Så har dom blivit tysta. Samlade. Det uppstår en förväntan. Dom tittar på varandra och undrar nästan varför det är tyst. Som om tystnaden skrämmer dom. Som det är något det just nu råder brist på. Någonstans uppstår ett läge när jag måste gå in och fylla detta vakuum. Exakt där börjar berättelsen. Exakt där. Jag inleder med att låta blicken spela över allas ögon. Det är ett ansvar att vara den som berättar något. Att ljuda för alla. Att fylla tomrummet med något intressant. Något som fångar.
Jag visar handflatan. Ärret. Det går ett ärr ifrån ena sidan av handflatan till den andra. Det går ett sus ibland åskådarna. Alla vill nu visa upp sina olyckor. Jag lugnar och höjer rösten genom att berätta hur det egentligen gick till. Ensam var jag. Bara fem-sex år. Bakom en stor ladugård. Jag lekte och fick för tillfället syn på en gammal stege i trä. Den bara stod där ensam. Jag gick fram till den och började klättra. Jag hade inte klättrat långt förrän jag insåg att stegen hade brutits av på mitten. Och det som var kvar av skadan av brottet var två väldigt vassa spettsar. Jag klättrade längre upp och tog tillslut tag i en utav spettarna och precis då gick steget av. Bara brast. Att jag precis då hade tagit tag om den vänstra avbrutna spetsen. Den trängde, likt ett spjut, igenom vänster hand och gjorde mig hängande i stegen. Jag skrek allt vad jag orkade. Det ekade. Långt där borta såg jag en kvinna komma springande. Hon skrek och var arg. Arg på att just hon hade hört mig och var tvungen att vara med om detta elände. Försiktigt lyfte hon av mig och tröstade mig. Hon luktade ladugård. Stora stövlar.
Jag hinner inte mer förrän det viftar nio händer i luften. Alla barnen vill berätta om en egen skada eller någon dom känner. Storebror, lillasyster, kusiner, vänner, alla har dom råkat ut för något hemskt. Tiden står stilla. Några lyssnar och andra sitter bara och tittar på sina egna fingrar och undrar om dom själva har något hemskt att visa upp. Jag blir till slut tvungen att avbryta denna magiska stund och lotsa dom in i skapandets värld och fortsätta med sitt slöjdande..Det tar sin tid..Det mumlas fortfarande..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar