Burkina Faso 7.

En ny dag i Ouayagouya. En ny morgon med vår chaufför. Med bilen som förmodligen skulle få körförbud i Sverige på stående fot. Vi åker ännu en gång ner till vår morgonrestaurang för en frukost. Där är alla igång med en massa småsaker, allt ifrån att skala mango till att torka av gamla frysar ifrån den röda sanden. Vi äter och dricker kaffe och tar sedan och beger oss till skolan. Där visar det sig, till vår fulla förvåning, att alla eleverna är hemma idag och strejkar pgr av att några elever i en stad, inte så långt härifrån har misshandlats till döds av polisen. Det har också lett till endel upplopp och andra obehagligheter. På skolan får vi till och börja med en guidad tur till biblioteket. Eller kan man kalla det så. Det är en byggnad med sporadiskt uppsatta hyllor där det står enstaka böcker som är röddammiga av all sand. Givetvis är det mest färgglada i det rummet den fantastiskt klädda bibliotekarien som skiner upp med hela ansiktet när vi äntrar rummet. Det sitter ändå några elever och läser. Det finns de som inte har något annat att göra utan tar då denna stund för att förkovra sig ännu mer. Ambitiöst. Efter detta tar jag och Bondao och sätter oss i ett rum för att summera vad som egenterligen hände igår när vi presenterade Ängskolans Forumverksamhet och hur eleverna tyckte att det fungerade på denna skola. Det var ingen positiv summering, om man ser till hur eleverna upplever sin skola, men det var bra information om man vill gå vidare med hur man kan förbättra de demokratiska arbetsformerna. Vi konstaterade att det brister i mycket, men det stora problemet är att det inte, eller i en liten form, brister i kommunikationen mellan rektor-klassföreståndare-elev. Men, när vi fortsatte diskussionen så, uppenbarar sig så mycket andra saker som väger tyngre än att arbeta demokratiskt så som, mat för dagen, inga skolmaterial, eller inga pengar att betala för att gå i skola. Jag överhopas av alla de ofantliga problem som dessa människor står inför och undrar verkligen hur man skall kunna hjälpa på bästa sätt. Bara ett sådant simpelt faktum att, engelskläraren inte ens har en kassettbandspelare som kan spela ett kassettband. Det skulle, påstår Bandao, göra mirakel för undervisningen. Jag vet inte hur många gamla kassettbandspelare jag har sett i källaren på skolor genom åren. Som bara står där och dammar. Tusan också. Jag funderar på att bara sticka till honom några penningar så att han kan gå och köpa en bandspelare med en gång. Vi pratar löner och arbetsförhållanden och jag bara nickar och lyssnar. Vad kan jag göra. Han är ändå positiv och fruktansvärt trevlig och artig och dessutom full av humor i sin prekära situation. Fram emot kl 12.00 beger vi oss till en restaurang för att äta. Där har det utvecklats en ofantlig kommers ibland borden där olika försäljare gör allt för att sälja sin vara. Det utvecklar sig ibland till en fars där det står kanske fem till sex försäljare samtidigt kring bordet, samtidigt som jag försöker koncentrera mig på att äta. Det känns inte bra. Det märks att de infödda lärarna vrider sig lite bekymrat på stolen och inte riktigt slappnar av. Jag passar på att tacka Mr Bondao genom att hålla ett litet tal och ge en liten gåva ifrån oss. Han vrider sig hela tiden av tacksamhet och säger att detta träffade honom rakt i hjärtat. Jag tror att det gjorde det. Nu är det siesta time och vi blir hemkörda till vårt hus för att slappna av en stund, duscha och förbereda oss för den stora avskedmiddagen med alla på skolan och några riktiga höjdare.
Jag klär verkligen upp mig, även fast jag vet att den röda sanden kommer att finnas överallt. Vi blir körda till alla de andra lärarna och det är då jag börjar känna mig riktigt dålig i jämförelse med innan. Det har liksom värkt i någon dag men nu börjar det både kännas dåligt i magen och värk i lederna. Dom håller verkligen på att arrangera en riktigt stor fest och när jag nämner att jag börjar känna mig dålig, engageras en hel arme för min skull. Det rings till höger och vänster och till slut visar det sig att en privatklinik ligger bara några hundrameter därifrån. Läkare varnas och dom leder mig dit, genom en belamrad sjukhus gård och in i ett väntrum. Är sitter det redan ett gäng riktigt sjuka människor, inklusive bäbisar. Alla kollar förskräckt på mig och innan jag vet ordet av så sitter jag framför en gammal doktor med stetoskopet nonchalant hängande över axeln. Det är saker överallt. Så trångt att jag nästan inte kommer in. Han tittat klurigt på mig och frågar min Burkina Faso tolk vad som är problemet. Jag försöker berätta min åkomma och han slänger till mig en termometer som jag skall sätta under armen. Trettio sekunder senare konstaterar han att jag har i alla fall ingen feber och skulle så vara så måste jag genast höra av mig. Han skriver ut några piller mot magkramp och lite annat och lutar sig mot mig och säger:
- det blir tusen dollar, och skrattar. Vilket skämt..
Han menade givetvis trettio kronor och ler ännu en gång. Vi går tillbaka genom lokalerna och jag vill knappast säga vad jag såg för misär på vägen ut. Människor överallt. Han är den enda av två läkare som har ett gigantiskt distrikt uppe i norra Burkina. Och han jobbar snart ihjäl sig. Hans specialitet är att operera harmynt på barn.
Tillbaka till festen och en person skickas genast iväg för att hämta pillren på apoteket. Tal efter tal gås igenom och det delas ut presenter åt alla håll. Till slut är det vår tur att ställa oss upp och få ett antal presenter som vi sedan försöker tacka för . Jag som fullständigt älskar handslag har kommit till handslagets mecka. Jag har aldrig tagit så många i hand i hela mitt liv. Alla fullstädigt orerar i händer, fingersmekningar och små knäppningar med fingrarna. Dom som är riktigt kompisar slår sina pannor ihop flera gånger, verkligen för att visa att man är bröder på alla plan. Volymen är alldeles för hög och alla sitter och äter fantastisk god mat och det är fri Fanta, Cola och lokal öl. Det är en övervägande majoritet muslimer, så då går det åt en massa Fanta. Jag sitter på nålar med min kropp och känner efter ett tag att jag tyvärr inte orkar vara med till slutet. Vi skakar händer, krockar pannor och kommer tillslut iväg. Nu är vi hemma och jag vill bara ligga ner och ta det lugnt. Imorgon har vi en slitsam färd till Ouagadou och Tess Pensionat. Kvällens konstaterande. Det var när vi kom hit upp äventyret började.