Jag missade något. Något som skedde i Sverige för 50 år sedan. Då landet Sverige eftersträvade något som för mig är avundsvärt. Man försökte finna ballansen mellan att både låta företag blomstra och samtidigt låta människor tillsammans skapa ett samhälle där vi byggde en dröm av något som vi alla trodde på. En gemenskap, en framtidsvision som skulle vara alla till gagn. Ett gott samhälle. Ett samhälle som inte bara lät sig styras av sin egna plånbok utan mer såg till vad vi människor behöver.
Men så hände något.
Sakta smög sig marknaden på oss. Marknaden som har så många enkla knep att tillgå. Vi svalde betet och lät oss manipuleras. Vi trodde att allt skulle ordna sig. Vi trodde att om vi lät marknaden styra och vi införde fri konkurrens så skulle:
- Vi få en bättre elmarknad…
- Bättre tv…
- Bättre tåg….
- Bättre Skola….
- Bättre Äldrevård…
- Mm
Medan vi fortsätter att skära ner i den offentliga sektorn ..vår gemensamma framtid, så blir vissa av oss allt mer välbärgade. Och ni vet…Att desto mer man har, detso mer vill man ha…Jag vet att människor som har fått näsan över ytan och känt pengarnas makt gör allt för att försvara sitt lilla imperie. Jag vet också att de som är mest villiga att bjuda på något är de mest fattiga. Dom har liksom inget att förlora. Allt och vinna.
Jag blir så förbannad. Nu måste vi vända på skutan. Vi måste prata om det samhälle vi vill ha tillsammans om 50 år. Ett samhälle som inte bara är baserat på vad vi får i våran plånbok. Ett samhälle som bara handlar om att konsumera och hoppas att allt ordnar sig. Nä. Vi måste sätta samman en plan, en vision om ett samhälle som vi alla kan backa upp. Fattig som rik. Gul som blå. Ett samhälle som inkluderar alla i att känna ett ansvar att vara med och bygga något nytt. Nu knyter jag näven i fickan igen. Ett rop på hjälp. Jag hoppas att fler knyter sina nävar..Många nävar i fickor som knyts kanske sprider sig och tvingar tankarna att formulera sig och brista ut i en enda stor protest.
I så fall, länge leve den protesten!!
Tänkvärt!, du formulerar mina tankar. Funderar på om fler knutna nävars energi, (som du själv är ett levande exempel på) kunde omvandlas till egna synliga bidrag till det vi från hjärtat egentligen önskar ge i arv till senare generationer. Majoriteten av de som röstade under vårt senaste val verkar ju inte dela vår uppfattning... hm, om vi gör ett partipolitiskt prov för att se vilka vi sympatiserar med, är vi ofta lite ut av vart, men när vi går och röstar blir det på ett färdigt paket. Kanske dags att utveckla vårt demokratiska system så att risken blir mindre att vi manipuleras och sväljer lockbeten?! Skulle vilja se dig som partiledare, språkrör, samordnare... vad man vill. Funderat på ta nästa steg i din trendkurva ;)? Jag hejar på. Kram Robert M.
SvaraRaderaMin näve är knuten!
SvaraRaderaMikael M
BRA Claes! Det var ett tag sedan du skrev detta och jag har missat läsa det. Innehållet blir bara mera aktuellt ju mer tiden går. För inget rättar till sig självt. Det är visserligen bra att man kan knyta näven i ilska, men jag tror inte det räcker. Du som är HANDlingens man, som vet att om man ska få något praktiskt gjort, så måste handen bli VERKSAM! Nej, låt oss plocka upp de knutna nävarna som göms i fickorna. Vi måste använda händerna, ja hela armarna och vifta, vinka, FÄKTA med ÖPPNA händer. Med öppen hand kan man både GE och TA emot och SKAPA. Jag tror även att vi måste våga prata, prata högt, kanske SKRIKA också! Det pratas om tider då man stod på barrikaderna och slogs för rättvisan. Det är väl dags igen? ...........jag VILL! .......men hur gör man? Visst kan vi tillsammans!!!! Kram från Berit
SvaraRadera