1982.

Jag besökte 1982 i söndags. Ett enda stort museum över hur det verkligen kunde vara 1982. Jag hade inte mer än tagit första steget på den bruna slitna heltäckningsmattan på Stenabåten förrän jag såg någon iklädd dräkten Nicke Nyfiken lite längre in i skeppet. Han..eller hon..stod bara där rakt upp och ner och tittade förbryllat på de nyvakna gästerna som alla nonchalerade denna varelse och var mer intresserade av att hitta en sovplats. Strax bredvid Nicke stod en uppklädd man i 1982 års outfit och log ansträngt för att kanske locka till sig en och annan nyfiken gäst. Det lyckades inte. Ingen gick dit. Nicke blev ensam. Nicke var nog glad åt detta. Då kunde Nicke gå ner till kabyssen och byta om. Få av sig den trånga förbannade ap-kostymen. Den hade hängt med sedan 1982. Liksom allt annat i detta stora museum. Kallat Stenabåten. Alla går omkring i vita skjortor, mörka byxor med pressveck och vita tubsockar. Vita tubsockar säger väll allt.
Frukost på Stenabåten. Likt en utspisning på ett hotell i fd, DDR så blir vi tilldelade mat i rostfria kantiner. Charmen på upplägget är på botten av Skagerack och ingen kan någonsin de sista 30:io åren ha lagt ett uns av själ i hur man smyckar en frukost. Kanske någon gjorde det 1982. Eller kanske inte ens då. Den arbetande personalen står i klungor och pratar om allt annat som har hänt. I sina vita skjortor. Kaptenen önskar oss välkomna på ett gött Göteborgskt sätt. Det känns som att vi har varit vänner i hela vårt liv. Goa Göteborg. Hela inredningen och allt därtill flåsar Goa Göteborg och det där enkla och goa som man bara kan träffa på västkusten, Sveriges framsida. Det enkla men genuina. Inget mer än så. En slät kopp kaffe och en stena bakelse. Det räcker så, eller?