Det finns öppna hierarkier och mer eller mindre dolda. Öppna på så vis att vi har olika attribut, kanske fastsatta på våra kläder, som tydligt visar att vi har olika grader, positioner i ett visst samanhang. Det finns också dolda hierarkier som vi har svårare att se genom att dom är mer subtila och kanske mer skapade av dolda kunskaper, erfarenheter eller andra saker som har med en viss kultur som har påverkat just de stället eller bygden på ett eller annat sätt. Jag har den erfarenheten att ha växt upp på landet och kanske lärt mig de underliggande reglerna som så väl präglar en landsbygd pgr av den lilla sammansättningen av människor tillsammans. Nu har jag haft den turen att vara tillsammans med en underbar kvinna som kommer ifrån Jämtland och den lilla byn Borgvattnet. Där har jag varit allt som oftast i tjugo år och sakta smällt in i orten och dess befolkning. Det har tagit tid men nu är det oftast öppna dörrar och mycket kaffe med bullar vad man än går. Fantastiska människor. Alltid välkommen. Men som sagt, det tog tid och jag tvingades till tålamod. Stället som jag fann som mest inspirerande var Gustavs bastu. Vilken anläggning. En vedeldad bastu utmed sjön. Där inne var det olika krokar med manliga dubbelnamn. Per-Gunnar, Sven-Ove, Nils-Petter. På vintern sågades det upp ett fyrkantig hål i isen och om man inte tog ett dopp så ansågs man lite mesig. I början av min karriär i denna bastu fick jag inte sitta var som helst. Jag skulle sitta på nybörjarplatsen. Det var mitt framför kaminen. Den var skållhet. Det lyste rött genom plåten och strålvärmen var intensiv och dödshet. Där satt man. Genomsvett. Försökte att andas så obehindrat som det gick. Se så lite ansträngd ut som man bara klarade. Lyssnade på fiskehistorier, tjocklek på is, renar, älgar, rådjur och annat vilt. Jag försökte lägga in någon passus ibland om hur det var att leva söderöver och att vi inte alls tyckte att det var juste att vi bara snodde till oss el via era kraftverk och vackra flickor..Nu hade ju jag precis gjort det, flicka alltså, men, det var inget jag precis basunerade ut nu. När det var dags att doppa sig i vaken så tvingade jag mig ner i detta svinkalla svarta hål mer än en gång för att visa att jag minsann skulle vara en riktig karl att räkna med. Inte bara en sörnolla utan också en hårding som ville jobba sig upp i bastu hierarkin. Ta för sig. Bli en riktig norrländsk bastumördare som satt på den bästa platsen och drog långa historier och grymma fiskefångster på avsides sjöar. Jag startade tappert och fick snart upp ångan. Några år senare hade jag avancerat lite längre in i bastun och slapp det skållheta järnet framför kroppen. Självförtroendet växte och så också mina långa utläggningar om hur livet kan te sig för en helt vanlig familj levandes söder om Gävle. Ett antal mer somrar och vintrar gick och mitt namn började nämnas ibland de bastande dubbelnamnen och jag vann mer och mer prestige bland de äldre. Så kom finalen. Det stora eldprovet. Jag skulle själv tända upp bastun och hålla koll på att det blev en jämn och fin eld och således en perfekt hetta inuti bastun. Jag var nervös. Allt kunde gå fel. Jag kunde totalt kollapsa och fullständigt braka ner i hierarkin och landa på den förrädiska jumboplatsen igen. Nej. Det fick inte hända. Focus. Jag spände musklerna och gick in i ett tunnelseende och gjorde provet. Det slog väl ut och blev godkänt som en bra bastuvärme. Jag tackar gudarna för att dom tillsammans med mig skapade denna lyckade eld. Nu är jag mer eller mindre accepterad och kan välja lite vilken plats jag känner för. Våga jazza lite. Det är skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar