Länge leve den högra hjärnhalvan..

Det som så vackert kallas ”hemisfärisk asymmetri” är egentligen bara frågan hur våra två hjärnhalvor samarbetar med så olika sätt att bearbeta information och skilda inriktningar. Så olika men ändå ett radarpar hos varje människa.
Den högra hjärnhalvan lever bara fullständigt i nuet. Fullständigt passionerad av vad som händer framför ögonen, öronen i munnen för tillfället. Här finns inga regler. Som bortblåsta. Här är det total anarki kring kreativitet och spontanitet. Varje möjlighet testas för stunden. Inga fördömanden. Inga hämningar. Här är vi alla lika och en del av något större. Här finns empatin och förmågan att känna hur andra känner.
Så har vi den vänstra hjärnhalvan. Likt ett gigantiskt kontrollsystem bedöms informationen från den högra hjärnhalvan och struktureras i tidsföljd, detaljer och detta jag. Ett jag som hela tiden bedömer all information, kritiskt granskar det och, för denna ständiga diskussion med sig själv. Ett ständigt trätande på den högra hjärnhalvan, som vi så ofta hör dagligen. Den för inte bara ett enskilt samtal, utan gör också ständiga bedömningar gentemot andra människor. Inte bara kring utseende och status utan kring moral, etik och så mycket annat som det finns att jämföra med.
Är det inte så att den högra hjärnhalvan får stå tillbaka alldeles för mycket i livet. Eller har jag fel. Som barn lär vi oss att tidigt jämföra oss med varandra genom att bli satta i samma rum, i samma ålder, och göra det läraren säger. Den vänstra hjärnhalvan måste bara älska det. Då kan den slappna av för en stund. Skulle jag bara för ett ögonblick vilja vara spontan, kreativ och nydanande och, kanske också empatisk, så har jag inte bara skolan och eleverna emot mig utan även halva hjärnan som undrar vad jag håller på med. När vi har fått reda på att vi passar in i mallen så är det så svårt att ändra riktning. Den vänstra hjärnhalvan håller våran högra i ett järngrepp. Vi är tvungna att dämpa styrkan i greppet genom att ta till alkohol eller något annat förlösande. Då äntligen släpper hämningarna och spontaniteten och kreativiteten får en chans för utlopp. Annars sitter vi där. Och tittar på varandra. Vågar inte, kan inte och har halva hjärnan emot sig. Jag vill så gärna slå ett slag för den högra hjärnhalvan. Låt den få lite mer utrymme. Lyssna på den. Den är så vacker. Säg till den vänstra att nu får det vara nog. Gå tillbaka några steg. Backa. Låt den högra va. Bara va.