Fysisk aktivitet..

Jag stiger upp på morgonen medan dom andra fortfarande sover. Jag smyger försiktigt ut i farstun och hittar mina shorts som hänger på tork efter gårdagens kvällsdopp. Dom är fortfarande våta. På med dom bara. Och linnet som luktar svett. Träningsskorna är slitna och trasiga men mina trogna vapendragare och vänner. Dom hjälper mig att på ett så smidigt sätt det bara går föra min energi från min kropp, mina ben till det jag rör mig mot. Det vill säga, marken jag just nu skall använda för att bli av med energi. Det kan vara asfalt, grus, rötter, gyttja, gräs…Allt jag kommer i kontakt med när jag är ute och springer Att bli av med energi…är det bara de det handlar om, eller är det att få energi. Vad jag så väl vet är att jag behöver att röra mig. Min kropp kräver det. Det är som att den tackar mig med några välriktade ryggdunkningar efteråt. Tack för att du tog med mig ut och rastade mig en stund, pressade mig och använde mig och alla mina delar så som jag är ämnad för. Jag för en sorts konversation med min kropp. Kroppen är ibland på dåligt humör och vill inte riktigt komma igång. Som om jag har väckt den på fel sida eller bara valt en stund när den inte alls vill göra det jag vill göra. Då har jag lärt mig med åren att bli en god lyssnare. Att känna av när kroppen berättar för mig att det kanske var ett dåligt tillfälle att röra sig just nu. Jag lyssnar och förstår. Jag tvekar inte att fortsätta men jag kanske tar det lite lugnare och visar lite mer hänsyn än annars. Jag vill vara god vän med min kropp. Det är min bästa vän och utan honom skulle det vara svårt att genomföra så mycket annat jag vill göra.
Jag fullkomligt älskar fysisk aktivitet. Att springa eller göra andra saker som kallas träning är en sak men att arbeta och jobba med kroppen rent fysiskt är helt underbart. Det ger en sådan inre tillfredställelse. Det är som att jag använder min kropp till det den är ämnad för och skapad för, genom många miljoner år av jagande, springande, hoppande och pillande med olika saker i olika situationer. Inte bara blir jag utmattad av att snickra eller gräva upp en sten som jag har hittat på tomten , utan jag får också en god anledning till att sätta mig ner och ta en paus, fika och känna lättnad över att jag rent faktiskt gör något. Det där nedärvda svenska att: om man gör några timmar av hårt arbete så är man värd att vila en stund. Vilan var en morot. En belöning för ett gott jobb. Ett verktyg att få folk att både arbeta men också att finna gemenskap i att vi faktiskt har varandra och vi gör något ihop. Tillsammans. Men också ger fysiskt arbete en sorts meditation där jag inte tänker på annat än just den spiken, brädan, stenen eller hur jag skall krypa ner under det bjälklaget för att kunna lyfta den brädan i nivå. Meditation genom kroppsarbete. Nu vill jag inte bara säga att fysiskt arbete bara är av godo. Genom århundrade har fysiskt arbete slitit ut många kroppar och böjt många ryggar, slitit ut många leder och knäckt även den starkaste. Fysiskt arbete som sakta bröt ner den starkaste av alla kroppar. Fysiskt arbete som man inte själv fick bestämma över utan var tvungen att göra för att få mat för dagen. Fysiskt arbete som man som individ inte alls hade kontroll över. Tills helt nyligen då det plötsligt vände. Bara sådär. Plötsligt försvann alla dom där fysiska momenten som hade varit till ondo för oss. Vi behövde inte kröka ryggar längre eller stå så där konstigt som gjorde att våra axlar, armar och leder slets ut i förtid. Plötsligt så fanns det maskiner som kunde göra alla moment som faktiskt var jobbiga och monotona. Robotar som gjorde att vi själva kunde sitta bredvid och bara titta på. Bekväma stolar med nackstöd. Kroppen får ständig vila. Tills kvällen kommer. Då skyndar vi till gymmet för att ge kroppen vad den behöver. För att dämpa samvetet och känna att vi FYSISKT gjort något. Så att vi med gott samvete kan äta gott och känna att vi får den där sömnen som man får av att ta i. Vad vill jag komma. Vet inte. Mer än att inte riktigt förstå hur vi människor behandlar våra kroppar, som i så många år har finslipats till att bli det bästa av alla verktyg i naturen, till att i mångt och mycket bara sitta ner och låta allt rasa samman. Vi använder fiolen till att sitta på, inte att spela med. Hur kunde det bli så? Jag går ner till sjön och tar ett dopp. Det är kallt men efter ett tag så blir det bättre. När jag går upp så infinner sig ett välbehag i hela mig. Kroppen klappar mig tacksamt på ryggen..