vara slagen. Restaurangen heter Paradiso. Ett passande namn på ett ställe som ligger bredvid en helvetes trafik. Bra mat således och underbar service. Jag tar en inhemsk maträtt och ber till gudarna att magen skall klara även detta. Inhemsk öl till maten. Värmen närmar sig 38-39. Vi beger oss hem efter maten och sätter oss och betraktar föreståndare Tess arbete med att bygga ut sitt pensionat. Det går sakta framåt. Orders delas ut till alla i olika omgångar. Mellan telefonsignaler och strikta kommandon till sina arbetare, berättar Tess en massa om landet, sevärdheter och allt sådant där man inte visste om hur det är. Att det tex, är två anställda vakter som sitter i skift utanför dörrarna, att det är ytterst korrumperat var man än går, att namnet på hennes pensionat betyder ”hemma hos”. Det är också en känsla man får när man är där. Hemma hos. Vi tar en gångtur utanför grindarna. Det är ett annat land. Folk säljer allt. Små skålar med sten. Krokiga spikar. Plastpluttar i formationer. Allt för att få ihop något för en portion mat. Små barn ropar ”Bonsior” och grabbar våra händer och skrattar. Jag känner mig som en utomjording. Kl 19.00 hämtas vi upp av Ouatabe och körs till en restaurang med livemusik. Själv är jag hungrig som en varg och beställer in dubbla portioner. Gott. Det gick fort. Alli dyker upp efter ett tag och läxar rejält upp personalen efter att dom hade försökt att salta notan en hel del. Dom beklagar och sänker den till en annan nivå. Vi glider sakta genom den svala kvällsbrisen tillbaka till pensionatet. Det är full aktivitet kring vägarna. Lördag kväll och många samlas i klasar kring en TV-apparat som ställs ute på en bänk. Kanske bingolotto i Burkina Faso tappning. Eller fotboll. Det verkar vara nationalsporten. Syrsorna väsnas tillsammans med ljudet av mopeder. Nu är det daggs att lägga sig.