Nordkorea och jag..

Jag spricker nästan. Av nyfikenhet. Vad är det som gör att jag bara sitter klistrad vid allt om Nordkorea. Är det för att det både kliar och smeker samtidigt. Är det för att jag under så många gånger under min ungdom fick chansen att passera öst-tyskland och känna känslan av dels, kalla stålblå ögon, vakttorn, uniformer och misstänksamhet och också dessa gråa bleka nyanser på allt och alla. Så hemskt och så fascinerande på en och samma gång. Nu har jag läst ” Inget att avundas, vardagsliv i Nordkorea” av Barbara Demick. En bok väl värd att läsa om man vill gå in i hur människor i Nordkorea tänker och fungerar. Hon har under åtta år intervjuat ett stort antal avhoppare och tagit del utav berättelser som åskådliggör hur människor tänker och fungerar i Nordkorea. Det är en bister inblick hur man kan hjärntvätta en hel nation kring en ledare som framställs som en livs levande gud som mytologiseras och framhävs som en landsfader som alla bör/ skall rätta sig efter. Att växa upp i landet som har allt, som vet allt, som är bättre än alla andra. För hus skall man kunna veta bättre när man inte har tillgång till ett uns av information utifrån.Det är en skrämmande sanning som uppenbarar sig för dom som lyckas fly. Är det en bättre värld som möter dom i Kina eller Sydkorea? Vad skapar samhörighet? Varför vill vissa tillbaka till svält och svår umbäranden? Det är detta som gör livet så nyanserat..